Svensk medias bevakning av EU:s politiska utveckling och den kringliggande politiska debatten är tämligen undermålig. Enligt rapporten “Makten växer men färre bevakar den – om den krympta svenska korrespondentkåren i Bryssel”, utförd av Institutet för mediestudier, tycks Sveriges samlade journalistkår ha tappat intresset för EU:s verksamhet under de senaste åren.

Läs även: Brinkemo: Ingen föds till demokrat

Samtidigt växer unionens inflytande över medlemsländerna. Bara i Sverige stiftades 37 procent av rikets lagar till direkt följd av EU-beslut under tidsperioden 2014–2019. Svenskarna hör alltså besynnerligt lite om den europeiska politiska debatten i media, samtidigt som USA:s interna käbbel tar upp så mycket medialt fokus att många troligtvis kan beskriva turerna runt representanthusets nyliga turbulenta talmansval. Mike Johnsons åsikter om abort kan en betydande del av svenska folket ondgöra sig över, men kan den genomsnittlige medelsvensken ens namnet på Europaparlamentets talman?

Det är inte problematiskt i sig att följa utvecklingen i USA; det sägs ofta att dagens amerikanska politiska landskap brukar återspeglas i morgondagens Europa, på ett sätt eller annat. Men något som med all säkerhet får effekt på vår kontinent är beslut tagna av EU. Det ligger således i varje europeiskt lands intresse att hålla ett öga på nyheterna från Bryssel, och att formulera en egen ståndpunkt i relevanta EU-frågor. Annars riskerar man att beslut fattas över ens huvud. Risken att reduceras till en passiv mottagare av politiska diktat är överhängande.

Detta måste inte vara Sveriges öde. Sverige är ett – i europeisk kontext – stort land vars ekonomi hör till EU:s toppliga. I absoluta tal nosar Sveriges BNP på unionens topp fem största. Ekonomisk prestanda är den bästa grogrunden för att tillskansa sig en tongivande röst i Bryssel, och således har Sverige en chans att på riktigt ge sig in i leken bland EU:s maktspelare. Men för att detta ska kunna ske måste svenska folket till att börja med hålla sig informerade om vad som faktiskt sker på kontinenten.

Hur många svenskar känner till att EU-fördragen ska omförhandlas? Troligtvis oroväckande få.

Den 23:e november kommer Europaparlamentet rösta om en lång rad stora reformer, jämförbara med grundlagsändringar i Sverige. Reformpaketet har tre fokusområden som kan benämnas på följande sätt: institutionell reform, befogenhetsreform och “exklusionsreform”. Den sistnämnda är inte särskilt relevant för Sverige, då den främst riktar sig in på länder som Ungern. Kortfattat innebär ändringarna att medlemsländernas regeringar förlorar mycket inflytande över beslutsprocessen, samtidigt som EU-kommissionen stärks. Fördragsreformen medför också en upptrappning och utökning av EU:s samarbetsområden, samt en förstärkning av Europaparlamentet till förmån för folkrika medlemsländer.

Läs även: På området institutionell reform kan följande förslag bli verklighet:

• Antalet kommissionärer minskar till 15 och slutar vara representativa för EU:s medlemsländer. De kommer att väljas ut personligen av kommissionens ordförande, vars titel byts ut till “unionspresident”;
• Europaparlamentet kommer att fungera mer som till exempel Sveriges riksdag: nya befogenheter att nominera kandidater till unionspresident, föreslå lagar och misstroendeförklara enskilda kommissionärer eller hela kommissionen med enkel majoritet, vilket ersätter det tidigare kravet på kvalificerad majoritet;
• Europaparlamentets funktion kommer att reformeras till den ena parten i ett slags lagstiftande tvåkammarsystem, tillsammans med kommissionen som andra part;
• EU:s ministerråd kommer omfattas av nya omröstningsregler. Istället för enhälliga beslut som huvudregel kommer samtliga veto-mekanismer slopas. Det nya dominerande omröstningssystemet föreslås bli kvalificerad majoritetsröstning, där det krävs stöd från 55 procent av medlemsländerna, under förutsättning att de utgör åtminstone 65 procent av EU:s befolkning, för bifall;
• Europeiska rådet, som historiskt har dikterat unionens politiska riktning och består av varje medlemslands regeringschef, kommer samlas mer sällan och i stort sett reduceras till en symbolisk instans.

