Efter att min förra artikel publicerades har flera kritiker invänt att man inte kan beskriva islam genom att hänvisa till hadither och profetbiografier (sira). Den invändningen bygger dock på ett grundläggande missförstånd av hur islam själv ser på sina källor och hur islamisk rätt och teologi faktiskt har vuxit fram.

SE ÄVEN: Egyptson: Sluta blanda ihop islam och islamism!

I både sunni- och shiamuslimsk tradition är Koranen bara en del av det som utgör normen. Redan från islamiska historiens första århundraden har man byggt upp en tydlig kunskapshierarki där hadith och sira spelar en central och oumbärlig roll.

Inom den islamiska rättsvetenskapen (uṣūl al-fiqh) räknar man med fyra huvudkällor: Koranen, profetens sunna (som vi bara känner till genom hadith), konsensus (ijmāʿ) och analogislut (qiyās). Även i de shiitiska rättsskolorna, där man ofta använder rationellt resonemang istället för analogi, är hadith och sira fortfarande grundläggande. Utan dem går det helt enkelt inte att skapa islamisk rätt.

Att försöka förstå islam utan haditherna är ungefär som att försöka förstå ett modernt rättssystem utan att titta på praxis, förarbeten eller domstolsavgöranden.

SE ÄVEN: REPLIK: Holmgren – Den falska tryggheten i att skilja på islam och islamism

Koranen innehåller nämligen ganska få detaljerade regler och är ofta formulerad i mycket allmänna ordalag. De praktiska delarna av religionen – hur man ber, hur man fastar, regler för äktenskap, arv, straff, krig, skatter och styrelseskick – finns nästan uteslutande i hadithlitteraturen. Därför har den klassiska islamiska traditionen alltid sett profetens sunna som nödvändig för att överhuvudtaget kunna tillämpa Koranen. Utan hadith finns ingen fungerande islamisk rättsordning och ingen möjlighet att förstå hur islam faktiskt har levts.

Sira, profetens biografier, är dessutom den enda källan som ger oss en sammanhängande historisk bild av vad som hände när Koranen uppenbarades. Koranen är inte kronologiskt ordnad och säger ofta inte vilket sammanhang en viss vers kom i. Vill man förstå varför en regel uppstod, vilka konflikter som formade den tidiga muslimska gemenskapen eller hur profeten agerade som politisk och militär ledare, måste man vända sig till sira. Det gäller både muslimska teologer och sekulära historiker och religionsforskare.

SE ÄVEN: Sjölander: Egyptson har rätt

Att använda hadith och sira betyder inte att man sväljer allt okritiskt. Både muslimska och västerländska forskare har i århundraden utvecklat sofistikerade metoder för att granska autenticitet, berättarkedjor, historisk trovärdighet och textkritik. Men att helt avfärda dessa källor är inte vetenskapligt – det är ett ideologiskt ställningstagande som varken har stöd i den islamiska traditionen eller i seriös religionsforskning.

Vill man förstå islam som ett historiskt fenomen, som rättssystem eller som politisk och social verklighet, måste man utgå från de källor som islam själv bygger på. Hadith och sira är inte sekundära eller valfria. De är själva fundamentet för hur islamisk tradition har förstått sig själv genom historien.

En analys som ignorerar dessa källor beskriver därför inte islam som den faktiskt har utvecklats och praktiserats – utan en abstrakt, ahistorisk konstruktion som saknar förankring i verkligheten.

Karl Mattias Bergsten

Människorättsaktivist och jurist