2019 skrev Susanna Kierkegaard i en ledare i Aftonbladet att hon hoppades på ”Förskolans och skolans uppdrag att motverka traditionella könsroller” som ett sätt att minska brottsligheten. Partiet Feministiskt Initiativ instämmer, under rubriken ”våld mot kvinnor och sexuella övergrepp” listas som ett måste att ”normer kring kön utmanas. [det bör även inkluderas] genusperspektiv [...] inom skolundervisningen..

Läs även: Wärnberg: Därför bör män slåss

Ingen av dessa tar sig tid att presentera bevis för att avmaskuliniserandet av pojkar skulle minska brottsligheten, och det finns också goda skäl till att anta att det blir verkningslöst.

Den nyfikna kan pröva idén att killar primärt förleds till våld genom negativa mansnormer. De som fötts till män men senare omdefinerar sig som kvinnor borde nämligen då ha en betydligt lägre nivå av brottslighet än cis-män, om denna tes stämmer. Så är dock inte fallet, utan transkvinnor (från man till kvinna) har samma brottsaktivitet som de hade haft utifall de förblivit män, trots att ett större avståndstagande från manliga normer än könskorrigering inte är tänkbart.

Transmän (från kvinna till man) genomgår å andra sidan en ökning i brott i och med sin könskorrigering, men som Leonard Sax förklarar blir den skäliga slutsatsen av detta att testosteronet som transmän tar ökar risken för brott, medan östrogenet som transkvinnor inducerar inte minskar risken (2017 ”Why Gender Matters, Second Edition”, kapitel 11, hänvisar till Dhejne 2011).

Varför anta att biologiska faktorer drar de tunga lyften, istället för normerna? Delvis för att socialiserande förklaringar inte kan begripliggöra tidsfördelningen av mäns kriminalitet och aggression — exempelvis varför 17 månader gamla pojkar skulle vara normkänsliga nog att bli bråkigare än jämnåriga flickor men sedan inte göras argare av socialisering förrän puberteten kommer. Medan biologiska modeller förklarar just detta mönster (Raine 2013, sida 45-48; Kanazawa och Still 2000).

Läs även: DEBATT: Arbetet mot våld i nära relationer baseras på ideologi – inte vetenskap

Neurokriminologin har funnit att större delen av skillnaden i fråga om brottslighet mellan kvinnor och män kan förklaras med hjärnans utformning. När kvinnor som är avvikande nog att ha hjärnor skapta som männen jämförs med, då försvinner 77 procent av skillnaden i kriminalitet mellan könen (Raine 2013, kapitel 5). Manliga och kvinnliga hjärnor är för övrigt inte en myt (Chekroud med fler 2016; Glezerman 2016; Cahill 2017).

Låg puls förklarar även det en betydande del av brottsligheten, 8 procent om vi ser till vilopuls, 12 procent om vi specifikt mäter pulsen under stressfyllda omständigheter. Tvillingstudier visar att pulsen är i ansenlig grad ärftlig. Distinkt låg puls uppkommer redan vid tre års ålder, och män har på gruppnivå lägre vilopuls än kvinnor (Raine 2013, kapitel 4).

Granskning av 48 riskfaktorer för brott, i en undersökning där även sociala faktorer så som låg klass inkluderats, fann att enbart två av dessa variabler förblev riskfaktorer i isolerat tillstånd. Dessa var låg vilopuls och svag koncentrationsförmåga. Kriminologen David P. Farrington drog av denna empiri slutsatsen att ”låg puls kan vara den viktigaste förklaringsfaktorn för våld” (Raine 2013, sid. 128–129 — hänvisar till Farrington 1997).

Psykopati utgör en mer känd allvarlig riskfaktorer för kriminalitet, men dessa två är inte ömsesidigt uteslutande då psykopater generellt har lägre puls. Tillståndet är vanligare bland män (Sanz-Garcia med fler 2021) och medför en deformation av hjärnan. Psykopatens amygdala är bland annat 18 procent mindre än den normala befolkningens – en egenhet som är i väsentlig grad genetiskt orsakad, enligt kriminologen Adrian Raine. Det finns också sociala faktorer som delvis kan förklara deras hjärnform, men dessa listas som övergrepp och försummelse i barndomen. (Business Insider 2018-10-04; Raine 2013, kapitel 5; Gregory med flera 2012-09) Även om vi skulle utgå från att sjukdomen var helt orsakad av miljö, så finns det inget bevis för att könsnormer kan omforma hjärnan på detta sätt.

Vi behöver heller inte låtsas, psykopati har nämligen via tvillingforskning visat sig vara ärftlig i hög grad (Tuvblad, Bezdjian med fler 2015-09-01; Sokić 2019-06-03). Det finns ingen rimlig anledning till att tro att könsomskolning skulle kunna adressera dessa biologiska egenheter, som är överrepresenterade bland män, eller att manliga normer skulle utgöra ett tillräckligt stort mörkertal inom empirisk kriminologi för att dess bekämpande skulle fylla rollen av den heliga graal som vissa lovar.

Experter inom manlig psykologi har presenterat belägg för att manlighet inte enbart är en kulturell produkt, de framför att det är viktigt att åtgärda de negativa attityder som finns mot manligheten – inte motverka manligheten i sig (Seager och Barry 2019, se kapitlet ”Postive Masculinity”).

Läs även: DEBATT: Mer resurser till kvinnojourer är inte svaret

Min poäng är inte att de biologiska dragen ursäktar kriminella mäns beteende, eller gör att vi måste finna oss i dem. Utan de visar på att vi inte har tid att fokusera på tilltalande fantasier om enkla lösningar.

Staffan Marklund
Kontorsarbetare och samhällsdebattör