I HBO-serien Game of Thrones frågar karaktären Tyrion Lannister vad som förenar ett folk och konstaterar: “Är det arméer? Guld? Eller flaggor? Nej, berättelser. Det finns inget i världen som är mäktigare än en stark berättelse.”

Den svenska berättelsen, och det svenska kulturarvet, har sällan varit så viktigt som i dagens socialt splittrade och politiskt polariserade samhälle. En del i den svenska berättelsen är våra kulturarvsmärken. Dessvärre är många av våra viktigaste minnesmärken på väg att försvinna ur historien.

Läs även: Lindén: Mellan Vasalopp och silverhammare

På byråkrat-svenska kallas de “bidragsfastigheter”. Men det handlar i själva verket om hundraåriga fästningar, slott, fornlämningar och gravfält som inte genererar tillräckligt ekonomiskt överskott för att kunna bära sina kostnader, utan behöver statliga anslag. Det är Statens fastighetsverk (SFV) som ansvar för de cirka 130 bidragsfastigheterna.

Dessa har tyvärr under många år varit kraftigt ekonomiskt eftersatta och nyligen beslutades att antalet fastigheter i statens ägo skulle minskas. I bästa fall överlåts eller säljs de. Men en del hamnar i så kallad “passiv förvaltning”, det vill säga: de förvaltas inte alls. I praktiken innebär det att ovärderliga minnesmärken över Sveriges historia sakta men säkert tillåts förfalla och försvinna ur historien.

Från Kronobergs slottsruin styrde Dacke det småländska upproret mot Gustav Vasa. Det är en byggnad som kostat pengar, blod och liv. Men vad händer med den i dag? Allmänheten har inte längre tillträde. Slottsruinen har hamnat i passiv förvaltning och är på väg att sluta sina dagar som en bortglömd hög med sten. Varbergs fästning från 1200-talet, Hallands förmodligen viktigaste symbol, riskerar att rasa ihop. Trots att det ropats efter mer stöd år efter år har inget hänt. Det finns helt enkelt inte pengar.

Bohus fästning i Kungälvs kommun och Västra Hästholmens fort i Karlskrona kommun är ytterligare exempel på storslagna minnesmärken över vår historia som har fått anpassad förvaltning med begränsade åtgärder. Kulturarvsminnen som dessa skapar band till det förflutna. Genom dem kan vi förstå hur människor före oss levde, slet och skapade sin tillvaro och hur tidigare generationer har format samhället. Man kan således argumentera för att vi har en moralisk skyldighet gentemot tidigare generationer att förvalta deras arv och tillgängliggöra det för kommande generationer.

Genom att inte förvalta historiska minnesmärken, nekar vi också personer med en annan bakgrund tillgång till en del av det svenska samhället. Hur ska de kunna förstå och knyta an till det svenska om vi bryr oss så lite om vår egen kultur och historia? Hur ska de integreras i det svenska om det inte finns något gemensamt att integreras i? Vårt kulturarv är inte enbart ett band till det förflutna. Det är också något som kan verka inkluderande och odla gemenskap.

Läs även: Lindén: Självbilden sviker äntligen svensken

Men både höger- och vänsterregeringar har kraftigt urholkat finansieringen av Statens fastighetsverk. För att förvalta fastigheterna skulle det behövas mellan 700 och 800 miljoner kronor per år. Men de senaste åren har anslagen minskat stadigt från 340 miljoner kronor under 2021 till 290 miljoner kronor i år. Alltså inte ens hälften av vad som krävs.

Visst är det dyrt att rusta upp och underhålla de här fastigheterna. Men är det inte värt det? Allmänintresset är enormt, det märks inte minst på alla de reaktionerna som har följt besluten att inte rusta upp Kronobergs slottsruin och Varbergs fästning. Ytterligare en förklaring till den politiska passiviteten för kulturarvsfastigheterna är sannolikt att kulturarvet i sig har betraktats som politiskt kontroversiellt.

I utredningen “Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden” (SOU 2013:55) beskrivs att kulturarvet kan “uppfattas som problematiskt, särskilt om det hävdas att det bara finns ett givet nationellt kulturarv.” Således har hundraåriga minnesmärken låtits förfalla. Och detta fortgår än i dag. Hur kan man medvetet låta detta fortsätta? Inser finansmarknadsministern Niklas Wykman (M) hur illa det är?

Under april läggs vårbudgeten fram. Nu är det upp till bevis. Det är dags att vår regering på allvar använder sitt utrymme för att skydda kulturhistoriskt viktiga byggnader så långt det bara går. Berättelsen om Sverige är för viktig för att styras av 2000-talets nycker. Dagens politiker får inte låta kulturarvet läggas i ruiner.

Läs även: Lindén: Gustav Vasa lovade runt och höll tunt

Arvid Nikolausson
Ordförande, kulturföreningen Gimle

Linnea Klingström
Etnolog och skribent, kulturföreningen Gimle