Debatt: Islamismens väg till makten liknar nazismens

Det var ingen statskupp eller revolution som förde nazisterna till makten i Tyskland.

Allt skedde på demokratisk väg och på grund av att nazisterna inte sågs som ett hot mot demokratin.

Trots att eftervärldens dom varit hård är det som att vi inte lärt av historien.

Sverige är en av flera västerländska demokratier där islamismen växer i en oroande snabb takt mot sitt mål att förgöra demokratin.

Årets riksdagsval visar trenden.

Men visst, man kan tycka att Vänsterpartiets drygt åtta procent inte är något att oroa sig för.

Det var inte heller någon i Tyskland som bekymrade sig över nazisterna då de i 1924 års val fick runt tre procent av rösterna. 1930 var siffran drygt 30 procent och tre år senare över 43 procent.

Det finns mycket som skiljer nazister och islamister.

Två grundläggande saker förenar: målet att utrota all världens judar och upprättandet av en diktatur/teokrati där inga andra partier/religioner är tillåtna.

1933 utsågs Hitler till rikskansler i en koalitionsregering och senare samma år lyckades han – fortfarande på demokratisk väg – driva igenom fullmaktslagen som gav nazisterna rätt att under fyra år styra Tyskland utan inblandning av riksdagen.

Den möjligheten användes i stort sett omedelbart. Övriga partier förbjöds. Tyskland var en diktatur.

Den utvecklingen skulle ha förhindrats om nazisterna i ett tidigt skede mött motstånd i försöken att gripa makten.

I en demokrati krävs det möjliggörare för odemokratiska krafter att ta makten.

Då Vänsterpartiet styrdes från Sovjetunionen och ville göra Sverige till en kommunistisk diktatur fanns inte dessa möjliggörare. Motståndet mot kommunism var för starkt.

När det gäller islamism förhåller det sig annorlunda.

Sannolikt har samtliga åtta riksdagspartier i olika omfattning och under olika tidsperioder infiltrerats av islamistiska krafter. Men Vänsterpartiets tre kollegor i den opposition som nu av allt att döma tar makten har inte bara infiltrerats. De har också välkomnat islamister och motarbetat partikamrater som varnat för islamism.

• Socialdemokraterna (S): Nalin Pekgul var riksdagsledamot och ordförande för S-kvinnorna. Pekguls frispråkighet kring problem med hederskultur, religiös extremism och våldsbejakande islamism uppskattades inte av hennes partikollegor. Pekgul pekades ut som främlingsfientlig och vändes ryggen. Hon har i efterhand sagt att inte det interna motståndet utan hot från islamister var anledningen till att hon valde att avgå.

2019 avsattes Ann-Sofie Hermansson som gruppledare i Göteborg sedan hon pekat på hotet från islamister.

• Centerpartiet (C): Sameh Egyptson, forskare i interreligiösa relationer, påvisade i en studie 2020 att kopplingen mellan C och islamiska riksorganisationer går flera decennier tillbaka i tiden. Att lokalpolitikern Ebtisam Aldebe framförde krav på särlagsstiftning för muslimer väckte ingen reaktion i partiet. Det var först då det på sociala medier avslöjades att Aldebe och en annan centerpartistisk lokalpolitiker i rollen som nämndemän i Solna tingsrätt tillämpat sharialagar som C-ledningen agerade.

Aldebe och Hasan Fransson hade friat en muslimsk man som stod åtalad för hustrumisshandel. Aldebe och Fransson friade med motiveringen att mannen till skillnad från kvinnan kom från en ”bra familj” och för att kvinnan polisanmälde händelsen i stället för att vända sig till mannens släktingar.

• Miljöpartiet (MP): Bostadsminister Mehmet Kaplan avslöjades för kopplingar till flera extremistiska miljöer. Han fällde en rad uttalanden som möttes av skarp kritik från andra partier. Bland annat jämförde han islamister som anslöt sig till IS med de svenskar som frivilligt ställde upp i vinterkriget i Finland. Trots stark intern uppbackning tvingades Kaplan 2016 att lämna regeringen. Miljöpartiet var en stark motståndare till Ulf Kristerssons (M) förslag att det i sfi-undervisningen skulle ingå information om barn och kvinnors rättigheter i Sverige. Det finns flera studier som visar på MP:s koppling till islamism och partiet ser uppenbarligen inget problem med det. Tidigare språkröret Märta Stenevi sade i en riksdagsdebatt om kriminella klaner att hon själv tillhör en klan.

”En väldigt stark matriarkalt styrd klan. Fantastisk klan. Har ingenting med organiserad brottslighet att göra.”

Nuvarande språkröret Daniel Helldén gav nyligen i en TV4-intervju sin syn på islamism:

”Undrar hur stort problem vi egentligen har, om det är så att man egentligen blåser upp de här sakerna. Det känns som att man lyfter saker och ting som inte har så stor betydelse”, sade han.

Sedan nämnde han handskakning.

Men inte ett ord om hedersmord, sharialagar, judehatet, förtrycket av flickor och kvinnor, barnäktenskap, pedofili, förbudet mot homosexualitet eller annat som präglar den islamistiska ideologin.

Den regering som Magdalena Andersson står i begrepp att bilda har alltså alla förutsättningar att bli möjliggöraren för ett framtida Sverige med islamistiska förtecken.

Jonas Arnesen, journalist och samhällsdebattör