Trenden i ovan nämnda förslag är att EU:s instanser utvecklas till att efterlikna nationella sådana; därav begreppet “federalisering”. EU-kommissionen blir till ett slags regering med en president i spetsen, och Europaparlamentet fungerar mer som en nationell lagstiftande församling. Råden där nationella regeringar sitter försvagas till att mer efterlikna en andra kammare med begränsad möjlighet att leda det politiska arbetet, ungefär som Storbritanniens överhus.

Befogenhetsreformerna innebär att de politikområden som EU-länderna samarbetar i utvidgas och intensifieras. Exempelvis avancerar industripolitiken till de “delade befogenheterna”, miljöpolitiken tas över av EU:s exklusiva befogenheter, och säkerhetspolitiken blir till nya “stödjande befogenheter”.

Makten förflyttas alltså både vertikalt – mot Bryssel – och horisontellt – mot de folkrika länder som disponerar över de flesta mandat i Europaparlamentet.

De flesta svenskar som läser detta får sannolikt ont i magen. Opinionsmätningarna visar att svenska folket i grunden gillar EU, men att man är nöjd med dagens system. Ytterligare europeisk integration eftersöks helt enkelt inte. Verkligheten är tyvärr sådan att vurmen för federalism präglar EU, och att dessa förändringar kommer genomföras på ett eller annat sätt.

Att 10 medlemsländer, däribland Sverige, motsatte sig förändringar i EU-fördragen i ett gemensamt uttalande 2022, bekymrar varken kommissionen eller Europas maktspelare Tyskland, Frankrike, Italien eller Spanien. Ja, länderna motsvarar en tredjedel av EU:s medlemmar, men de övergår knappt 10 procent av den totala befolkningen. Maktdynamiken är sådan att Sverige kommer tvingas svälja dess förändringar.

Härvid uppdagas två alternativ för Sveriges del. Det ena är utträde. Hotet om Swexit – eller kanske en större koalition länder som hotar med utträde – kan användas som hävstång mot maktspelarna som tjänar på ytterligare federalisering. En formell Swexit-option är inte en dålig idé.

Swexit bör dock inte vara Sveriges primära strategi i mötet med ökad EU-federalisering. Det skulle nämligen bedra en långvarig svensk utrikespolitisk tradition, bäst summerat i ordspråket “if you can’t beat them, join them”. Under den svenska stormaktstiden kunde Sverige slå sina motståndare, men om det danska respektive napoleonska hotet blev för stort gick Sverige med i Kalmarunionen 1397, respektive koalitionskrigen för tvåhundra år sedan. Den senare alliansfriheten medförde att Sverige positionerade sig i linje med de politiska krafterna som hade mest makt för tillfället.

Den primära strategin borde vara att maximera svenskt inflytande över EU:s politiska utveckling. Kommande svenska regeringar skulle kunna göra allt för att hamna i unionens ekonomiska topp 5-liga i BNP, samt verka för kraftig befolkningsökning för att kontrollera fler stolar i Europaparlamentet.

Därtill borde Eurofrågan tas på allra största allvar – det kan vara ett effektivt verktyg för mer fördelaktig handel och utökat inflytande. Att istället dra sig tillbaka skulle leda till isolationism, alltså att dödförklara Sveriges inflytandesfär och försvaret av svenska intressen – ett bedrövligt nederlag för svensk nationalism.

Europeiska unionens ökande federalism är ostoppbar. Sverige kan antingen låta sig slås ned av nuvarande europeiska maktspelare – eller låta den inre storsvenskheten lysa igenom och själv verka för anslutning till EU:s toppliga.

Läs även: Norell: Jamal El-Haj och lawfare i Sverige rond två