Det talas ständigt i debatten om ”hot mot demokratin”, men vad som avses med ”demokrati” verkar synnerligen oklart. Det existerar ett antal konkreta hot mot både vår representativa demokrati och vår frihet, hot som får den svenska demokratin och våra grundlagar att likna en osäkrad handgranat. Så länge någon håller i den så händer ingenting, men skulle det svenska samhället snubbla, så ligger vi illa till, skriver Erik Lidström.
Det svenska statsskicket har många och allvarliga problem. Här ska dock endast tre behandlas.
För det första, magiskt tänkande kring själva demokratibegreppet.
För det andra, tanken att staten (och kommunerna) inte borde få göra vad som helst mot vem som helst, är nära nog obegriplig både för väljare och politiker.
För det tredje, hur lätt den svenska grundlagen kan ändras till att föreskriva i princip vad som helst.
Det första problemet är kanske det mest centrala. Demokrati betyder folkstyre, folket styr. Men det är absolut inte det system vi har i Sverige eller i något annat modernt land. Istället för demokrati, folkstyre, har vi representativ demokrati.
Nästan det enda demokrati och representativ demokrati har gemensamt är brett folkligt deltagande. De flesta, inklusive en del svenska statsvetare, verkar dock i stället tro att representativ demokrati endast skiljer sig från den direkta atenska demokratin genom att ett steg läggs till.
I Aten beslutade folket. I Sverige röstar vi fram representanter som sedan, i steg två, beslutar. Och sedan kommer det magiska tänkandet, att något händer. Men i en (direkt) demokrati så genomför också folket. Det existerar ingen stat, det existerar inga offentliganställda. Bara medborgare som beslutar och genomför.
Läs även: Ekonom: Många myter kring ojämlikheten i Sverige
I Sverige har vi i stället en stor organisation som kallas staten, inklusive dess bihang, kommunerna. Vart fjärde år lägger vi under högtidliga former en valsedel i ett kuvert och kuvertet i en valurna. Genom denna handling kan vi, i bästa fall, rösta bort dem som styrt fram till nu, i vad som kallas för retrospektiv röstning. Förutom opinionsyttringar är detta i princip gränsen för det folkliga deltagandet. Vi kan alltså endast vagt ”styra” de politiker vi väljer genom hotet att rösta bort dem vid nästa val.
I allmänhet har vi medborgare mycket liten aning om vad våra politiker gör. Staten är en enorm organisation och politikerna tar tusentals beslut varje år. Staten är dessutom så stor och så komplicerad att politikerna själva omöjligt kan ha mer än en vag förståelse för den.
Den som inte tror mig kan ju beakta exemplet att reformera skolan. Det tar 10–20 år att planera en nationell skolreform. Det tar sedan 10–20 år att utvärdera den (det tar ju 13 år att gå igenom skolan och det kan ta tid för en nationell skolreform att ”sätta sig”).
Hur styrde väljarna i valen från 1982 till 2010 hur skolan fungerar 2021? I princip inte alls. Staten pysslar dessutom med tiotusentals andra saker utöver skolan, saker som tar från någon månad till decennier från ”riksdagsval till resultat”.
Att tro att folket styr i en representativ demokrati är alltså en form av magiskt tänkande. Det är rent utsagt absurt att tro att vi, genom att rösta på ”vårt lag”, vårt politiska parti, på något mystiskt vis ”styr” skolan, Kemikalieinspektionen, försvaret, strafflagen, Försäkringskassan och hundratals andra myndigheter.
Läs även: Dahlman: M och KD måste ha en plan för SD-samarbetet
Detta första problem med den representativa demokratin och det svenska statsskicket kan inte lösas, bara kraftigt minskas i omfattning, något som jag diskuterar i min bok Representativ demokrati.
Det andra hotet är avsaknaden av maktbegränsning i Sverige, och än värre, att det för svensken i gemen är oerhört svårt att ens ta till sig begreppet maktbegränsning och än mindre hitta principer för detta. Via den representativa demokratin så har vi illusionen att ”vi” bestämmer ”tillsammans”, något som vi alltså absolut inte gör.
