Skolan är tyvärr ett svårt ämne att diskutera. Inte bara för att den svenska skolan kollapsat men också därför att sättet vi tänker kring skolan är mycket förvirrat, något som förhoppningsvis framgår av denna krönika.

Läs även: Lindén: Från The Little Black Boy till ”anpassad skola”

Varför går svenska barn i skolan? Är det inte självklart? För att få en utbildning så klart. Tyvärr stämmer inte det. Svenska barn går i skolan för att gå i skolan.

Under första halvan av 1800-talet ansågs det att full läs- och skrivkunnighet hade uppnåtts i Sverige kring mitten av 1700-talet, omkring 100 år innan folkskolan började införas. Vad läste allmogen på 1600- och 1700-talen? Viktigast av allt var Bibeln, psalmboken och Luthers lilla katekes, litteratur som idag anses vara svårläst. Vem lärde barnen läsa och skriva? Först och främst deras mödrar, även om det också fanns skolor, både fasta och ambulerande, även om klockaren bistod vissa, och även om personer som indelta soldater ofta anlitades som lärare.

I Sverige hade vi från andra halvan av 1800-talet ett gradvis expanderande, i huvudsak offentligt system av småskolor, folkskolor, realskolor, privata flickskolor, yrkesutbildningar som de fyraåriga praktiska realskolorna, och gymnasier med studentexamen. Detta mångfacetterade skolsystem höll mycket hög kvalitet och var högt respekterat.

Tyvärr så slogs allt detta i flis, helt och fullt från 1968. Grundskolan infördes, via läroplanerna Lgr62 och Lgr69, och detta dödade den svenska utbildningens själ. Detta är något jag diskuterar grundligt i min bok Education Unchained, som nu finns på svenska som Befriad utbildning.

Ett antal professorer från Uppsala och Linköping skrev i en artikel 2013 att de vant sig vid att studenterna inte kunde någon historia när de började på universitetet, men idag, 2012–2013, kan de inte heller läsa och skriva svenska.

Vi kan därför med stor säkerhet säga att de som inte gick i skolan för 270 år sedan kunde läsa och skriva svenska bättre än bra många som idag går ut en teoretisk gymnasielinje. En jämförelse med de elever som idag inte läser teoretiska gymnasieutbildningar skulle ge än mer bedrövliga resultat. En betydande andel av dagens unga har dessutom en handstil som liknar de teckningar som treåringar producerar.

Givetvis lär sig unga idag oftast mer matematik, turistengelska (och än mer engelska på fritiden) och en del annat. Å andra sidan kunde unga för 270 år sedan inte bara läsa och skriva, de hade dessutom arbetat i ökande takt sedan barndomen och var vid 19 års ålder högt yrkeskunniga, antingen som jordbrukare eller som hantverkare. Den som eventuellt tror att sådana yrken förr var lätta vet inte vad de talar om.

Sammantaget fick alltså den som inte gick i skolan förr minst lika god utbildning som den som idag tillbringar 12–13 år i skolan. Så nej, i Sverige går barn inte i skolan för att få en utbildning.

Läs även: Socialdemokraterna: Förbjud vinstuttag i skolan

Varför går de då där? Återigen, för att gå i skolan, och detta av två anledningar som båda grundar sig i vår mänskliga natur. Den första anledningen är att skolan har blivit en ceremoni, en ritual. I boken Religion Explained diskuterar Pascal Boyer hur en ritual på ett antal vis skiljer sig från normalt beteende:

• Deltagarna ges specifika roller att spela.
• Platsen där ritualen utförs är också speciell.
• Varje handling i ritualen måste utföras på ett visst sätt.
• De verktyg som används i ritualen är särskilda ting som i princip inte kan ersättas av andra, mer praktiska substitut.
• Manuset, den särskilda ordningen enligt vilken handlingar utförs, är avgörande.

Vi kan enkelt projicera skolan på denna beskrivning:

• Skolan har föräldrar, lärare, rektor och elever.
• Skolan är en speciell plats dit man går för att få en utbildning.
• Skolarbetet är organiserat i lektioner, hemläxor, prov och skrivningar som måste utföras i enlighet med strikta regler.
• Klassrummet, skolgården, lärarens kateder, elevernas bänkar, svarta tavlan, linjalen, skolböckerna är alla oersättliga.
• Man börjar skolan vid en viss ålder, man avslutar året med speciella ceremonier, man får betyg, man flyttas upp en klass, man slutar skolan, ofta efter att ha klarat sig igenom en högtidlig examen för att visa sin mandom, en studentexamen.

Skolan som stamritual har en oerhörd kraft, en kraft av sådan styrka att väldigt få klarar av att tänka klart kring skola och utbildning. Utbildning och skola är två olika saker. Utbildning är, eller borde vara målet. Skolan är ett verktyg, bland många möjliga, för att ge barn utbildning.

