Jag har nyligen läst boken Det lilla landet som ångrade sig av Mustafa Panshiri och Jens Ganman. Boken skildrar på ett kåserande sätt ett antal situationer, platser och personer under två rubriker; Före och Efter Apokalypsen. I samtliga avsnitt utgör vår invandringspolitik och dess konsekvenser ett bakgrundsbrus.

Läs även: DEBATT: Mångkultur utesluter ekonomisk jämlikhet

Boken avslutas med två tänkvärda avsnitt om Finland samt om Frankrikes förlorade getton i Paris och i Marseille.

Författarnas tanke med att besöka Finland var att studera Sverige som det en gång var. Två dödsskjutningar ägde rum i vårt östra grannland 2022 , bilbränder och blåljussabotage är okända begrepp, och på samma sätt ligger det till med begreppet ”utanförskapsområde”. Inget klotter, inga tiggare. Lugnt och tryggt på gator och torg, inget stök. Antalet medlemmar i kriminella gäng är ca 100. (Justitieminister Strömmer: Polisen bedömer att 9 000 aktörer utgör kärnan i de kriminella nätverken medan antalet medaktörer uppgår till cirka 21 000 personer). Polisen hanterar buset effektivt. Finland, vårt reservsverige, är som Sverige var förr, ett Sverige för vuxna.

Samtidigt som vår statsminister efter 63 dödsskjutningar 2022 anser att situationen är utom kontroll.

Finland ligger mycket långt från Sverige, inte geografiskt utan ”intellektuellt och inställningsmässigt” när det gäller invandring, integration och kriminalitet.

I Finland varnar man för det ”svenska tillståndet”. Författarna frågar varför det kan skilja så mycket mellan samhällen som är stöpta i samma kulturella form. Vad beror skillnaderna på?

Panshiri och Ganman besöker sedan Paris och därefter Marseille, det senare trots varningar från den franske ambassadören i Sverige. Tanken med att besöka getton i Marseille är att se Sveriges framtid med egna ögon. Om Finland ligger 20 år efter Sverige när det gäller gängkrig så ligger Marseille 20 år före.

Det besökta området i Marseille trotsar all beskrivning; råttor springer överallt, sopor ligger i solen och jäser, vandalism och nedskräpning. Otrygghet överallt, fientliga blickar, ”sotigt, bränt, krossat, nedklottrat, förstört”. No-go-zoner på riktigt.

Mitt ”husorgan” har under ett antal år, till 2021, varit Helsingborgs Dagblads bilaga NST – Nordvästra Skånes Tidningar. Heidi Avellan är sedan 2005 politisk chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet och HD/NST. Hon är finlandssvensk journalist med bakgrund i Hufvudstadsbladet och YLE, numera svensk medborgare bosatt i Malmö.

Jon Åsberg har i Fokus beskrivit situationen i Malmö: ”Av landets 290 kommuner låg Malmö i botten inom i stort sett allt. Den enda tabellen där rikets tredje stad återfanns i toppen var den över mottagna statsbidrag per invånare. Ungefär en fjärdedel av kommunens budget kom från staten.”

”Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?” frågade sig Lars Åberg 2017 i sin bok Framtidsstaden. ”Det postsvenska tillståndet är här”, skrev Adam Cwejman nyligen i ledare i GP om tillståndet i Malmö. Liksom Panshiri/Ganman menar Åsberg, Åberg och Cwejman att det är framför våra ögon, som de kommande decenniernas sociala problem utvecklas.

Läs även: Brinkemo: Att föreläsa inför mångkulturen

Avellan har alltså en utmärkt bakgrund för att granska och kommentera utvecklingen i Sverige; inblick i och erfarenheter av den finska utvecklingen samt nära kontakt med situationen i Malmö.

Men hon tittar bort. Avellan i Liberal Debatt 2019; ”om bara resten av Sverige kunde bli lite mer som Malmö. Malmö är staden som visar att det går att använda politiken för att skapa nytt, på riktigt. Staden som lyfter sig själv i håret. Malmö är framtidsstaden”.

Det Malmö som Åsberg, Åberg och Cwejman beskriver som misär liknar Avellan närmast vid en idyll!

Avellan är en typisk representant för den svenska mediala och politiska konsensuskulturen. Grundbultar i Avellans agenda är försvar för mångfald och en liberal linje till invandring. Kritik mot invandringspolitiken är ”främlingsfientlighet” och drivs av irrationalitet och hat. SD är rasistiskt och förknippas med bokbål.

Avellan: ”den dag våra ägare vill att tidningen byter politisk färg från oberoende liberal till något annat så ändras åsiktsbildningen”. Är alltså Avellan, trots sina insikter, lobbyist för ägaren och inte aktör i en fri debatt?

Dagens Nyheters och Sydsvenskans agenda är för liberal öppenhet. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Tove Lifvendahl är författare till förordet i boken Invandrare vi behöver dem och har valt ordet ”nybyggarlandet” som samlande begrepp för vår tid. Expressens hänger ut och nazistförklarar SD, det enda partiet som vill minska invandringen.

De stora tidningarna har varit samstämmiga och extremt invandringsvänliga, misstänkliggjort invandringskritiker och varit motståndare mot en öppen debatt.

Den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson skrev i mail till mig: ”Sedan borde såklart politikerna vågat argumentera för en klokare politik, men det var inte alldeles enkelt när media hängde ut oss som ifrågasatte som rasister!

Varför blev det så? Har ägandet av tidningarna varit i för få händer?

Jag har haft fel i allt meddelade nyligen Jens Liljestrand, kulturskribent på Expressen, med anledning av den senaste tidens våldsvåg:

”Migrationspolitiken, den sociala nedrustningen av förorterna, det växande utanförskapet, fattigdomen, hopplösheten, narkotikapolitiken, polisens resurser, skolans förfall, tillgången på vapen. Allt.” Liljestrand har tidigare ansett att ”invandrare är framtiden” och alltid varit för ”totalt fri invandring”.

Det gör ont när knoppar brista! När brister knopparna för Heidi Avellan, Per Svensson, Tove Lifvendahl, Thomas Mattson, Anders Lindberg, Axel Voronov och alla andra mediala invandringsförespråkare?

Författarna till ”Det lilla landet som ångrade sig” frågar varför det kan skilja så mycket mellan samhällen som är stöpta i samma kulturella form. Tja, säg det.

Läs även: Brinkemo: Mångkulturen som sanningsbranschernas akilleshäl

Håkan Karlberg
Pensionerad bergsingenjör utbildad vid KTH med anställningar vid LKAB, ASEA, Gullfiber och Uddeholmsbolaget samt under 25 år konsult, huvudsakligen i egen firma. Har även bakgrund som reservofficer vid I22 Lapplands Jägarregemente