Under mina år som docent i psykologi vid Karolinska Institutet var den röda tråden i min verksamhet att analysera och förstå hur samtal går till inom olika områden. Jag arbetade som psykolog inom mödra- och barnhälsovården och gjorde videoinspelningar av gruppsamtal med sjuksköterskor och föräldrar. Inom skolans ram utarbetade jag en metod för samtal mellan högstadieelever och skolpersonal för att komma till tals om hälsa i vid mening. Under 80- och 90-talet ägnade jag mig åt att studera relationen mellan läkare och patient, ett område som då uppmärksammades allt mer. Jag videoinspelade besök mellan patienter och allmänläkare på olika vårdcentraler i Östergötland och fick underlag för åtskilliga analyser kring hur samtalen gestaltade sig som resulterade i mängder med såväl svenskspråkiga samt engelskspråkiga artiklar i vetenskapliga tidskrifter.

Läs även: DEBATT: Sjukvårdskrisen har enkla lösningar

Jag eftersträvade att bygga en bro mellan teori och praktik som ledde till att jag utarbetade videoband med samtal mellan patienter och vårdpersonal, jag skrev handböcker, jag föreläste och handledde vårdpersonal i bemötande. På 80- och 90-talet användes huvudsakligen begreppet patientcentrering, ett begrepp som numera till stor del kallas personcentrering. Forskning visar genomgående att ett personcentrerat förhållningssätt inte bara är det mest mänskliga utan också det mest effektiva arbetssättet för tillfrisknande.

Med den stora uppmärksamheten på relationen mellan läkare och patient skedde rimligen påtagliga förbättringar under 90-talet och framåt. Debatten kring bemötande är i hög grad aktuell och belyses fortlöpande i Läkartidningen. Men frågan är hur stor spridning det finns när det gäller ett gott patientbemötande.

För några år sedan skrev läkarna Marion Lindh, Annelie Bergens och Magna Andreen Sachs artikeln När beteendet blir en patientsäkerhetsrisk i Läkartidningen. Där redovisade de sex kategorier av oprofessionellt och respektlöst beteende som sker inom vården, exempelvis hur vårdpersonal agerar inbördes. En av kategorierna benämns Respektlöst beteende gentemot patienter med vilket författarna avser: Avvisande, förödmjukande eller sårande bemötande av patienter och närstående, vilket de menar sannolikt är vanligare än vad som framkommer av Patientnämndernas statistik.

Författarna menar att en förutsättning för att komma till rätta med oprofessionellt och respektlöst beteende är att se och erkänna problemet. Tydligen finns det områden där det inte skett någon större förbättring och där patienter inte behandlas väl.

I början av 2000-talet byter jag yrkesbana. Åren går, jag arbetar deltid – och artrosen kommer smygande och invaderar delar av min kropp. En rutinoperation på Sophiahemmet hösten 2022, för artros i höften, resulterar i infektion och följs av två nya operationer på Södersjukhuset. Jag blir liggande två veckor på en ortopedavdelning. Och jag blir så illa behandlad av undersköterskor och sjuksköterskor som jag aldrig hade kunnat föreställa mig – så föga personcentrerat. Det handlar i hög grad om respektlöst beteende, som jag i det följande redovisar exempel på.

Respektlöst och oemotionellt beteende

Ett dygn efter den andra operationen har jag mycket svåra smärtor och behöver ta mig till toaletten. När jag lyckats komma upp på benen med kryckor ramlar sjukhusskjortan av mig. Jag klarar inte att förflytta mig och kan inte nå sängen med larmknappen. Står naken och skriker ”Hjälp, hjälp” i en timme. Ingen hör mig. Så småningom faller jag ner på sängen och når larmknappen. Efter tjugo minuter kommer en sjuksköterska. Jag gråter och berättar hur jag ropat på hjälp i bortemot en och en halv timme. Hon säger med hård röst: Men du ska ju inte gå upp själv.
– Är det mitt fel? utbrister jag.
– Det sa jag inte, fräser hon åt mig.

Läs även: DEBATT: Förhastade slutsatser om rasism i vården

Respektlöst och oemotionellt beteende, demonstration av makt

Vid ett tillfälle har jag en infart permanent instucken på handryggen som smärtar fruktansvärt. Efter att sjuksköterskan dragit ut antibiotikadroppet ber jag henne att också ta bort infarten, säger att jag inte klarar smärtan ett ögonblick till. Hon säger att hon måste göra en annan sak först. En undersköterska kommer in, jag gråter och säger att dom måste ta bort infarten, kan inte hon göra det? Jo men inte utan tillstånd från sjuksköterskan som gått iväg. Hon säger med irriterad förmyndarröst att ”Det måste du faktiskt förstå” och så går hon.

