2012 gjordes utredningen ”Främlingsfienden inom oss” (SOU 2012:74) under ledning av före detta socialministern Bengt Westerberg (Fp), på uppdrag av integrationsminister Erik Ullenhag (Fp). I den kartlades åsikter, personer och organisationer som inte instämde i den förda invandringspolitikens inriktning, särskilt SD som nyss tagit sig in i riksdagen.

Läs även: Högerblocket överens: Här är Tidöavtalet

Utredningsdirektiven var tydliga: ”Den första uppgiften är att undersöka varför främlingsfientliga attityder uppstår och faktorer som kan vara gynnsamma för dessas framväxt.” Rationella skäl till kritik av stor och generös invandring avvisades.

SD nämns explicit: ”Ett skäl till främlingsfientlighet kan vara att de som ses som främlingar uppfattas som ett hot i något avseende. I Sveriges riksdag finns i dag ett parti, Sverigedemokraterna, som systematiskt hävdar att vissa invandrare utgör ett sådant hot.”

Någon särskild svensk kultur existerade knappast enligt utredningen, ett påstående som upprepades 2015 av museichefen Ingrid Lomfors vid migrationskonferensen Sverige Tillsammans som jag deltog i.

Idag ska det fyrapartigemensamma Tidöavtalet styra invandringspolitiken bort från Bengt Westerbergs utredning vars innehåll stöddes av sju partier till helt nyligen. Statsvetarprofessor Sören Holmberg konstaterade 2018:

”Flyktingfrågans placering som en av sakfrågorna med sämst åsiktslikhet mellan ledamöter och väljare är intressant med tanke på hur uppmärksammad frågan varit under senare år”, se tidskriften Kvartal 2022.

I och med SD:s inträde har åtminstone de borgerliga partierna fått kontakt med ”vanligt folk”, menar Johan Hakelius i senaste Fokus.

Men frågan är om de tre av de fyra partierna bakom Tidöavtalet vill rota fram de missgrepp som rått inom invandringspolitiken sedan 1990-talet. I överenskommelsen finns inget utredningsuppdrag i stil med Westerbergs 2012, men med motsatt inriktning, alltså att kartlägga och analysera den borgerliga och socialdemokratiska invandringspolitik som nu av de flesta bedömare till vänster och höger anses som misslyckad.

Läs även: Ahmed: Blev SD överkörda i Tidöavtalet?

Många invandringskritiker har hudflängts i medier och drivits från sina positioner. Två har dock överlevt alla strider, Mauricio Rojas och Thomas Gür.

Men inte alla: Professorerna Kajsa och Jonathan Friedman hängdes ut som rasister av Expo och akademin (men gav igen, se Kvartal 2020), författarna KO Arnstberg och Gunnar Sandelin motarbetades i medierna och ekonomen Jan Tullbergs invändningar mot den förda migrationspolitiken negligerades medan miljarderna rullade iväg. Antologin Priset: Tolv författare om svensk repression (2017) ger bakgrunden till vad många kritiker utsatts för från etablissemanget, däribland den borgerliga ledarskribenten Marika Formgren.

Ledande SD:are blev nedslagna under 1990- och 2010-talen och blev av med jobb, se exempelvis Sydsvenskan 2005.

Under den tid Tidöavtalet löper bör Ulf Kristersson tillsätta en utredning som beskriver den åsiktsrepression, inklusive politiskt våld, som rått fram till idag, även inom Moderaterna vilket läkaren Eva Bergqvist erfor 1990.

De organisationer och personer som lett repressionen är intressanta att redovisa liksom deras ibland dubbla lojaliteter, till exempel Kerstin Brunnberg, styrelseordförande för Expo och chef för Kulturhuset/Stadsteatern och Expos styrelseledamot Robert Aschberg som säljer bakgrundskontroller om personer via sitt bolag Acta Publica. Till utredningsuppdraget kan läggas en undersökning av de åsiktsregister som grupper som Expo har över opinionsbildare.

Den nya regeringen kommer att ha fullt upp med att styra om invandringen, men den ska inte dra ett streck över tidigare fel utan granska sakligt och fälla dom över tidigare beslut.

Läs även: DEBATT: Sverige behöver sanningskommission om migration och brottslighet

Jan Sjunnesson