En mängd kulturella aspekter har gett lögnerna om LVU och socialtjänsten dess momentum, och riskerar att skapa en perfekt storm. Omar Makram analyserar bakgrunden och kommer med förslag på lösningar.
Den pågående desinformationskampanjen mot socialtjänsten och den svenska staten rasar fortfarande och har spridit sig till ett flertal arabländer. Islamister och imamer i och utanför Sverige, liksom islamistiska föreningar, har sett detta som ett gyllene tillfälle att skapa mer splittring mellan å ena sidan den svenska staten och samhället i stort och å andra sidan muslimer i Sverige. Arabiskspråkiga youtubekanaler och twitterkonton med miljontals följare har bidragit till kampanjen. En av dem är en islamist från Egypten, vars video i ämnet i skrivande stund har närmare två miljoner visningar. I videon anklagar han socialtjänsten och svenska staten för att kidnappa muslimska barn, och kommer med absurda påståenden om att detta görs med syftet att få dem att byta religion eller blir ateister. Han hävdar därtill att det är en lukrativ affär att kidnappa barn i Sverige eftersom familjerna som tar över barnen får pengar från staten.
Läs även: Islamistiska påverkansoperationer om LVU eskalerar
Kanaler som Al-Jazeera som finansieras av Qatar, liksom turkiska TRT World, har även de bidragit till kampanjen. Utöver stängda facebookgrupper med tiotusentals följare, verkar det vara en islamistisk youtubekanal som heter ”Shoun islamiya” – ”islamiska angelägenheter” på arabiska – som varit mest aktiv. Kanalen drivs av en annan islamist från Egypten, och kan eventuellt ha varit startskottet för desinformationskampanjen. Enligt Myndigheten för psykologiskt försvar startade desinformationskampanjen med ett klipp på kanalen i slutet av december. I klippet medverkar en kvinna som tagit aktiv del i kampanjen mot socialtjänsten här i Sverige, och samma kvinna är även aktiv i partiet Nyans, som drivit frågan sedan ett tag tillbaka och har deltagit i olika demonstrationer mot LVU.
Det är uppenbart att stat och myndigheter misslyckats i sin kommunikation till första generationens invandrare med arabisk och muslimsk bakgrund. Man har inte klarat av att tydligt förklara för dem under vilka omständigheter staten får omhänderta barn och när de inte får göra det. Det finns en del föräldrar i förorten som tror att socialtjänsten kan ta deras barn ifrån dem om de så bara höjer rösten eller på andra sätt försöker sätta gränser eller disciplinera barnen, även utan att använda våld.
Allt detta försvåras av segregationen, liksom av framväxten av parallella samhällen i Sverige som är isolerade från samhället i stort – där utbildningsnivån oftast är låg och där föräldrarna i många fall inte ens pratar svenska. Detta gör dem sårbara för muntligt spridda rykten och desinformation i lokalsamhället, spridd av människor med samma bakgrund och värderingar som dem, människor som talar samma språk. I en del fall kan de till och med bli vilseledda av sina egna barn, som ett sätt för barnen att skaffa mer makt över sina föräldrar. Och eftersom många av dem kommer från samhällen där tilliten till staten är obefintlig, så är det lokalsamhället och släkten man vänder sig till för information och råd. Berättar de då att det finns en risk att staten kommer att kidnappa ens barn, så har man ingen anledning att misstro detta.
Läs även: Barn till IS-jihadister i Halmstad omhändertagna enligt LVU
Det som är sant är dock att när det finns starka skäl så kan socialtjänsten omhänderta barn enligt LVU, detta för barnens bästa och för att skydda dem från skadliga övergrepp och misshandel, eller när föräldrarna i extrema fall är inkapabla att ta hand om dem.
Och här ligger egentligen själva kärnan i konflikten. Generellt sett anser inte föräldrar från arabiska och muslimska länder att staten under några som helst omständigheter har någon rätt att ta över vårdnaden av deras barn, inte ens i de fall då socialtjänsten anser att det finns starka skäl för det. På flera punkter finns en alltför stor kulturell klyfta vilket leder till en påtaglig kulturkrock.
Först och främst gäller detta synen på föräldraskap och barnuppfostran. I många arabiska och muslimska länder betraktas barnen som föräldrarnas ägodelar som de får göra vad de vill med, så länge de inte dödar dem, stympar dem eller fysiskt torterar dem. I vissa länder finns det undantag även där, när det kommer till vissa samhällens acceptans för hedersvåld eller könsstympning. I sådana kulturer är barnaga fortfarande normen, och hedersförtryck anses för många vara en dygd och ett ansvar som föräldrarna har mot sina barn, ett sätt att se till att barnen håller sig på den ”rätta vägen”.
“Kan ni begripa att heder är ett brott i Sverige?!” är en återkommande kommentar från många arabisktalande personer när de kommenterar den pågående kampanjen. För dem är hedersvåld och förtryck inte ett brott, tvärtom ses det som en del av föräldraansvaret, och det kan till och med anses att familjen begår ett brott om de låter sina döttrar leva lika fritt som svenska kvinnor.
En annan kulturell skillnad rör förhållandet till staten. I arabiska och muslimska länder blandar sig staten inte alls i det här med barnuppfostran. Inte heller intresserar de sig för att ta hand om barn som far illa, så idén att den svenska staten anser sig ha ett ett visst anspråk på barnen, och kan ta sig rätten att bestämma vad som är bäst för dem, är totalt främmande för många och betraktas helt enkelt som oacceptabel.
Ytterligare en skillnad är att i kollektivistiska kulturer är individen underordnad familjen, och individens önskningar och behov är helt sekundära jämfört familjens, vilket går stick i stäv med det svenska samhällets fokus på individens frihet, och att barnets bästa står i centrum.
En annan viktig aspekt i sammanhanget är att i Mellanöstern är konspirationsteorier både rikligare förekommande och mer trodda än de är här. Och viljan och förmågan att ifrågasätta dem är lägre. Detta är ännu mer påtagligt när det kommer till konspirationsteorier om just staten, eftersom stater i Mellanöstern vanligtvis ägnar sig åt att undertrycka information och sprida desinformation, och dessutom är behäftade med en allmän brist på transparens och korruption.
Läs även: Brinkemo: Kultur och en lögnkampanj mot socialtjänsten
Alla dessa faktorer tillsammans har potential att leda till en perfekt storm och orsaka betydande friktion och etniska spänningar i Sverige. Därför behöver staten och myndigheterna ta en mycket mer aktiv roll i att försöka stärka kommunikationen med första generationens invandrare i Sverige – och kommunikationen måste bli tydligare och mer detaljerad.
Kanske en broschyr som klargör exakt i vilka situationer socialtjänsten kan omhänderta barnen och i vilka situationer de inte får det. Därtill krävs en informationskampanj som söker bekämpa de lögner och den desinformation som sprids både på nätet och muntligt i förorterna, gärna på olika språk för att göra det mer begripligt för dem som inte kan svenska.
Socialtjänsten och alla relevanta myndigheter måste också öka den kulturella kompetensen för att kunna förstå kulturer som i princip är den svenska kulturens fullständiga motsats. Om vi gör för lite eller för sent skulle vi sätta själva samhällsstrukturen på spel, splittringen skulle öka och misstro och förakt mot staten skulle växa. Dessutom kommer barnen att fastna i denna röra. Och då kommer politikerna att dyka upp på i tv igen och återigen säga: vi såg inte det komma, vi har varit naiva.
