Av någon anledning verkar det ha blivit omöjligt för Socialdemokraterna att skilja mellan nationalism och rasism. För partiets toppföreträdare Ardalan Shekarabi räcker det numera att någon hävdar att Sverige är svenskarnas nationalstat för att rasiststämpeln ska plockas fram. Det säger betydligt mer om Socialdemokraternas politiska kris än om deras motståndare.

Under ett utspel i samband med Gothia Cup valde Shekarabi ännu en gång att rikta udden mot Sverigedemokraterna. Inte genom att bemöta deras argument, utan genom att avfärda dem som rasister och till och med ifrågasätta deras svenskhet. Ironin är slående. Samma politiska sida som i åratal predikat att ingen människa ska få definiera vem som är svensk gör nu precis det, så länge personen har ”fel” politiska åsikter.

Det är svårt att tänka sig ett tydligare exempel på den dubbelmoral som allt oftare präglar den svenska vänstern.

Att Sverige är svenskarnas land borde vara en okontroversiell utgångspunkt. Sverige är en nationalstat, formad av generationer av svenskar som byggt dess institutioner, kultur och samhällsgemenskap. Det innebär inte att andra människor saknar människovärde eller att nya svenskar aldrig kan bli en del av nationen. Men det innebär att Sverige har en historisk majoritetsbefolkning och ett kulturarv som är värt att bevara.

Ändå möts varje försök att föra fram detta perspektiv med samma reflexmässiga anklagelser. Ordet ”rasism” används inte längre för att beskriva verklig rasism. Det används för att misstänkliggöra politiska motståndare och slippa ta debatten.

Det är en farlig utveckling.

När politiker ständigt moraliserar över människor som känner stolthet över sitt land, samtidigt som de avfärdar oro över splittring, segregation och en misslyckad integrationspolitik, är det inte konstigt att förtroendet för etablissemanget urholkas.

Shekarabis utspel är talande. I stället för att diskutera varför allt fler svenskar upplever att den nationella identiteten försvagats väljer han att angripa dem som lyfter frågan. Det är enklare att ropa ”rasism” än att förklara varför parallellsamhällen växer fram, varför otryggheten ökar och varför den svenska sammanhållningen satts under så hård press.

Det är också anmärkningsvärt att ett parti som under decennier drivit en migrationspolitik som förändrat Sverige i grunden nu försöker göra patriotism till något suspekt. För många svenskar framstår det snarare som att den egna nationens historia, kultur och traditioner allt oftare behandlas som ett problem snarare än en tillgång.

En demokrati förutsätter att människor kan diskutera nationell identitet utan att omedelbart förvandlas till moraliska syndabockar. Den som älskar sitt land ska inte behöva be om ursäkt för det. Att vilja bevara Sveriges språk, kultur och historiska kontinuitet är inte extremism, det är en självklar hållning i de flesta av världens demokratier.

Socialdemokraterna borde fundera över varför de gång på gång väljer att demonisera människor vars enda ”brott” är att de sätter Sverige först. Varje gång rasistkortet spelas utan grund urholkas ordets betydelse och den offentliga debatten blir fattigare.

Sverige behöver mindre moraliserande och mer självinsikt från den politiska elit som under lång tid varit med och format dagens samhällsutmaningar. Att stämpla meningsmotståndare må fungera som en kortsiktig mediestrategi. Men det löser inga problem.

Tvärtom riskerar det att göra avståndet mellan makthavarna och väljarna ännu större. Och det är ett pris Sverige inte har råd att betala.

Lars Ört, Knivsta