Efter Hamas terrorattack reste jag till Israel för att på plats försöka förstå mer om situationen i regionen. Det visade sig bland annat att många beduiner i södra Israel anser att terrororganisationen Hamas måste besegras.

Läs även: Sandström: Flyktingroulette i Gaza och en havererad asylpolitik

Jag blev alltså inbjuden att medverka på en informationsträff i Israel. Trots att det var en aning stressande med ett pågående krig så bestämde jag mig för att åka ned. Det var trots allt så mycket jag inte visste om landet som många anklagar för folkmord.

Känslan på Tel Avivs gator var väldigt blandad. Dels fanns det en lycka över de i gisslan som blivit fria, dels en sorg över de som ännu inte har kommit tillbaka. Stora nallebjörnar målade med blodröd färg sågs placerade på parkbänkar. Kring gosedjurens hals hängde foton på gisslantagna.

När jag talar med några av invånarna i staden säger många uppgivet att världen hatar dem. Att de försvarar sig, och inte begår något folkmord.

De grova anklagelserna om folkmord i Gaza har under den senaste tiden väckt många tankar och känslor hos mig. Min inre värld blev inte lugnare när jag under mina resa fick lyssna på både araber och judar som blev hårt drabbade av Hamas massaker.

Alla överlevare jag träffade var tacksamma för att ha överlevt, och ense om att Hamas måste utplånas.

Wahid al-Hozail, före detta överbefäl för IDF:s beduinska spaningsenhet, överlevde massakern den sjunde oktober och berättade att han älskar Israel, samtidigt som han är muslim. Innan Wahid al-Hozail lämnade över ordet påminde han oss om att i Israel råder demokrati och yttrandefrihet, medan det i Gaza råder diktatur och förtryck.

Wahids vän Mahmud al-Hozail tog till orda och berättade om vad Hamas är kapabla till.

Läs även: Ahmed: Rösterna ur oktoberpogromen glömmer jag aldrig

Mahmud al-Hozail hade upptäckt att en väg nära festivalområdet hade blivit avspärrad av bilar. Det var IDF-soldater som besköt honom, eller åtminstone trodde han det innan han såg palestinska nummerskyltar på bilarna tidigt på morgonen den sjunde oktober.

Terroristerna hade klätt ut sig till IDF-soldater.

Mahmud al-Hozail blev träffad i handen, men lyckades fly från platsen och ringde polisen för att berätta vad som hade hänt. Utan det samtalet hade förstärkningen till festivalen kommit ännu senare, och till följd hade ytterligare kanske 2 500 personer dött i massakern.

I den beduinska staden Rahat är Mahmud al-Hozail idag en hjälte.

De beduinska männen berättade även att en kvinna i slöja hade blivit stoppad av terrorister. När hon skrek “nej, jag är muslim” så fick hon svaret “du är ännu värre än judarna” innan hon blev avrättad.

Jag har nog aldrig upplevt en sådan tyngd i mitt bröst som när beduinerna förtydligade att de bara vill leva sina liv i fred, men att Hamas omöjliggör detta. Det är med en fruktansvärd sorg jag har fått ta del av dessa vittnesmål. Men från de hemskheter jag har fått höra har jag lärt mig något.

Vi måste inse att Israel inte bara är judarnas fristad.

Vi måste inse att Israel krigar för att bevara landets mänskliga rättigheter.

Läs även: Norell: Att relativisera Hamas brott och göra sig blind

Adam Ivehag

Mjukvaruutvecklare