I de båda standardverken Deutscher Konservatismus och Rechts, wo die Mitte ist diskuterar den tyske sociologen Kurt Lenk konservativa ideologier. Lenk visar på variationsrikedomen och på faran med att kalla allt till höger för ”högerextremt”, eller ”nazistiskt”. Det banaliserar bara den verkliga nazismen, menar han. När man försöker navigera i den svenska debatten om SD stirrar Lenks varningsord en rakt i ansiktet.

Läs även: Aftonbladet borde skicka Guillou till en terapeut i stället

Jan Guillou ger sig nu in i diskussionen och angriper SD kanske hårdare än någon annan (Aftonbladet 22/11 -21). Han skriver att nazismen inte är lika högerextrem som SD. Men innan jag återvänder till detta vill jag säga något om hans andra argument.

Till stöd för sin kritik av SD tar Guillou upp många exempel från den europeiska extremhögern. Han pratar om ”historiens massmördare”, om ”rasfiender” och om Mussolini. Han berättar för oss att heilandet kommer från ”den romerska hälsningen”, om pilkorsarna i Ungern och falangisterna i Spanien. Alla fascistpartier i Europa, får vi veta, kom till makten med hjälp av den ”blåa högern”. Det här låter sig alltsammans sägas.

Problemet är vad det har med SD att göra. Jag har själv forskat om SD och höll en kurs vid Köpenhamns universitet med titeln: ”Sverigedemokraterna – Folkets röst eller hot mot demokratin?” Vi gick igenom allt material från SD, men några belägg för att partiet utgjorde ett hot mot demokratin fann vi inte. Inte heller att partiet skulle vara högerextremt. ”Populistiskt”? Ja, men kanske bara i meningen att man var kritisk till etablissemanget, och det är ju ingen synd i sig, tycker jag.

Sedan gav jag ut en bok där jag jämförde SD med tre andra partier i den konservativa partifamiljen och kom fram till att SD med marginal var det minst radikala och mest liberala partiet. En översikt av forskningen publicerades nyligen i Kvartal. ”Som alla fascister”, skriver Guillou, ”är SD mot klasskamp.” Hur visar han att SD är fascister? Det gör han inte. Han bara sitter och skriver och vill att vi ska tro honom. Att alla fascister är emot klasskamp innebär inte att alla partier som är emot klasskamp är fascister. Varför tar han inte läsaren på allvar?

Läs även: ÅSIKT: Diskutera SD hederligt

Hur vet vi vad ett parti står för? Ska vi lyssna på partiledaren och läsa partiprogrammet? Eller är det bättre att utgå från vad partiets mest eldfängda kritiker säger? För Jan Guillou är saken klar. Vi ska inte lyssna på Åkesson utan på Guillou. Han vet vad SD egentligen står för. SD, förklarar han, ”försöker […] sminka över sin […] rasism”. SD är ”brunt” oavsett om Åkesson ”maskerar sig”. De ”smyger lite med vad som ska hända efter […]ett maktövertagande”.

Det låter otäckt. Mattias Karlsson ”arbetar i skymundan på en sorts kulturrevolution”, och ”vår tids mjukare fascism” har putsat på ytan men kärnan är lika fascistisk som alltid. Guillou är inte ensam. Det finns en hel forskningstradition som bygger på ”kodifierat språk” där antirasister berättar vad högern egentligen vill, även om det de säger låter aldrig så rimligt och demokratiskt.

Men varför ska vi tro på det här? Hur vet vi att Guillou och andra talar sanning? Är det inte rimligare att tro att inget parti vill gömma sig bakom retoriskt hokus-pokus, utan snarare tror att man får väljare genom att vara klar och tydlig? Och om SD har en dold agenda, hur ligger det då till med grekiska, nyfascistiska Gyllene Gryning? Sysslar de också med kodifierat språk? Kanske är det så att de egentligen utmanar det grekiska miljöpartiet, eftersom ”blod och ära” för den initierade betyder ”global uppvärmning”? Här kan man skoja till det tills huvudet ramlar av.

Eller så överger vi dessa vådliga spekulationer och nöjer oss med att om Åkesson säger något så menar han varken mer eller mindre än just det. Det kanske låter liberalt, naivt och lite trist, men hellre det, kanske, än att spela halvgud.

Läs även: Dahlman: S och SD kan snart vara bästisar

Guillou kritiserar också det han kallar ”föreställningen om Folket som laglydigt och ’de andra’ som av naturen kriminella”. Jag råkar själv ha förstahandskunskap om det här. 2019 publicerade jag och Tino Sanandaji en uppdatering av Brå-studien från 2005 om sambandet mellan etnisk bakgrund och kriminalitet. Statistiken kom från Brå och SCB. 2017 var 58 procent av samtliga skäligen misstänkta för brott migranter, och vad gäller mord var motsvarande siffror 73 procent.

Brottsstatistiken är ingen postmodern ”föreställning” utan människors liv och verklighet. För vänstern brukade sanningen vara helig i kampen mot etablissemanget. Nu har vi en etablissemangsvänster som ser ner på befolkningens bekymmer som från en loge på teatern. Överklassens manér verkar vara konstanta.

Guillou har gjort bra saker, men här tycker jag han är slarvig och insinuant. Varför blandar han samman SD med ungerska pilkorsare? Varför bryr han sig inte om Brå:s statistik?

Varför kallar han 20 procent av Sveriges väljare för ”värre än nazister” när det inte stämmer?

Göran Adamson
Docent i sociologi och Senior Lecturer vid German-Jordanian University i Amman, Jordanien. Aktuell med Masochistic Nationalism - Multicultural Self-hatred and the Infatuation with the Exotic (Routledge, 2021) samt författare till Migrants and Crime in Sweden in the 21 century (Society, 2020)