Vi talar gärna om kläder, och förstås sjukdomar. Men jag har få väninnor eller för den delen vänner som tjatar så vidare värst om det egna utseendet eller de smink-, mode- och pryltips som ett oräkneligt antal kändisar och så kallade influencers profiterar på. Men uj vad de influerar och invaderar de svenska dagstidningarnas kultursidor. Och det långt innan Ann Heberlein, Nina Björk och Åsa Linderborg offentligen sörjde sina åldrande fejs och kroppar.

Läs även: Dahlman: Låt företagen slippa betala sjuklön för skönhetsopererade

Men det har alltid rått förvirring när det gäller mer eller mindre intellektuella feministers relation till skönhet, mode och fåfänga. Jag minns inte att dylikt behandlades i Grupp 8:as Kvinnobulletinen som vi sporadiskt läste i gymnasiet. Men kommer däremot ihåg att vi så där 1976 hade en kvinnlig vikarie som stolpade in i Statens Normalskolas klassrum med grådaskiga kläder och grova gummistövlar.

Utan att få frågan förklarade hon bredbent att hon försökte frigöra sig från traditionell, kvinnlig fåfänga. Vi tjejer satt tysta i våra platåskor och ville hellre klä oss som den stilfulla författaren Rut Hillarp, då lektor på skolan.

På 80-talet såg och hörde jag på Stockholms universitet den ryktbara feministen Eva Lundgren opponera mot en manlig doktorand som i princip tyckte att kvinnor som misshandlades av män fick skylla sig själva. Hon var oerhört skarp men uppträdde förvånande nog iklädd något urringat vampigt. En ny feministisk taktik?

Lite senare gruppintervjuade jag för tidskriften ETC ett gäng kända Grupp 8-feminister om smink. De erkände att de använde flera exklusiva, dyra märken. Men alla ville vara anonyma, fåfänga verkade förbjudet. Möjligen hade någon av dem varit på det danska Kvindelejren Femø, där speglar åtminstone på 70-talet inte var tillåtna (utom då spekulum, underlivsspeglar).

Läs även: Lindén: Länge leve köttberget

Och lite förvånad blev jag när flera av de 30- och 40-talister som jag beundrade klädde sig i dyra plagg från Ulla Hannerz och Prada. Ungefär samtidigt som jag och mina tjejkompisar gick på Röda rummet i Stockholm i trasiga mocka- och läderjackor.

”Här kommer koftorna”, sa garderobiären på Berns när vi lämnade in våra andrahandsplagg. Vid sidan av våra paltor hängde tjusiga kappor tillhörande det borgerskap som skulle till den stora salongen och dansa. I dag älskar jag flotta kappor och äkta pälsar.

Fast i ungdomen lunkade jag omkring osminkad, gärna klädd i den oftast fula färgen lila. Den signalerade kvinnokamp. Men vilken lättnad jag kände när jag en dag färgade alla gredelina plagg svarta! Svart, ibland ihop med rött och cerise, plus kajalpennor och färgat hår innebar punk och ett tuffare, mer anarkistiskt slags feminism. Mer Pink champagne och Tant strul än Röda bönor och Husmoderns bröst.

Det är svårt att göra rätt, eller att se rätt ut, även när man är ung och söt. Vid ett tillfälle, tidigt 80-tal, skickades jag som nyanställd Expressenjournalist plötsligt till Kungliga slottet av någon anledning. Klädd i en gammal sliten svart läderjacka och lappade jeans.

Skrev en stump om vad det nu var. Läste dagen efter, var det nu var, om det skandalösa i att tidningen skickat en så sunkigt skrudad reporter som Lekander till majestäternas boning. Detta under en tid då åtminstone manliga journalister kunde vara hur luffarlika som helst.

När detta skrivs lyssnar jag på podden Söndagsskolan, där Anna-Karin Wyndhamn och Ann Heberlein diskuterar fåfänga och kläder. Ett vindlande och roligt samtal att rekommendera. Heberlein nämner Simone de Beauvoir, en av många feministfavoriter som brydde sig om kläder och utseende samt bekymrade sig över åldrandet.

Liksom förresten svenskor som Britt Edwall, Sun Axelsson och Kerstin Thorwall. Det ryktades om att de gick upp före sina sovande älskare och la makeup. Hade de gett upp kampen? Frågade sig mitt unga, vimmelkantiga jag.

Läs även: Dahlman: Sunkig feminism att mansplaina hur kvinnor får se ut

Fåfänga faller under högmod som en av de sju dödssynderna. Med underavdelningarna eller synonymerna flärdfullhet, flärd, prålsjuka, inbilskhet och egenkärlek. För att tala med den svenska skaldekonstens fader Georg Stiernhielm: ingen kommer undan fru Lustas döttrar Lättja, Flättja och Kättja. Utom kanske sonen Rus. Under hans inverkan är det rätt okej att vara ruskigt ful.

Nina Lekander
Nina Lekander är en sedan decennier verksam journalist, redaktör, författare och översättare. Främst för tidningen Expressen och vid bokförlaget Norstedts. Hon har en examen från Journalisthögskolan i Stockholm och en fil. kand. vid Stockholms universitet i teoretisk filosofi, litteraturvetenskap, nordiska språk och spanska. Samt en aktivistisk bakgrund i frågor som kärnkraft, sexualpolitik och kvinnokamp. Ibland byter hon åsikt.