1998 antogs den första läroplanen för förskolan under namnet LPFÖ98. En av många nyheter som presenterades var att förskolan aktivt skulle arbeta med ett genusperspektiv för att förbättra jämställdheten. I Skolverkets riktlinjer för hur detta ska omsättas i praktiken kan vi bland annat läsa att ”förskolan har ett ansvar för att motverka könsmönster, utmana barnen att bredda sina förmågor och intressen utan att begränsas av könsstereotypa uppfattningar och att förskolans personal ska inspirera och utmana barnen att bredda sina förmågor och intressen på ett sätt som går utöver könstereotypa val”.

Läs även: Lekander: Skönheten och feminismen

En man jag talat med, vi kan kalla honom Karl, har fått uppleva vad detta innebär i praktiken och vilka konsekvenser det ledde till senare i livet. Som liten pojke kunde han på morgonen utbrista att ”idag ska jag vara Stålmannen!” och genast börja leta efter kostymen i leklådan på förskolan. Pedagogerna frågade honom om han kanske ville prova att vara en prinsessa istället? Karl svarade nej, men personalen trugade. ”Du kan väl prova vara en prinsessa i alla fall? Om du verkligen inte gillar det kan du byta om sen.” Karl provade och kunde väldigt fort konstatera att det inte alls var vad han ville varpå han bytte om till Stålmannen. Nästa dag vill Karl vara Batman men personalen övertalar honom att vara en ponny. Allt enligt uppdraget om att ”motverka könsmönster och utmana barnen att göra val som går utöver könsstereotypa uppfattningar”.

Och så fortsätter det, varje morgon, till den dagen då alla favoritkostymer är upptagna och Karl tänker att han ska vara en häst i en westernhistoria. Plötsligt överöser personalen Karl med beröm om att han vågar testa något nytt, gör ett modigt val och vågar vara sig själv när han klär ut sig, i deras ögon, till en ponny. Och Karl suger åt sig berömmet och uppskattningen.

Eftersom Karl växte upp i en familj som han själv beskriver som ”känslomässigt dysfunktionell och utan kärlek” suger han åt sig av den plötsliga uppskattningen. Trots att Karl egentligen vill vara Stålmannen så fortsätter han att göra de val som ger honom beröm.”Jag tröttnade på att alltid bli ifrågasatt för det jag ville göra. Så då valde jag att göra det som gav mig kärlek istället.”

Idag är Karl vuxen och utreddes nyligen för könsdysfori. Det vill säga ”ett tillstånd då ens egen upplevda könsidentitet inte överensstämmer med det biologiska och kroppsliga könet”. Karl övervägde kirurgiska ingrepp för att ändra sitt biologiska kön till kvinna, ivrigt påhejad av sjukvården och samhället som inte ville ifrågasätta honom av rädsla för att kränka, men han ändrade sig i sista stund sedan en läkare ställt ”rätt” frågor och konstaterat att Karl inte alls lider av könsdysfori utan av psykisk ohälsa och adhd.

Karl säger själv att hans tid i förskolan sannolikt haft en mycket stor påverkan på att läkarna ville ge honom diagnosen könsdysfori. Att det konstanta ifrågasättandet lett till en osäkerhet i hans person.

2008 visar statistisk från Socialstyrelsen att antalet fall av könsdysfori markant börjar öka. Det vill säga exakt tio år efter att genuspedagogiken införts och de barn som var fem år 1998 och fick uppleva genuspedagogiken i något år har nu fyllt 15. 2015 har ökningen av könsdysfori ökat lavinartat med över 1 000 procent, det vill säga de barn som fått uppleva genuspedagogiken genom hela förskolan har nu fyllt 15 och andelen ungdomar som söker vård för könsdysfori har aldrig varit större.

Det är omöjligt att inte notera sambandet mellan införandet av genuspedagogiken och antalet fall av könsdysfori. Mitt samtal med Karl förstärker den tesen.

Eftersom jag inte är forskare så valde jag att vända mig till expertisen. Då förskolan ska ”vila på evidens och vetenskaplig grund” förutsatte jag att införandet av genuspedagogik i förskolan var väl genomtänkt, för inte kunde man väl se våra barn som försökskaniner och applicera helt obeprövad pedagogik på flera generationer barn utan att vara införstådd med eventuella konsekvenser?

Till min hjälp tog jag riksdagens utredningstjänst, RUT, för att få ta del av denna forskning om effekterna av genuspedagogik och den eventuella kopplingen till könsdysfori.

Svaret var tydligt. Det finns ingen sådan forskning och de långsiktiga konsekvenserna av genuspedagogik är okända. Och i den politiskt korrekta debatten har ingen heller vågat höja blicken och ställa frågan av rädsla för att bli kallad bakåtsträvare, motståndare till jämställdhet eller kvinnohatare. Det har varit lättare att låta experimenten på det viktigaste vi har, våra barn, fortgå än att faktiskt ifrågasätta obeprövad vetenskap och stå upp för barnen på riktigt.

Läs även: DEBATT: ”Tvåkönsnormen” är ett faktum

Inte heller finns det forskning kring de långsiktiga konsekvenserna av så kallad ”könsbekräftande vård” och än idag fortsätter man skriva ut bromsmediciner till ungdomar som diagnosticerats med könsdysfori.

Den 23 november presenterade jag min tes om att förskolans genuspedagogik kan ha haft en påverkan på Karl och att det kan ha lett till att han var nära att genomgå en könskorrigering för två experter inom området. Såväl Christopher Gillberg, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Göteborgs universitet som Fredrik Lundkvist, specialistläkare i barn- och ungdomspsykiatri med fokus på genusvetenskap och identitetsfrågor, bekräftade mina farhågor.

Att verka för en ökad jämställdhet är mycket viktigt. Att säkerställa att rättsväsendet är införstått i normaliseringsprocessen, att polisen är bekant med intersektionalism eller att landets kvinnojourer ges en långsiktig finansiering för att hjälpa utsatta kvinnor. Stegen som behöver tas är många, men att genuspedagogiken i förskolan, som den är utformad idag, skulle leda till en förbättrad jämställdhet och vara livsförberedande, finns det inget stöd för i forskningen. Att personalen i förskolan försöker göra sitt bästa utifrån givna förutsättningar är jag övertygad om, men då måste vi också ge dem rätt verktyg. Det är mycket lättare att bygga hela barn än att laga trasiga vuxna.

Läs även: DEBATT: Visst finns det två kön!

Sverigedemokraterna anser att förskolans verksamhet ska vara evidensbaserad och vara en plats fri från pedagogiska experiment. Låt barn få vara barn. Barn ska få utvecklas i den riktning som faller dem naturligt. Det förekommer skillnader mellan pojkar och flickor, vilket förskolan ska bejaka. Alla barn ska få vara som de är och vi ska därför inte aktivt verka för att motverka könsmönster utan istället verka för den fria viljan och varje barns rätt att få utvecklas på det vis som faller dem naturligt. Politiska trender ska aldrig tillåtas få styra förskolans pedagogik.

Michael Rubbestad (SD)
Jämställdhetspolitisk talesperson