Det fungerar inte att en ledande representant för Stadsmissionen uppträder i media iklädd hijab. Hijaben är för all del symbol för privat tro, men även för en värdegrund som är fientlig mot homosexuella, kvinnor och icke-muslimer, skriver dagens debattör Bengt Sareld.
Av ett reportage i DN om Stadsmissionen 29 juli framgick att Stadsmissionens hjälpcenter vid Fridhemsplan leds av en kvinna klädd i hijab. Det gav mig impulsen att ställa frågan till Stadsmissionen om dess företrädares värdegrund. Jag påpekade att hijaben inte bara är en markering om bärarens tro, utan även en politisk markering, eftersom islam är både politik och religion.
Läs även: Ahmed: Rushdies attentatsman är ingen minoritet
Jag föreslog därför att Stadsmissionen skulle pröva frågan om lämpligheten i att den som utåt representerar Stadsmissionen med sin klädsel signalerar ett politiskt budskap som med all rimlighet går på tvärs mot Stadsmissionens egen värdegrund.
Att Stadsmissionen tar frågan om värdegrund på allvar framgick inte minst av att man för fem år sedan tackade nej till en gåva från Sverigedemokraterna, med hänvisning till givarens värdegrund.
Men Stadsmissionens direktor Åsa Paborn avfärdar mitt förslag, med förklaringen att alla anställda får ha vilken tro de vill bara de ställer upp på Stadsmissionens värdegrund. Man hänvisar också till svensk diskrimineringslagstiftning och till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Jag förtydligar då att min fråga inte gäller personens anställning, utan bara lämpligheten att personen bär hijab i sin roll som ledare och företrädare för Stadsmissionen utåt. Men Stadsmissionen upprepar sitt svar, där det framgår att man betraktar hijaben som enbart ett uttryck för personens privata religion, och att man inte vill kännas vid hijabens politiska aspekt.
Men hijab är inte bara en fråga om privat tro. Att inte vilja se hijabens politiska aspekt av en hijab är enligt min mening ett uttryck för bristande insikt.
Läs även: Altstadt: Romsk hederskultur och maktens välvillighetsrasism
Islams företrädare är eftertryckliga vad beträffar islams politiska ambitioner. I världen finns cirka 50 islamdominerade länder. De är som skyltfönster för vad islam gör med ett samhälle, politiskt. Merparten av dessa länder uppvisar ett underskott av demokrati: Man ser hellre att lagstiftningen utgår från sharia än från en demokratisk process.
Yttrandefriheten är vanligen kringskuren genom kriminalisering av blasfemi. I många av dessa länder är religionsfriheten icke-existerande, genom att det är straffbart att lämna islam (till och med dödsstraff i 13 av dessa länder!). Kvinnan hålls som underordnad mannen i ett patriarkalt system. Homosexualitet är belagt med stränga straff. Befolkningen är uppdelad i ett ”vi och dom”, där de rättrogna har ett högre värde än de otrogna (som ju ändå bara ska brinna i helvetet). Detta kan ses som en religiös apartheid eller religiös rasism.
Nej, Stadsmissionen: En hijab är mycket mer än ett uttryck för privat religiös tillhörighet. Det är att jämföra med den politiska markering som exempelvis en Trump-keps utgör, eller ett ställningstagande i Israel–Palestina-konflikten, eller plakaten vid en demonstration mot homosexualitet.
Läs även: Ahmed: Moskéerna kommer inte att inkludera homosexuella
Oviljan eller oförmågan att – i toleransens och förståelsens namn – se de politiska aspekterna av islam är ett samhällsproblem. Stadsmissionen, med sitt fokus på värdegrund, borde vara föregångare i det här avseendet! När man istället bejakar och försvarar bärandet av hijab hos sina företrädare blir man istället en del av det demokratiska problem som islam ställer det svenska samhället inför.
Bengt Sareld
Fil. mag. och pensionerad IT-konsult
