Uttrycken ”Love is blind” och ”Från käresta till fiende” har en del att säga. Det förstnämnda om den kärleksberusades oförmåga att se den annalkande katastrofen, det andra om att skräckslagen försöka fly när den inträffat. Två berättelser om relationer och jag har upplevt bägge. Föremålet för den falnade romanens heter EU.

Som aktiv ungmoderat var jag en av de som helhjärtat slogs för det självklara medlemskapet i det samarbete som var tänkt att stärka den ekonomiska utveckling som utgör grund för varje välfärdsbygge. Lika varmt förälskad jag var då, lika kallt avvisande är jag idag.

Vad var det då vi slogs för? Vad är det som gått så snett?

Svaren på de båda frågorna är hur många som helst. På den senare tusen gånger fler än den förra som snart bara några få minns svaren på, kan och refererar till.

Läs även: DEBATT: EU – snart med fingrarna i syltburken?

För om syftet med dåtidens EU var ett mellanstatligt samarbete avsett att motverka militär upprustning så är dagens EU så långt ifrån det upplägget man kan tänka sig. Från fokus på reducering, harmonisering och eliminering av handelshinder till en idag stadigt svällande och i många stycken överstatlig, byråkrati. Som sträcker ut, förgrenar och borrar sig djupt in i snart sagt alla politikområden och samhällssektorer, även in i det privata.

Ett EU som vill bestämma om allt

Från ett samspel mellan några få till en organisation med 27 länder, 16 institutioner, 51 byråer och cirka 40 000 anställda som under 52 fördrag inom 22 politikområden och till en årskostnad på runt 180 miljarder Euro genererar en aldrig sinande ström förslag på regleringar, begränsningar och förbud. Som, nu när fröet någonstans utanför vårt synfält väl såtts, filtrerats och tumlats på tjänstemannanivå och sjösätts bortom vår vetskap och kontroll.

Samarbeta, det låter väl bra!? Nja … om man nu inte slentrianmässigt köper ordet i sin vänligaste betydelse utan tillåter sig att reflektera, och alla löften och lovord till trots, fråga sig … om vad?! Och om hur och hur mycket, om varför och om det verkligen behövs? Samt till vilket pris? Om samarbetet kanske medför något mindre lyckat i andra änden? Sverige har ju varit ett framgångsrikt land i flera hundra år, långt före det EU som många av de tidigare hårdaste motståndarna nu vurmare för varmare än de flesta.

För den som ger sig tid att studera EU:s hemsida tar det inte lång stund förrän man ser en organisation hart när omöjlig att överblicka, där man inom kort tappar såväl orientering som tålamod och sammanhang. Läsningen är omtumlande, ja faktiskt lite skrämmande, och mot bakgrund av detta och övrig EU-info frågar jag mig:

Vill jag överlämna åt andra länders politiker att bestämma över svensk arbetsmarknad och löner? Mitt svar, nej! Vår svenska modell har fungerat i hundra år och kan fungera i hundra till. Vill jag ha EU:s migrationspakt och låta andra länders politiker avgöra något så viktigt som invandring? Svar nej, vi har redan tagit emot för många och behöver inte en enda ”flykting” till, varje land bevakar själv sin gräns.

Frågorna tar aldrig slut!

Vill jag att EU ska bestämma över svensk skog? Nej, vi har skött skog i tusen år och kan i tusen till. Vill jag ha och betala för EU:s COVID-pass? Nej, jag vill inte att någon obehörig registrerar hur jag sköter min hälsa och utsättas för begränsningar baserad på perspektivlös hysteri. Vill via ha EU:s uppsjö av regleringar och förbud, EU:s Chat Control? Nej!

Skall EU tillåtas genomföra beskattning och ta upp lån? Nej, jag vill inte få pålagd skuldbörda för nya påhittade behov!

Nej vi behöver mer frihet inte mindre. Nej, nej, nej och åter Nej! Listan på onödig och skadlig EU-politik kan göra hur lång som helst.

Federalism och ett europeiskt USA

Det finns de som jämför EU med USA och vill dithän. Jämförelsen leder fel. USA är en federation mellan historisk sammanflätade men i hög grad självständiga delstater med klara gränser mellan vilka uppgifter som faller på den federala staten och vilka som faller på delstaterna själva. EU är inte en federation! EU bestående av 27 suveräna nationer med olika historia, kultur och förutsättningar i olika stadier av utveckling, vissa längre fram än andra. EU är en centralstyrd svåröverskådlig hybrid som på medlemsländerna uppifrån strör lager på lager av pålagor de inte behöver eller redan har.

Det finns de som hävdar att ”vill man ha-måste man ge”, och kompromissa. Men EU var inte tänkt som något nollsummespel där vi i byteshandel skall tvingas ge upp vunna positioner för att erhålla nya. Avsikten med samarbetet var och skall bygga på insikten och målet att samarbetet är mätbart gynnsamt för bägge parter utan att det sker på någon av parternas bekostnad.

