De senaste decennierna har HBTQ-rörelsen haft många politiska och kulturella segrar, men nu verkar det som om gränsen är nådd. Det är främst ute i förorterna rörelsen behövs idag. Detta skriver Leif Kullberg.
HBTQ-normaliseringen i Sverige har tack och lov gått i stå. Trans och Priderörelsen har på senare tid delat Sverige i två läger.
På ena sidan transpersoner som inte tycks nöjda förrän alla medborgare är trans, och på den andra sidan det större flertalet som tycker att transrörelsen tjänat sitt syfte och att dagens transfavorisering i allt från TV-rutan och dragdrottningar som läser sagor för barn till värsta cirkustågen i Prideparader runt om i landet bara är en överdriven fixering vid sexuellt avvikande beteenden.
SVT och media, för att inte tala om HBTQ-rörelsen bör tona ner den pushiga agendan och retoriken som framhäver trans som det nya normala, då det finns en risk för en backlash med oåterkalleliga negativa effekter som sätter rörelsen 30 år tillbaka i tiden.
Det borde räcka med att titta på de förändringarnas vindar som blåser i USA och hur de vindarna på mindre än ett år delat befolkningen i två läger. Även i länder som England har regeringar tvingats ta beslut som befäster att det bara finns två kön, manligt och kvinnligt. Inom idrottsrörelsen har många förbund tvingats göra samma bedömning.
HBTQ-rörelsen är nu så desperata att man gjort Sydney Sweeney och hennes American Eagle-jeans till sitt stora hatobjekt – tydligen är rasism för vänstern inom HBTQ-rörelsen idag befogad och helt ok när det gäller en vit, ung, snygg tjej. Antivit rasism har även smittats av sig hos svenska medier, och till och med Anders Lindberg på Aftonbladet sällar sig till vänstern som marknadsför den.
När Calvin Klein och Dolce Gabbana för några år sedan gjorde reklam med snygga,
vita, unga tjejer så blev det inte ens en krusning på HBTQ-rörelsens ideologiska yta. Etniska svenskar torde till absolut största del ha accepterat HBTQ-rörelsen.
Dock har Pride-rörelsen fortfarande ett mål och syfte att fylla bland Sveriges många invandrare som i sina kulturer inte är lika toleranta som etniska svenskar men då måste Pride-tågen förläggas till Sveriges 180 invandrartäta utanförskapsområden som Tensta, Rinkeby, Akalla, Bergsjön och Rosengården.
Leif Kullberg
