Filosofie doktorn och forskaren kring formeringen av kulturidentiteter Ralph Schoellhammer sätter i en artikel i Newsweek fingret på det uppenbara faktumet att de flesta av dem som säger sig vara oroliga för ”klimatet” inte har en susning om klimatvetenskapen och dess begränsningar i form av det kaossystem av dubbelpendeltyp som det handlar om. Det handlar inte om kunskaper utan om moraliskt poserande: ”Jag månar om planeten, jag är en god människa, för de säger ju på SVT och andra hallstämplade medier att vi har en ’klimatkris’ då måste det ju vara så, eller hur?”

Läs även: Nordling: Om klimatkris nu råder – var är panikåtgärderna?

Att dessa medier och kolportörer av alarmism, som Greta Thunberg, kan ha en anti-kapitalistisk agenda, och därmed en anti-välstånds-agenda, föresvävar dem inte. En agenda där det, absurt nog, inte är den fina övre medelklassen som ska behöva ändra sina vanor nämnvärt, det ska däremot andra lägre stående element göra: de som äter kött, behöver billig energi och flyger ibland. Och för att kunna styra upp pöbeln behöver samma paternalister makt och de känner att dess sötma är nära, därav frenesin hos dess mest publika propagandister.

Genom att oja sig över koldioxid – växternas och därmed det organiska livets älskade gas – (minst fem procent grönare värld sedan 1980) och några enstaka decimalers eventuella höjning av den globala temperaturen, gör man en kollektivistisk moralisk positionering. I denna massformativa psykos kan det gå så långt att man är upprörd över att Greta Thunberg inte har fått Alfred Nobelpris fredspris, som om anti-kapitalistisk klimatalarmism propagerat från ädel övre medelklass i någon som helst del skulle vara fredsskapande. Andra, som alarmistklubben på DN och liknande publikationer, har (möjligen) läst de politiska sammanfattningarna av IPCC:s rapporter, (som har mycket lite med det vetenskapliga innehållet i nämnda rapporter att göra) eller ännu värre tror att falsifierade alarmister som Johan Rockström, eller FN- chefens litanior om att ”vi har tryckt ner gaspedalen mot en katastrof”, kommer med dagens sanning.

Klimatkrisen är helt enkelt ett påhitt. Som bland andra den tidigare Obama-rådgivaren Dr Steven Kooning visat i sin bok Unsettled: What Climate Science Tells Us, What It Doesn’t (och nej, han är inte ”debunked”) så finns det inga data, inte ens i IPCC:s vetenskapliga material (att skilja från de politiserade sammanfattningarna) något stöd för att tala om en klimatkris (för en översikt se gärna denna intervju). Detta bekräftas också av data från den objektiva källan EM-dat, föredömligt redovisat av en av de få seriösa journalisterna i denna fråga.

Även högt meriterade klimatforskare som professorerna R. Lindzen och J. Christy och experten på strålningsfysik (inkl. CO2-molekylen) professor W. Happer har kommit fram till samma sak. Klimatet förändras alltid och det finns ingen sannolik klimatförändring som vi inte kan anpassa oss till förutsatt att vi får behålla ett öppet upplysningsbaserat samhälle med en säker, billig och pålitlig energi. Bjorn Lombergs kalkyler och de fakta han redovisar bekräftar också detta faktum.

Men popperiansk falsifiering uppskattas inte. Att det för alarmisternas del inte handlar om verklig kunskap bevisas inte minst av domedagsprofeten Paul Ehrlich, som trots att han har haft fel i alla sina förutsägelser ändå lyfts fram som ett slags vis man av de medier som driver alarmistagendan ”Gamle fine Ehrlich!” kunde man ha sammanfattat CBS intervju med honom i början av januari i år. Ehrlich har haft fel i varje miljöpolitisk fråga han adresserat i nästan 60 år, men mainstreammedia behandlar honom fortfarande som ett orakel.

Hur kan det komma sig?
Schoellhammer svarar så här på den frågan [min övers.]:

Det bästa svaret på den frågan kommer från kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez, som 2019 sade de berömda orden: ”Jag tror att det finns många människor som är mer bekymrade över att vara exakt, faktamässigt och semantiskt korrekta än om att ha moraliskt rätt.’ Med andra ord: oavsett vilket nonsens man häver ur sig, så länge det är ”moraliskt rätt” spelar det ingen roll vad fakta visar.

Och som indikerats är klimatalarmismen inte en arbetarklassrevolt. Förmodade gräsrotsrörelser som ”Just Stop Oil” eller ”Last Generation” (kända för att kasta tomatsoppa på berömda målningar) finansieras i själva verket av miljonärer som Aileen Getty, barnbarn till den legendariske oljemagnaten Jean Paul Getty, och Climate Emergency Fund.

Läs även: von Seth: Klimatpolitiken är regeringens Akilleshäl

Pekuniära drivkrafter spelar även de roll. Om någon undrar hur det kommer sig att våra hallstämplade medier så idogt kommunicerar klimatalarmism, så är det inte enbart för att göra en moralisk konsensusmarkering mitt i en övre medelklasspsykos. Här finns även pekuniära fördelar. Som Schoellhammer visar så direktfinansierar stora företag som Hewlett Foundation journalister på Associated Press för ”klimatrapportering” [d.v.s. alarmism] och stiftelser associerade med familjerna Packard och Rockefeller stöttar medier och journalister finansiellt under rubriken ”Covering Climate Now’, vilket innebär att man enligt deras egna ord samarbetar med journalister och redaktioner för att producera information och ”akuta berättelser” om klimatet, det vill säga ”klimathotet”.

De bortskämda snorungar som konstituerar ”Just stop oil” skulle ha miljoner människors liv på sina samveten om de fick sin vilja fram. Fossila bränslen är nämligen det som förutom frihet, äganderätt och vetenskap i grunden byggt vår civilisation och fortsätter bygga den (i modern tid tillsammans med vatten- och kärnkraft) – i brist på andra pålitliga energikällor – och detta gäller särskilt för den fattiga delen av världen (se boken Fossile Future av Alex Epstein för stabila fakta kring detta).

Vi lever uppenbarligen i Västerlandets nedgångstid, tecken på kollektiva psykoser och galenskap finns överallt omkring oss. Men om allt fler av upplysningens vänner inte ger upp kan trenden vändas, men högst sannolikt måste vi längre ner mot botten först.

Spänn fast säkerhetsbältena. Nu bär det brant nedåt.
Och sedan upp igen. Förhoppningsvis.

Leif V Erixell
Författare med inriktning på kultur- och samhällsanalys. Har bland annat skrivit och gett ut böckerna Om den civila freden, Omstart Sverige, Samhällspolitisk ordbok och Den svenska statsideologin.

Läs även: Sandström: Klimatjuridik på lågvatten