De finns de som menar att om man i alla medlemsländer bygger liknande välfärdssystem som i de mest utvecklade utjämnas den konkurrensfördel det innebär för länder med mindre offentlig sektor, lägre skatt och kostnadsnivå. Är det inte vi som har för stor och för hög och borde bantat i tid?!

Tjugosju, enligt plan snart än fler, länder, varav flera av dessa med andra samarbeten och/eller undantag, som inom ramen för EU:s snåriga struktur och alla de förhandlingar som därav följer, skall enas om allt? Inklusive all den styrning, tillsyn och kontroll som skall tröskas av än fler tjänstemän och politiker som kommer och går? Vill jag bidra till detta?

Läs även: Ahmed: EU skrattar åt Sveriges misär

Nettoförlust och demokratiunderskott i union

Sverige betalade de fem åren 2018 – 202, 35–52 miljarder kronor om året till EU och fick tillbaka 12–16 miljarder i EU-stöd. Sverige är nettobetalare, vi betalar alltså mer än vi får tillbaka. Därtill kommer att varje Bryssel-beslut skall implementeras på hemmaplan vilket bygger en än mer kostsam byråkrati. Vill jag bidra till detta?

De flesta av oss kan inte dra en rak linje mellan EU-beslut i vardagen och de som drev dem, urskilja vilka bland parlamentets 705 ledamöter och 8 partigrupper som står för vad, eller vilka man skall påverka för att förhindra nya pålagor som när de väl är på plats är i princip omöjliga att göra ogjorda.

Något säger mig att något är allvarligt fel. Att utvecklingen är farlig. Att EU mer är fiende och hot än möjlighet och vän!

EU-försvarare hänvisar gärna till subsidiaritetsprincipen (att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt och EU-beslut efter prövning bara gälla om de är effektivare än av länder själva fattade beslut) samt att tillgången till den inre marknaden uppskattningsvis tillför svensk ekonomi 300 miljarder per år. Men sanningen är att det mesta går igenom och att vi blir ”osynligt” alltmer överkörda samt att svenska företag kan handla med vilka som helst som vill och kan.

Dags för ett svenskt Brexit

Jag har förlorat tron på det EU som nu, präglat av vänsterns och den kvinnodrivna WOKE-politikens kollektivistiska samhällssyn, mer rör socialpolitik och sådant som är i hög grad subjektivt, och där vi i Sverige sedan länge kommit längre själva. Jag har förlorat tilltron till det ”samarbete” som likt celldelning generar politik till att reglera och detaljstyra våra liv, en värld som påminner om de HR-avdelningar som tillförda gradvis mer makt formats mer till hinder än till stödfunktion att luta sig emot.

Vad är meningen med nationella och allmänna val om vi ändå styrs av politik överordnad vår egen? Dagens EU är för mig som att ha valt och fått en högerregering, men som levererar sosse-politik, som ett dåligt äktenskap stadigt på väg åt fel håll. Med en ordning som desarmerar möjligheten att välja annan politik är demokratin de facto satt ur spel.

Jag vill tillbaka till en ordning präglad av samhällsnytta, självständighet och transparens. En ordning där jag som väljare vet vem och vilka som står för vad, en ordning där beslut inte sker i anonyma långt-bort-processer, en ordning där vi bestämmer själva. Jag vill inte se ett enda beslut som handlar om annat än att stärka ekonomi och konkurrenskraft. Jag vill inte se en enda ny pålaga uppfunnen av EU-politiker bara därför att de tycker att man borde.

Det finns de som tror EU kan reformeras. Vilka skulle göra det? EU:s välbetalda tjänstemän? EU:s välbetalda politiker?! Tjugosju länder som inte lyckas reformera sig själva?

Visst finns fördelar med EU:s ”fyra friheter” (fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital) och att fortsätta riva handelshinder. Men att reformera EU går inte, det är för snårigt. EU:s föregångare var konkret, överblickbar och kontrollerad. Dagens EU är abstrakt, oöverblickbart och svårkontrollerat. Någon har beskrivit det som en tågolycka i slowmotion.

EU vill nu att vi om klimatfrågan talar med en röst. EU vill nu förbjuda vitt snus. Hur kan vuxna folkvalda ”demokrater”komma på något så dumt?

Jag uppmanar varje svensk som bryr sig om sin egen, sin familjs och landets framtid att inte låta sig förföras av den brysselska sirensången, att lyssna till de EU-kritiska debattörer som vet vad dom talar om. Jag vill lämna, bryta upp, göra SWEXIT, börja om från noll. Vi kan göra minst lika bra ifrån oss utanför. Låt oss gå tillbaka dit.

Läs även: von Seth: EU-federalismen ställer Sverige inför ett val

Björn Schaerström

Konstnär och civilekonom som jobbat både i näringslivet och i statlig tjänst. Före detta andre sekreterare, svenska ambassaden i Lagos, Nigeria