Jag larmar och efter tjugo minuter kommer den första sjuksköterskan in igen. Jag säger gråtande att ”ni kan inte göra såhär, jag har så hemskt ont” varvid sjuksköterskan säger att nu kommer jag ju, och nu ska jag ju ta bort den här, jag har ju bara varit borta några minuter”. NEJ, skriker jag, du har varit borta mer än tjugo minuter varvid sjuksköterskan börjar argumentera med mig och jag ropar Kan du komma hit och ta bort infarten istället för att argumentera med mig. Det tar henne högst två minuter att ta bort den.

Demonstration av makt

Smärtteamet kopplas in. Man opererar in en fast infart på halsen och gör överenskommelser om att öka dosen såväl långtidsverkande som korttidsverkande morfin. Min smärta tas på allvar. Ända tills jag larmar och ber om korttidsverkande morfin. Efter en halvtimme kommer en sjuksköterska in och argumenterar för att jag ska vänta med mer morfin och istället avvakta att det långtidsverkande morfinet har effekt. OK? säger hon. Nejsäger jag, jag hade inte ringt om jag inte velat ha det som vi kommit överens med smärtenheten om. Sjuksköterskan säger ett kortfattat jaha och försvinner iväg. För att återkomma en knapp halvtimme senare med häften av den överenskomna dosen av morfin.

Ignorerande av föreskriven medicinsk behandling, demonstration av makt

Jag får inte använda mina egna dosetter med medicin som jag har med mig hemifrån. Sjukhuset ska fördela all medicin. Jag känner inte igen de olika tabletterna som kommer i en plastmugg. En morgon ber jag att få gå igenom medicinen med en sjuksköterska. Det visar sig då att jag endast fått en tredjedel av den blodtryckssänkande medicin jag stått på under lång tid. Sjuksköterskan hänvisar till ”läkemedelslistan”. Liknande problem förekommer flera gånger då jag ber att få den sömnmedicin jag regelbundet använder. Personal argumenterar för att det inte står på läkemedelslistan – fast jag fått medicinen flera kvällar tidigare.

Vid ett tillfälle blev jag anmodad av en läkare att rapportera så fort jag kände minsta känselbortfall (utifrån en nyinsatt medicin). Jag kände det vid två tillfällen, larmade och informerade. Varvid sjuksköterskan sa att jag inte alls hade något känslobortfall eftersom jag kände hennes fingrar – utan det berodde på att jag hade så många filtar på mig.

Integritetskränkande bemötande

En tidig morgon då jag sitter på toaletten öppnas dörren av en sjuksköterska som hälsar godmorgon och håller fram min morgonmedicin i en liten mugg. Jag ber henne stänga dörren varvid hon åter öppnar dörren och undrar Är du upprörd? Jag svarar att jag vill vara ifred på toaletten varvid sjuksköterskan återigen håller upp morgonmedicinen och säger ”Jag ville bara tala om för dig att jag kommer med din morgonmedicin och ställer den på bordet bredvid din säng”.

Det allra värsta var de sjuksköterskor som tilltalade mig med hårda förmyndarröster när jag var som mest utsatt och grät av smärta. Det handlade inte om en eller två personal med detta bemötande, det handlade om bortemot sex, sju, åtta. Vi har förordningar i samhället för hur såväl djur som barn ska behandlas, likaså regler gentemot diskriminering av människor ur ett flertal aspekter. Detta för att förhindra att människor med olika egenskaper bemöts på ett nedvärderande sätt. Det jag har beskrivit ovan är den basala situationen att vistas på en vårdavdelning på sjukhus, något som torde drabba dom flesta av oss förr eller senare, oavsett andra egenskaper.

Inte alltför sällan förekommer insändare om vårdpersonal som beskrivs som fantastiska, närmast änglar, i sitt bemötande. Men varför har man inte lyft upp och diskuterat det som är den absoluta motsatsen? Jag vill med denna artikel belysa hur det förekommer i vårt samhälle 2022 att man bemöter mycket utsatta människor på ett inhumant sätt.

Vem som helst av oss kan komma att behandlas på detta nedlåtande sätt. Hur kan detta förekomma trots alla ansträngningar under åtskilliga år att förbättra patientbemötande generellt? Det är uppenbart att det finns all anledning att fortsätta arbetet med kommunikation inom vården.

Elisabeth Arborelius
Docent i psykologi vid Karolinska Institutet
Leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Läs även: Sandström: En sjukhusvistelse och vårdens verkliga problem