Debatt: Förbjud extremister från att leda religiösa sammankomster
”Mitt förslag är att lagstiftningen tydliggör att den som i egenskap av religiös ledare uppmanar till våld, uppmanar till att bryta mot svensk lag eller försöker tvinga människor att stanna kvar i en religion mot sin vilja, kan förbjudas från att leda religiösa sammankomster och driva religiösa institutioner” skriver debattören.
I juli 2026 körde en islamistiskt motiverad gärningsman in i Pride-paraden i Berlin. En person dödades och flera skadades. Dådet fördöms självklart av alla. Samtidigt såg vi hur en del av den svenska medierapporteringen snabbt försökte vidga fokus till högerextremism eller kristen höger, trots att gärningsmannen hade en dokumenterad islamistisk bakgrund.
Statistiken över terrorattacker i Europa de senaste fem åren ger en tydlig bild. Enligt tillgängliga sammanställningar från Europol och andra källor har det skett omkring 75 islamistiska attacker, cirka 18 högerextrema attacker och i princip noll attacker som kan kopplas till någon form av kristen höger. Även om man räknar in förhindrade dåd kvarstår den stora skillnaden.
Detta betyder inte att det inte finns problem med extremism i andra miljöer. Våld och uppmaningar till våld förekommer i olika ideologiska och religiösa sammanhang. Om vi menar allvar med att motverka religiöst motiverat hat och våld, oavsett vilken religion det gäller, bör vi också diskutera hur samhället hanterar religiösa ledare som uppmanar till brott.
Mitt förslag är att lagstiftningen tydliggör att den som i egenskap av religiös ledare uppmanar till våld, uppmanar till att bryta mot svensk lag eller försöker tvinga människor att stanna kvar i en religion mot sin vilja, kan förbjudas från att leda religiösa sammankomster och driva religiösa institutioner. Ett sådant förbud skulle prövas i domstol på samma sätt som andra inskränkningar i rättigheter. Den enskildes rätt att tro vad den vill påverkas inte.
Vi har redan lagar som begränsar yttrandefriheten, bland annat förbudet mot hets mot folkgrupp. Dessa lagar motiveras med behovet att skydda utsatta grupper. Frågan är om samma princip kan tillämpas mer konsekvent. I praktiken har lagstiftningen och dess tillämpning ofta gett starkare skydd åt vissa minoriteter, medan uttryck för hat mot kristna eller mot personer med svensk eller europeisk bakgrund oftare bedömts som tillåtna åsiktsyttringar. En mer likabehandlande tillämpning vore önskvärd.
Som kristen har jag aldrig upplevt att präster i svenska kyrkor uppmanar till våld eller lagbrott. Jag ser heller inte att religiösa företrädare som menar att deras tro står för fred och respekt för lagen skulle ha några problem med de föreslagna gränserna.
Frågan är principiell: Om vi accepterar att staten får sätta gränser för vissa uttryck för att skydda samhället, bör dessa gränser gälla lika oavsett religion eller ideologi. Det är en diskussion som förtjänar att föras sakligt.
Birger Salt
