Den offentliga konsten – den som vi möter i vår vardag varje dag – säger mycket om vår samtid. Traditionellt har den bestått av mäns bronsskulpturer av andra män som utfört storslagna bedrifter, samt mäns skulpturer av vackra, nakna kvinnor som symboliserat olika mytiska föreställningar om kvinnan och naturen. Dessa ser vi förstås fortfarande, även om de nu fått alltmer konkurrens av kvinnors kreativitet i stadsbilden. Ett exempel på detta är Carolina Falkholts grafitta-konst, som kan ses i var och varannan svensk stad; bilder av stiliserade och färgglada kvinnokön, uppblåsta på väggar både utomhus och inne i skolor och andra offentliga byggnader.

Läs även: Brinkemo: En akademi som räds kulturen

Konsten gör insteg i samhället på flera nivåer nu för tiden, inte bara som offentlig utsmyckning. Det avsätts bland annat pengar till att forska på så kallad ”konstnärlig grund” i kontrast till ”vetenskaplig grund”. Uttryck för detta kan vara projekt som innebär att konstnärer försöker leva som troll (Linnéuniversitetet) och på detta sätt söka skapa kunskap om hur vi bättre kan leva i samklang med naturen. Varandes konstutbildad själv, tycker jag det är ett roligt projekt i en konstkontext, samtidigt har jag svårt att se det vetenskapliga värdet i det. För att uppnå användbar information som kan tillämpas praktiskt behövs logik, rationalitet och vetenskaplighet i första rummet.

Tyvärr har vårt samhälle idag infiltrerats av mer eller mindre revolutionära ideologier, och det logiska och rationella står inte längre så högt i kurs. Genusvetenskap genomsyrar stora delar av våra institutioner och myndigheter; en mycket tveksam form av ”vetenskap” som väl enligt mig har mer med konst att göra än med forskning.

Genusvetenskapliga undersökningar kan, liksom den konstnärliga forskningen, vara roliga projekt men också potentiellt farliga om de tillåts utöva faktiskt inflytande i samhället. Det skapar ju till exempel problem när man på 1177 Vårdguiden föreslår att det inte bara är kvinnor som kan föda barn eller att det inte bara är män som kan få prostatabesvär. För att vara inkluderande mot en minoritet av transpersoner vill man skapa förvirring kring det mest grundläggande vi har: uppdelningen i biologiskt definierade kön.

Läs även: DEBATT: Sverigedemokraternas vision för kulturpolitiken

Om vi skulle se på samhället i arketyper enligt Jordan Petersons modell, är det manliga detsamma som ordning, struktur och rationalitet. Den kvinnliga arketypen omvänt står för intuition, mystik och känslor. Om det kvinnliga förr var undertryckt, är det i dag nästan hegemoniskt i det svenska samhället. Det som trycks ner i dag är snarare konservativa, manliga värderingar, och jag tror att de som håller dessa är en majoritet, även om de kanske inte definierar sig som just konservativa. Jag tänker på de människor som inte är roade av att se en jättevagina på väg till affären eller i sina barns skola, de som suckar åt att skattemedel går till att undersöka ett trolls epistemologi, de som inte håller med om att kön enbart är en social konstruktion utan också innebär en påtaglig fysisk realitet med konsekvenser i den verkliga världen.

Läs även: REPLIK: Framgångsrik svensk kultur ska upplevas – inte läras ut

Jag anser att ett livskraftigt samhälle behöver bekräfta majoritetsbefolkningen, inte undertrycka den med minoritetsvärderingar. Samhället behöver för all del förändring för att kunna anpassa sig till nya tider och nya förutsättningar, men detta bör ske i avmätta och väl övervägda steg. Man ska inte kasta ut barnet med badvattnet så att säga.

Det kaotiska, omstörtande och udda har sin roll att spela, men som perifera företeelser. Grundtillståndet behöver vara stabilitet och normer som de flesta skriver under på.

Johan Hallberg
Riksdagskandidat för Medborgerlig Samling