Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Dikten ”Ångest, ångest är min arvedel” skrev Pär Lagerkvist 1916 vid 24 års ålder. Dikten anses vara en av den svenska litteraturens starkaste poetiska alster. En recensent har betecknat dikten som ”en högrest staty i det poetiska svenska 1900-talet”.

Den norske konstnären Edward Munchs världsberömda målning ”Skriet” (utförd i fyra upplagor och tekniker under åren 1893–1910) är ett annat exempel på mänsklig ångest som uttrycks i konsten. Munch ville med Skriet uttrycka känslan av att känna sig helt utsatt och ensam. Hans barndom kantades av flera tragiska dödsfall. Ångesten efter dessa blev inspiration (förlåt uttrycket) till många av hans målningar.

Pär Lagerkvists desperata dikt och Edward Munchs dramatiska målning av en förtvivlad människa är lika aktuella idag som för mer än hundra år sedan. Panikångest, klimatångest, prestationsångest, pandemiångest, ångest inför jordens undergång och dödsångest är några av de vanligaste begreppen i mediadebatten och litteraturen idag – trots att vi lever i en tid av ekonomiskt välstånd (dock ojämnt fördelat) och relativ fred.

Ångest har blivit ett modeord och ett tillstånd som vi människor förväntas leva i.

Läs även: Altstadt: Media rapporterar fel om FN:s klimatrapport

Jag vågar säga att den som inte känner ångest betraktas som konstig, okänslig, kall, empatilös, egoistisk, likgiltig inför andras lidande, ja rentav skurkaktig och skrupelfri. Att känna ångest visar att man är en ”riktig” människa som vill ta ansvar för tillvaron och framtiden.

Det finns särskilt en slags ångest som pådyvlas oss varje dag och som vi förväntas känna. Det är klimatångest. Den som inte känner klimatångest skuldbeläggs för att han eller hon inte tar klimatproblemen på allvar. Dessa personer kallas ”klimatförnekare”. De anses vara omoraliska, icke ansvarstagande egoistiska och kapitalistiska miljö- och klimatförstörare. Därför tillåts inte någon öppen, konstruktiv och vetenskaplig debatt om klimatförändringarna. Det finns bara en sanning och den får inte ifrågasättas.

Klimatångesten har till och med blivit så lukrativ att många psykologer och terapeuter har slagit sig på den trots att klimatångest inte är någon vedertagen diagnos. Det visar att det finns pengar att tjäna på klimatångesten.

Så vem vågar erkänna att han eller hon inte känner klimatångest?

Frågan har åter blivit aktuell den senaste veckan sedan FN:s klimatpanel IPCC lade fram sin senaste rapport om klimatförändringarna. I rapporten är larmsignalerna och undergångsprofetiorna mer högljudda än i någon tidigare rapport. Vi har nu ännu kortare tid på oss att rädda världen, skriver IPCC. Krisen är redan här. Undergången väntar bakom nästa dörr.

Läs även: Skogkär: Tidig julafton för domedagsprofeter efter FN:s klimatrapport

Rapporten fick stor uppmärksamhet världen över men intresset svalnade efter bara några dagar. Talibanernas terrorkrig i Afghanistan och coronapandemins fortsatta härjningar kom väl i vägen.

Syftet med klimatrapporten var att väcka den klimatångest till liv som FN och de forskare som medverkar i rapporten menar att världens ledare inte upplever, men som de borde uppleva för att jorden inte ska gå under, inte brinna upp inom en framtid som rycker allt närmare.

Hur många människor i Sverige lider av klimatångest i dag? Ska man tro klimataktivisterna är klimatångesten utbredd men tittar man på de svar som svenska folket självt ger i undersökningar om vilka politiska frågor som de ser som viktigast så blir bilden en annan.

I juni publicerade opinionsinstitutet Novus den senaste av en regelbundet återkommande undersökning av vilka frågor som svenskarna ansåg viktigast. Sjukvården kom på första plats (59 procent ansåg att vården var den viktigaste frågan). På andra plats kom Lag och ordning (51 procent), på tredje plats Invandring och integration (50 procent) och på fjärde plats Skola och utbildning (48 procent). Först på femte plats kom Miljö- och klimatfrågan som bara 34 procent av de tillfrågade ansåg vara viktigast. Så har det sett ut under ganska många år nu.

Så ser man till den här undersökningen verkar inte klimatångesten vara särskilt utbredd i Sverige. Däremot tar den betydligt större plats i medierna. Så ställde till exempel Dagens Nyheters kulturskribent Kristofer Ahlström i en kulturartikel i DN den 9 augusti följande fråga: ”Vad är det med er som inte känner klimatångest?”. Själv berättade han att han regelbundet går i terapi för att bota sin egen klimatångest.

Läs även: Nordling: Varför är Greta Thunberg och klimatrörelsen så tysta om Kina?

Själv upplever jag ingen klimatångest trots att jordens undergång tydligen rycker allt närmare. Å andra sidan har jordens undergång alltid varit ”nära”. Däremot har jag under de senaste månaderna lidit av panikångest och svåra depressioner – inte på grund av klimatet utan på grund av att min man lider av en svår sjukdom, är djupt deprimerad, gråter varje dag och säger att han helst vill dö.

Han har drabbats av en tumör på sköldkörteln och giftstruma, något som har ställt till kaos i hela hans ämnesomsättningssystem med depressioner, ångest, yrsel, minnesstörningar och en allmän orkeslöshet som följd. Jag fruktar varje dag att han ska göra sig själv illa.

Hans depressioner förvärras av att han är arbetslös, att hans pension är otillständigt låg trots att han har yrkesarbetat sedan han var sexton år och att han nu har svårt att försörja sig. Därför har en allt tyngre börda lagts på mig.

För att överleva dagen tvingas han äta ångestdämpande läkemedel. Jag är själv så djupt oroad över hans sjukdom och hans allmänna situation att jag nästan varje morgon vaknar med panikångest. Den tvingar även mig att ta ångestdämpande preparat trots att jag inte vill.

Min ångest har förvärrats i takt med coronapandemins urskillningslösa härjningar. I ett och ett halvt år har min man och jag levt helt isolerade från omvärlden. Vi har inga vänner längre. Vi är ensammare än någonsin. Inget kan skapa större ångest än detta.

Läs även: Altstadt: Klimatkatastrofen gör extremism till mainstream

Vi har dock tack vare vår självvalda isolering undvikit att bli sjuka samtidigt som vi är medvetna om vilka enorma tragedier som har drabbat hundratusentals andra människor över hela världen. Människor som har tvingats åse hur deras älskade anhöriga och nära vänner insjuknat och avlidit i covid-19. Kan något bli mer ångestfyllt än detta?

Vi befinner oss mitt inne i en global pest som vi inte ser slutet på. Frågan är om det finns något slut. Kanske tvingas vi leva med pesthotet hängande över oss under överskådlig tid.

Vad skapar detta? Jo, en ångest som till sin konkretion och sin allmängiltighet ligger oss betydligt närmare än den värsta formen av klimatångest. Fram till i fredags hade 4 349 450 människor över hela världen avlidit i covid-19 enligt amerikanska Johns Hopkins University.

Finns det något som just nu är värre än detta?

Elisabet Höglund
Oberoende och fristående krönikör. Journalist och författare med över 50 års erfarenhet som reporter, krönikör och utrikeskorrespondent för bland andra SVT, Expressen och Aftonbladet. Har skrivit åtta böcker. Tvåfaldig svensk mästarinna i cykel och vinnare av På Spåret.