Facebook noscript imageAhmed: Rösterna ur oktoberpogromen glömmer jag aldrig
Luai Ahmed
Krönikörer
Ahmed: Rösterna ur oktoberpogromen glömmer jag aldrig
Picassos målning av nazisternas bombning av Guernica på beställning av spanska fascister. Foto: Jules Verne Times Two (CC BY-SA 4.0) / Timmy Augustsson
Picassos målning av nazisternas bombning av Guernica på beställning av spanska fascister. Foto: Jules Verne Times Two (CC BY-SA 4.0) / Timmy Augustsson

De satte ett VR-headset på mig för att låta mig genomleva skräcken den 7 oktober. Bilderna och rösterna och människors sista desperata ord av kärlek till varandra överföll mig. Det är det värsta jag har varit med om, trots att jag inte var med om det alls, skriver Luai Ahmed.

På 8:e våningen i en byggnad i Tel Aviv visades vi i delegationen av inbjudna journalister in i ett rum med VR-headsets. Dagen därpå skulle vi till det israeliska parlamentet Knesset för att träffa politiker, och efter det skulle vi träffa offer från pogromen 7 oktober.

Innan vi skulle träffa offren från massakern tänkte Sharaka, den NGO som bjudit in oss till Israel, att vi med egna ögon och öron borde ta del av händelserna som inträffade detta svarta datum.

Läs även: Norell: Att relativisera Hamas brott och göra sig blind

Jag satte VR-headsetet på huvudet och väntade på att de andra skulle hitta sina platser och göra samma sak. Teknologin som sådan är spännande, men själv var jag helt fokuserad på det vi skulle se och höra.

Varenda gata i Jerusalem och Tel Aviv är tapetserad med bilder av de kidnappade och de mördade. Hela Israel, från flygplatsen Ben Gurion och hela vägen till mitt hotellrum, är en enda smärtans och saknadens fotoutställning i monumentalformat. Jag har aldrig sett något liknande.

De tryckte på play och bilderna rasade över mig.

Jag kan inte beskriva vad jag såg. Inte enbart för att det verkligen är omöjligt att beskriva, utan också eftersom jag lovat att jag inte skulle berätta om det jag bevittnade för någon. De måste först få samtycke från familjemedlemmar till offren om att dessa berättelser får bli offentliga.

Genom headsetet strömmar så rösterna från de meddelanden som skickades mellan familjemedlemmar under tiden som Hamas gick in Kfar Azza, Be’eri och Nahal Oz. Dödade och kidnappade i Zikim och i Kissufim.

Massakrer som utspelar sig framför mina ögon, sjukt verkliga. I videoflödet visas rutor med meddelanden från WhatsApp och iMessage liksom röstmeddelanden som i realtid tar en genom människornas upplevelser under pogromen.

Läs även: Sjölander: Israel och den pinsamma styrkan

När jag lade ifrån mig VR-headsetet på bordet när vi var klara var det genomblött. Jag kunde inte sluta gråta när jag tittade på bilderna. Till skillnad från den numera kända hemliga ”dokumentären” som visar massakern, gav oss dess VR-bilder en inblick i vad israelerna kände under dessa fasansfulla timmar. Vad de skrev till varandra under massakern. Vilka röstmeddelanden de skickade till varandra.

Deras sista ord. Många av dem visste att det var deras sista ord. Åtskilliga av dem var fyllda med kärlek och omsorg. Jag blir tårögd framför datorn när jag tänker på det nu.

Efter VR-visningen stod arrangörerna beredda att svara på våra frågor, men ingen hade några frågor att ställa. Vi var mållösa och torkade våra ögon.

Arrangörerna förklarade för oss varför vi inte får beskriva vad vi fått se eller återberätta exakt vad som sades i meddelandena, eller nämna offren. Vi måste respektera offren.

Det är kärnan i det som styr Israels informationsarbete – respekten gentemot offren. Loggar man in på X visas hundratals bilder på döda palestinska barn.

Den sorgliga verkligheten är att dessa döda barn används i propagandasyfte och för att moraliskt och psykologiskt mobba Israel och Israel-sympatisörer.

Israel hedrar sina döda och kidnappade genom att föra ett krig där man inte utan urskillning hänger ut sina offer i ett fruktlöst försök att försöka få regnbågsfärgade aktivister på TikTok att förstå vad det är för slags fiende man slåss mot.

Läs även: Ahmed: Därför reser jag till Israel nu

Luai Ahmed

Luai Ahmed är krönikör på Bulletin. Innan flytten till Sverige var han kolumnist för tidningarna Yemen Today, Yemen Times,  och YoO Youth Magazine. Han är också författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden. Ahmed har studerat International Business Studies på International Lebanese University i Jemen och flera kurser i International Migration and Ethnic Relations på Malmö universitet.

E-post: luai@bulletin.nu