Men i stort sett alla författare av böcker och artiklar om skolan – svenska, franska, engelskspråkiga – talar endast lite snabbt om utbildning, och övergår sedan till att diskutera skolan, som om de två vore samma sak. Så kallade utbildningsreformer blir istället skolreformer, reformer för att se till att skolan som ritual utförs på pricken rätt. Den oreflekterade slutsatsen är att det ut ur detta ska komma utbildning, eller skola, sak samma, fast främst skola.

Den andra anledningen till att svenska barn tvingas gå i skolan går tillbaka till hur våra förfäder under årmiljoner levde i små grupper. Detta är något som redan Darwin noterade. I konkurrens med andra grupper, och våra förfäder låg i många väpnade konflikter, är det mycket mer sannolikt att en grupp, klan eller stam som är enad, där alla följer stammens normer, ska gå segrande ur strider.

Dessutom, redan i de minsta grupper, är vi designade för att bilda koalitioner. Vi måste söka hitta dem som kommer att stå sida vid sida med oss i en trängd situation. Av båda dessa anledningar bör vi vara designade för social konformism. Vi bör också vara designade för att hålla utkik efter sådana som avviker från gruppens normer. Sådana människor bör straffas som om de vore desertörer, därför att de potentiellt är desertörer.

Skolan har alltså blivit en svensk stamritual och att gå i skolan har blivit likställt med att följa stammens traditioner. Den som går i skolan betraktas som en god medborgare, den som inte gör det som någon som ska straffas, och straffas hårt, både för vad de gjort och som en bister varning till andra potentiella avvikare.

Läs även: Skogkär: Socialdemokratisk servettskiss för skolan

Det är intressant att se hur bakvänt resonemanget om skolplikt är. I både Storbritannien och delstaten New York visade rapporter från 1800-talet att alla barn gick frivilligt i skolor, i Storbritannien i någon av omkring 45 000 privata skolor. Det var först 30–40 år efter detta som skolplikt infördes, när ritualen verkligen rotat sig, och när skolplikt givetvis inte alls behövdes.

Det existerar tyvärr ingen gräns alls för hur hårt vi människor går åt dem som avviker. På 1620-talet avrättades personer, som likt borgmästaren i Södertälje, befanns vara katoliker i hemlighet. Fram till 1860 var straffet för att lämna den svenska lutherska läran landsförvisning och förlust av alla tillgångar och arvsrätt. Inte förrän 1873 blev det möjligt att förbli svensk medborgare utan att tillhöra statskyrkan och först 1951 blev det möjligt att lämna den svenska kyrkan utan att samtidigt gå med i ett annat av staten godkänt trossamfund.

Idag är en av dogmerna istället att man ska ”socialiseras” i det svenska skolsystemet. Vad man eventuellt lär sig när man närvarar är av sekundär betydelse. Straffen för dem som avviker är numera mindre blodiga, men precis lika kallhamrat obarmhärtiga. Föräldrar som hemundervisar bötfälls med hundratusentals kronor. De riskerar även att få sina barn omhändertagna av socialen.

Den svenska skolans förfall är nu sådant att denna stamritual för vissa elever tömts på hälften av sitt utbildningsinnehåll, för andra, än olyckligare barn, på allt utbildningsinnehåll. De senare går ut skolan utan att kunna läsa och skriva svenska; nästan det enda de lärt sig är dåliga vanor och negativa attityder.

Ett av syftena med grundskolan var, explicit, att sänka nivån för de bästa eleverna och höja den för de svagaste. Alla barn skulle studera alla ämnen tillsammans i samma takt (särskild kurs i ett fåtal ämnen fanns dock ett litet tag). Tyvärr är detta omöjligt, och istället sänktes nivån för alla barn. Aktuellt idag är förslag att, kosta vad det kosta vill, barn med svenska föräldrar ska tvingas in i skolor med barn till utländska föräldrar. Dessa barn ska användas som redskap för politikernas ouppnåeliga mål att göra alla barn lika. Barn ska offras som boskap på den sociala konformismens altare.

Strävan efter social konformism är återigen inte ny. När folkskolan infördes 1842 var det en självklarhet att mödrar lärde sina barn att läsa och skriva, något skolan givetvis inte behövdes för. Det centrala var istället att mödrarna lärde sina barn kristendomskunskap. Men lärde de verkligen ut på pricken rätt version av den rena lutherska läran?

Det var främst för att tillse detta som folkskolan ansågs behövas. På precis samma sätt så ska idag barnen i den av staten godkända och inspekterade skolan, med legitimerade lärare, ”socialiseras” på exakt rätt vis, och lära sig ”värdegrund” på exakt rätt vis. Utbildning är något sekundärt, om ens det.

Läs även: Dahlman: Byt skola om du inte gillar klädreglerna

Hur kan jag säga ”sekundärt”? Öppna ögonen. Ingen skulle på fullt allvar sätta barn i skolan, till en kostnad för skattebetalarna om omkring 10 000 kronor per månad, 12 månader om året, om syftet vore utbildning – när de på 12–13 år inte ens lär sig läsa och skriva ordentligt.