Facebook noscript imageDEBATT: Ingen som åstadkommit något kan bli svensk politiker
Debatt
DEBATT: Ingen som åstadkommit något kan bli svensk politiker
Riksdagsdebatt mellan Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) Foto: Fredrik Sandberg/TT
Riksdagsdebatt mellan Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) Foto: Fredrik Sandberg/TT

Den proportionella valmetoden och partistödet gör att knappt någon som åstadkommit något i livet kan bli politiker i Sverige, skriver Erik Lidström.

Sverige har mängder av läkare, vi har forskare vid våra universitet, vi har läkemedelsföretag med tusentals forskare, andra medarbetare och chefer på alla nivåer. Borde inte några av dessa också förstå sig på politik och kunna väljas in i riksdagen? En av dem kunde kanske sedan bli folkhälsominister istället för som idag en musiklärare? Inget ont om musiklärare, men borde inte en minister under en Covid-epidemi vara en av de bäst informerade om just folkhälsan?

Läs även: Johan Lundberg: Den europeiska kulturens långsamma död

På liknande vis är Sverige en IT-nation med tiotusentals ingenjörer och andra medarbetare på alla nivåer. Borde inte några av dessa ha talang också för politik? Borde inte en av dessa sedan kunna bli digitaliseringsminister istället för en person som gick ut gymnasiet med usla betyg?

Du kanske känner personer i din omgivning som du verkligen litar på, som du gärna skulle se i riksdagen? Du själv kanske tror att du kan göra ett bättre jobb än dagens ledamöter? Tyvärr är det dock knappt någon i Sverige som åstadkommit något under sitt liv (som inte redan är politiker) som kan väljas in i riksdagen. Detta med undantag för i nystartade partier. Varför inte? Som vi ska se, bland annat precis därför att de åstadkommit något under sina liv.

Under århundraden var det inte så. Det satt individer som ingav förtroende i vår riksdag. Bönderna (det mest demokratiska av de fyra stånden) valde elektorer som sammanträffade inför häradshövdingen där sedan en riksdagsman valdes. Det rörde sig alltså om personval. Någon bönderna litade på sattes att representera dem. Riksdagsmannens uppehälle betalades sedan av dessa väljare under de kanske sex månader, under långa perioder vart tredje år, som riksdagen satt samlad.

Efter tvåkammarriksdagens införande 1866 fortsatte principen om personval gälla. Vid 1902 års andrakammarval accepterade nästan alla kandidater den allmänna rösträttens principer. Frågan var hur den skulle genomföras. I detta sammanhang gör den italienske statsvetaren Giovanni Sartori en dyster observation i sin bok Comparative Constitutional Engineering. När politiker önskar reformera ett valförfarande frågar de som regel helt kort självutnämnda experter om råd och tittar lite snabbt på några exempel. Sedan struntar de i allt detta och väljer det system som här och nu bäst antas gynna dem själva. Detta alltmedan de högtidligt talar om historia, traditioner och sociala förhållanden.

Den allmänna och lika rösträtten för män genomfördes till sist 1907–1909 och började gälla vid valet 1911. Arvid Lindman, ledaren för vad som senare blev Högern, ville bevara så många av sitt partis riksdagsledamöter som möjligt och förespråkade därför proportionella val. Karl Staaff (Liberalerna) och Hjalmar Branting (Socialdemokraterna) ville istället via majoritetsval i enmansvalkretsar erövra så många mandat som möjligt. Tyvärr segrade Lindmans linje.

På grund av den proportionella valmetoden röstar vi inte längre på män och kvinnor som vi litar på, som vi skulle vilja se som just våra representanter. Istället har vi partierna, förpaketerade samlingar av åsikter, företrädda av var sin partiledare. Ofta känner vi väljare till knappt några andra företrädare än just partiledarna.

Idag har vi därför i princip bara åtta partier, åtta slutna organisationer att välja mellan när vi röstar. Men trots övergången till proportionella val 1911 var ändå det folkliga deltagandet länge mycket stort; våra partier var till för ungefär 40 år sedan fortfarande populära massrörelser. Mellan 1962 och 1980 var hela 17–19 procent av befolkningen medlemmar i ett parti. Nu har dock andelen sjunkit till endast omkring 2,5 procent. Logiskt kommer medlemsantalet dessutom troligen fortsätta minska.

