Sedan ett par veckor har spalterna fyllts med uppgifter om att radikala muslimer och deras medlöpare utomlands, har startat en kampanj mot den svenska Lagen om Vård av Unga (LVU). Senast skrev Magnus Norell en krönika i Bulletin om att ”lögnkampanjen mot LVU kan resultera i att det blir svårare att ta hand om unga som far illa, vilket spelar kriminella gäng i händerna.”

Läs även: Norell: Brott och straff – och desinformation

Terrorexperten Magnus Ranstorp fyller på med att ”man [muslimerna, min anm.] argumenterar att Sverige vill förbjuda muslimska personers rätt att uppfostra sina barn. Man går ut med en massa desinformation om vad som händer på familjehem. Man tar upp extremt beteende som går emot religion, till exempel att man får äta griskött.”

Enligt Ranstorp har det lilla partiet Nyans ställt sig bakom retoriken och politiserat frågan för att knyta till sig väljare:”Det har blivit en valfråga för Nyans som åker omkring och använder detta för att mobilisera röster. För partiet handlar det om att kunna mobilisera över olika etniska gränser i en gemensam frågeställning som rör väldigt många, som också rör muslimer. Man pratar om diskriminering och om islamofobi, man har intagit ett offernarrativ som är väldigt starkt och mobiliserande”.

Både desinformation och rena konspirationsteorier om att svenska myndigheter kidnappar barn sprids nu som en löpeld på olika stängda sociala medier-forum med tusentals medlemmar, något som granskningssajten Doku var först med att rapportera om.

Men stopp och belägg nu! Stopp och tänk själv! Vem är bäst skickad att uppfostra barnen? Är det föräldrarna till barnen eller statsmakterna? Stat och kommun i form av politiker och funktionärer som lyder under lagar som politiker har beställt av myndigheter, där regeringen utser chefer mer med hänsyn till partitillhörighet och mindre med hänsyn till kompetens?

Tror någon verkligen att ministrar som Lena Hallengren, Annika Strandhäll och Jeanette Gustafsdotter, eller för den delen Morgan Johansson, Ardalan Shekarabi, Tomas Eneroth eller Karl-Petter Thorwaldsson är bättre skickade att utforma uppfostran av kommande släkten, än de föräldrar som har det känslomässiga och juridiska ansvaret för sina barns väl och ve?

Jag tror att muslimerna nu sätter fingret på en av de mest ömmande punkterna i det svenska samhället, nämligen den brännande frågan om avvägningen mellan individens eget ansvar och statens ansvar. Vad är en lämplig gräns? Hur mycket skall staten få svälla och vad skall den få styra och hur mycket lägga sig i enskilda människors liv?

Det är en mycket stor och angelägen fråga. Det är en fråga som egentligen inte har varit föremål för diskussion i Sverige under de senaste 60 åren. Nja, kanske med undantag av den stillsamme Alf Svensson, kristdemokraten som hävdade att de familjer som själv vill ta hand om och uppfostra sina barn, borde kompenseras med motsvarande belopp som staten betalade kommunerna för att bygga och driva daghem. Få har blivit så utskällda som anti-feminist och förklarad skyldig till kvinnofientlighet som han blev!

Läs även: Barn till IS-jihadister i Halmstad omhändertagna enligt LVU

Tage Erlander myntade uttrycket ”det starka samhället”, som egentligen betydde ”den starka staten”. Men var det verkligen Erlanders mening att staten skulle anamma metoder som vi väl känner från forna diktaturländer i syd och i öst, från länder med generösa regler för adoption samt från 90-talets barnhem i Rumänien? Det tror inte jag!

Jag vet att i Sverige föregås ett omhändertagande enligt LVU av en rättslig prövning. Men det finns ändå skäl att reflektera över var gränsen mellan staten med dess alltmer aktivistiska tjänstemän och den enskildes rätt skall gå.

Angående aktivistiska tjänstemän skrev Patrik Engellau i frågan och nämnde en personlig upplevelse: ”En gång skulle förra frun och jag gå på kurs i barnadoption på socialkontoret. Varför ska vi gå den här kursen? frågade jag uppkäftigt. Det behöver ju inte biologiska föräldrar göra. Socialsekreteraren sände mig blickar av is och sa: Det tycker vi är en lucka i lagen.”

Läs även: Makram: Desinformationskampanjen mot LVU och dess orsaker

Det svenska politiska livet förtjänar verkligen en utförlig diskussion om statsmakternas roll och befogenheter i förhållande till den enskilde och dennes rättigheter. Detta är en fråga som alla borgerliga politiska partier helt har försummat under de senaste 60 åren. Den här frågan är ingen fråga enbart för ”libertarianer”, utan en fråga som borde beröra alla svenskar. Särskilt ett valår!

Stig Fölhammar
f.d. stats- och EU-tjänsteman samt konsult och egenföretagare