Majoritetens tyranni, som Tocqueville ingående diskuterar i Om demokratin i Amerika som ett av demokratins huvudproblem, ”does not compute” i Sverige. Hos oss finns det i slutändan inga gränser för vad en majoritet om 51 procent i riksdagen får göra mot en minoritet.
Ett exempel bland många är att under 1960-talet exproprierades byggnaderna för hundratusentals människor i nästan alla svenska städer och ersattes med betonglådor. Detta skedde under både socialdemokratiska och borgerliga kommunledningar. Den privata äganderätten visade sig inte vara mycket värd.
I Sverige har vi också familjepolitik. Familjen brukar inom politiken omnämnas som en del av den ”privata sfären”. Privatlivet ska vara helgat, sägs det. Men vår familjepolitik har tvärtom som syfte att råda och styra om i hur vi uppför oss i våra privatliv.
Läs även: Rikspolischef Thornberg: Synnerligen allvarligt läge i vårt land
Huvudproblemet är dock inte existensen av en familjepolitik, utan att det i Sverige inte existerar principer för hur det offentligas makt ska begränsas. Det finns inga allmänt erkända principer för familjepolitiken, eller för annan politik, som säger att ”hit men inte längre” får det offentliga gå.
Det tredje hotet är hur lätt det är att ändra den svenska grundlagen. Som statsvetare påpekar kan Sverige lagvägen omvandlas till diktatur på 18 månader. Naiva, som många av dessa forskare är, anser de att hotet främst kan komma från ”populister”. David Hume beskrev den mer klarsynta attityden i sin essä On the Independence of Parliament:
Politiska författare har etablerat det som en maxim att när vi sätter samman ett system för att styra ett land, och när vi etablerar de många hindren och kontrollerna i konstitutionen, så ska varje människa betraktas som en skojare, och som om han inte har något annat mål i alla sina handlingar än sitt egenintresse. Genom detta egenintresse måste vi styra honom, och genom det få honom att, oavsett hans omättliga hunger och ambition, bidra till det allmännas bästa. Utan detta säger de, kommer vi att förgäves skryta över varje konstitutions fördelar, och kommer vi att i slutändan finna att vi inte har något skydd för våra friheter och för vår egendom annat än våra härskares goda vilja, det vill säga, vi har inget skydd alls.
James Madison skrev i samma anda i The Federalist (1787–89), att om människor vore änglar så behövs ingen stat (och därmed ingen grundlag).
Läs även: Busch om Lööfs regeringsalternativ: Fantasiupplägg
Det är faktiskt inte bara ”populister” som kan ta dåliga beslut. Alla människor har både goda och dåliga sidor, och de dåliga förstärks ofta hos makthavare, makthavare som utsätts för otaliga frestelser. En grundlag ska därför bland annat se till att tygla vem det vara månde som kommer till makten.
Attityden från svenska politiker och statsvetare är som regel tvärtom, att grundlagen ska fortsätta vara en osäkrad handgranat, att ”vi”, det vill säga goda politiker, lätt ska kunna ändra i den, och att problemet främst är att se till att andra politiker, ”populister” inte kommer till makten.
En grundlag bör tvärtom utgöra en stabil grund. Den ska därför inte kunna ändras av enkla majoriteter, vare sig med ordinarie val eller med extraval i mellan. Sverige borde bland annat därför för det första ha både en första och en andra kammare i riksdagen. För det andra bör ändringar av grundlagen inte enbart kräva ett ordinarie val mellan två beslut, det bör också krävas en kvalificerad majoritet om två tredjedelar, eller än bättre tre fjärdedelar i båda kamrarna, var för sig. Att kamrarna då kan bli oense och därmed blockera en förändring, är ett viktigt syfte med en fungerande grundlag, inte en defekt.
Vi borde i Sverige ta oss en ordentlig funderare beträffande vad representativ demokrati faktiskt innebär, vad gränserna för vad staten får göra mot medborgarna ska vara och hur vi stagar upp vårt statsskick så att det inte längre liknar ett gungfly.
Erik Lidström är tekn. dr, författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras.