Vid 1680 års riksdag yttrade bondeståndet att det är ”emot all lag, att någon skall döma i sin egen sak”. Tyvärr är detta en bortglömd läxa hos våra politiker. 1965 införde nämligen Socialdemokraterna, Centern och Folkpartiet partistödet. Detta uppgår idag till omkring 1,3 miljarder kronor årligen. Via partistödet tar partierna, som bestämmer över skattepengarna, av dessa och ger till sig själva.

Hur man än vrider och vänder på det är detta jäv, och även om uttrycket kan förefalla starkt, så rör det sig om en form av legaliserad stöld. Med dessa pengar kan partierna styra sig själva, inklusive bestämma över vem de släpper in i värmen.

Innan partistödets införande var partierna beroende av sina medlemmar och av donationer. Numera har de tvärtom ett egenintresse av att ha så få medlemmar som möjligt. Ju färre de är, desto färre delar nämligen på pengar och maktpositioner. Det finns också kommuner där ungdomsförbunden får pengar efter hur många mandat partierna har i fullmäktige. Rent logiskt bör sådana ungdomsförbund nästan endast ha politikerbarn som medlemmar.

För att bli politiker idag är man nära nog tvungen att gå med i ett politiskt ungdomsförbund under tonåren. Därefter måste man oavbrutet ”arbeta politiskt” och utåt vara obrottsligt lojal i alla väsentliga frågor. Om man sedan under en tioårsperiod eller mer vinner de interna maktstriderna så plockas man upp av moderpartiet och kan bli minister vid 28 års ålder. Utan att någonsin ha åstadkommit något i livet som övriga medborgare uppskattar eller ens känner till.

Läs även: Ingen vet hur många som bor i Sverige – folkbokföringen har vittrat sönder

Detta gör givetvis a priori inte våra politiker till vare sig bättre eller sämre människor än andra. Däremot, jämfört med dem som skulle väljas vid personval, blir de sämre bildade, får de liten eller obefintlig arbetslivserfarenhet och formas de mentalt av att armbåga sig fram inom ett politiskt ungdomsförbund. 

När politikerna sedan, ofta i unga år, pensionerar sig, med fortfarande lika liten erfarenhet av livet utanför politiken, ser partierna till att ge varandra ambassadörsposter, tjänster som generaldirektörer, landshövdingar, utredningsuppdrag och ”internationella toppjobb”.

Den som tvärtom arbetat hårt inom något område utanför politiken och visat vad han eller hon går för, en person som inger förtroende, är chanslös som politiker. Han eller hon har ju inte gjort nästan det enda som räknas, karriär inuti ett politiskt ungdomsförbund.

På grund av de proportionella valen, kombinerade med partistödet, är Sverige idag en politisk oligarki, ett fåmansvälde. Vi väljare kan inte i vår representativa demokrati välja våra egna representanter, bara mellan utåt slutna paketlösningar. De män och kvinnor vi litar på kan heller i princip aldrig bli våra valda representanter.

Om vi ska ta oss ur detta, om Sverige ska bli en halvt om halvt väl fungerande representativ demokrati, måste därför dels partistödet avskaffas, dels måste vi återgå till personval i enmansvalkretsar, utan spår av proportionalitet. Det är en längre diskussion, men helst bör valen ske i enmansvalkretsar i en omgång, med relativ majoritet, så att medborgarnas inflytande blir så stort som möjligt och partiernas så litet som det kan göras.

Tyvärr är det mycket svårt att se hur detta skulle kunna ske. Som Richard Katz och Peter Mair skriver i boken Democracy and the Cartelization of Political Parties bildar europeiska partier i allmänhet, och, såvitt jag kan utröna, de svenska partierna i synnerhet, karteller. Det ligger i alla existerande riksdagspartiers intresse att partistödet och alla sinekurer värnas för de existerande riksdagspartierna. Logiskt bör de svenska riksdagspartierna därför gör sitt yttersta för att förhindra både att valförfarandet ändras i en riktning mot personval, och att andra partier tar sig in i riksdagen.

Läs även: Brinkemo: De klankriminella bygger imperier via blodsband

Text: Erik Lidström

Tekn dr, författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras.

Debatt

fakta

Vill du delta i debatten?

Kontakta redaktionen på debatt@bulletin.nu 

Vi tar gärna in debattartiklar som är välskrivna och faktabaserade i aktuella och intressanta ämnen. Riktlinjer för artikellängd: 3 000 - 5 000 tecken inklusive mellanslag. Inkludera rubrik- och ingressförslag.