I och med att den senaste rapporten från IPCC släpptes i förra veckan (det vill säga Summary for Policymakers – den vetenskapliga texten är ännu inte släppt i sin slutgiltiga version) verkar det inte finnas någon hejd på domedagsprofetior, klimatångest och ändlösa förslag på radikala åtgärder för att minska koldioxidutsläppen. Detta är ett ämne som knappast går att skildra på ett rättvist sätt inom ramen för en debattartikel, men problematiseras måste det likväl göras.

”Klimatfrågan” är i dagsläget extremt politiserad. Så pass politiserad att jag, och många med mig, i det närmaste skulle vilja kalla det för en ny form av religion, eller i varje fall en ideologi. Det gäller att bekänna sig ideologin trogen, och sluta upp bakom det gemensamma narrativet, för att inte bli stämplad som kättare. En kättare är en person som har en uppfattning som strider mot en etablerad trosuppfattning eller ett förhärskande samfunds tro. Inom de flesta religioner är eller har kätteri varit belagt med straff, och inte minst social utfrysning.

Religioner och ideologier har genom historien aldrig visat sig vara särskilt bra på att hantera information, fakta eller uppfattningar som strider mot eller utmanar deras uppfattningar om sakernas tillstånd. Det gäller såväl tidigare etablerade uppfattningar om kvinnor som underlägsna män, sex utanför äktenskapet som grund för att hamna i helvetet, eller den geocentriska världsbilden. Institutionaliserad förföljelse och brännmärkning har ofta varit konsekvenserna för den som ändå valt att uttrycka sin skepticism.

Läs även: Altstadt: Media rapporterar fel om FN:s klimatrapport

Varför är detta en relevant parallell till dagens klimatpolitik? Av flera anledningar. Jag ämnar inte gå in särskilt mycket på det konkreta underlag som finns tillgängligt för en mer försiktig eller skeptisk hållning till medias och politikers bild av en omedelbart förestående klimatkris. För den om är intresserad kan jag rekommendera bland annat Inställd Apokalyps (Michael Shellenberger), Borde man oroa sig för klimatet? (Staffan Mörner) eller Falskt Alarm (Gösta Pettersson). Kortfattat kan dock sägas att större delen av det som för allmänheten målas upp som reella hot, är baserat på worst case-scenarier från de datormodeller som IPCC använder, modeller som söker förutsäga klimatets utveckling som en funktion av koldioxidhalten i atmosfären. Den grundläggande skepticism som delas av de som ofta kallas för ”klimatförnekare” baseras som regel på oenighet i fråga om hur stor effekt koldioxid har på temperatur och väder (i relation till exempelvis den mest dominanta växthusgasen, som är vattenånga), och hur man skall väga fördelar mot nackdelar av en förhöjd halt av koldioxid i atmosfären.

Det jag istället vill lägga fokus på är hur de som trots allt väljer att motsätta sig den offentliga agendan med avseende på klimatets utveckling som ett ”hot”, allt mer behandlas som legitima offer för en offentlig skampåle. Vi talar alltså om personer som vill diskutera vilka åtgärder som utifrån en konsekvensanalys är rimliga för att mitigera detta eventuella hot.

Läs även: Nordling: Vänsterns ekande tystnad i klimatpolitiken

Ett av de mest tydliga exemplen på detta är Chalmers Tekniska Högskolas senaste bedrift. De har nämligen etablerat ett ”globalt forskarnätverk om klimatförnekelse”, som säger sig kunna se en koppling mellan ”konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse”. Studien leds av Martin Hultman, som gjort sig mest känd genom att anlägga ett genusperspektiv på klimatfrågan. Jo, det är faktiskt sant; ett genusperspektiv på klimatfrågan, som om det på något sätt hörde hemma i en saklig debatt om klimatkrisens vara eller inte vara. Här flyttas alltså fokus från att handla om klimatfrågan, till att aktivt försöka associera personer som förhåller sig kritiskt till klimatalarmismen, med negativt klingande epitet som högernationalister och främlingsfientlighet, trots att detta naturligtvis är helt irrelevant för kärnfrågan.

Detta svartmålande och förlöjligande av ”klimathotsskeptiker” återfinns genomgående i hela samhället, inte minst inom ramen för public service och övrig journalistkår. Även politiker, framför allt till vänster om mitten, uttrycker sig gärna föraktfullt om personer med dessa uppfattningar. Detta trots att de själva på intet sätt kan titulera sig som experter på området, och trots att de själva samtidigt säger sig stå på ”forskarnas sida”; som om forskare vore en enhetlig grupp med samma uppfattning. Man bör i detta sammanhang hålla i huvudet att någon – vare sig politiker eller journalist – som profilerat som aktivist för en viss fråga, knappast kan tillskrivas någon form av objektivitet.

De lider helt enkelt av ett confirmation bias, och klimatfrågan är inget undantag. När dessa personer i sin tur är de som styr vilka forskningsanslag som skall ges, och till vem, så förflyttas samma problem över på det som skall vara den fria forskningen. Vilket vi nu sett resultatet av på Chalmers, enligt ovan. Ingen tycks heller reflektera över vilka praktiska effekter detta har på yttrandefrihet, fri åsiktsbildning och akademisk frihet. Är det konstigt att få uttalar sig till förmån för en mindre alarmistisk hållning till människans påverkan på klimatet, när priset är närmast total brännmärkning?

Läs även: Höglund: Klimatångest är inte vår arvedel

Samtidig har vi den relativt okritiska och rentav upplyftande attityden gentemot grupperingar i samhället som förespråkar åtgärder som, om de implementerades, skulle vara helt förödande för oss alla. Detta gäller naturligtvis inte minst organisationer som Fridays for Future och Extinction Rebellion, som mest påminner om de marxistiska rörelser vars övergripande mål var och är att ”störta kapitalet och patriarkatet”.

Detta är knappast organisationer som har någon djupare förståelse för de fysiska processer som ligger bakom förändringar i klimatet, men som ändå tas på stort allvar i sin iver att förmedla sina dygdiga ambitioner och idéer. De har heller ingen förståelse för varför man inte kan energiförsörja ett industrialiserat i-land med 100 procent vindkraft, varför ett vindkraftverk i slutändan resulterar i nästan lika stora utsläpp av koldioxid som fossila bränslen, varför solpaneler är i det närmaste poänglöst i ett land där tre fjärdedelar av året är mörker och kyla, eller varför det är ett slag i luften att sluta flyga när flyget totalt inte ens står för 2 procent av utsläppen.

Klimatdebatten måste bli mer nyanserad. För forskningens, yttrandefrihetens, den psykiska hälsans och samhällets bästas skull.

Fredrik Thool
Juriststuderande, Uppsala Universitet

-----
Vill du publicera dig på Bulletin Debatt? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu