Sveriges biståndsbudget för 2024 uppgår till 56 miljarder kronor. Vi ger idag bistånd till 35 länder i alla världsdelar utom Nordamerika och Australien. Har Sverige verkligen råd med det? Vill vi det? Känner alla till det?

Sida, som är det största biståndsorganet, förfogar över 26,4 miljarder kronor. Antalet anställda motsvarar cirka 785 heltidstjänster och kostnaden bara för Sidas administration landar på 1,7 miljarder skattekronor.

Läs även: Hjort: Rwandska doktorander på en svensk biståndsbudget

Bland länderna som får störst bistånd återfinns Afghanistan med 894,3 miljoner kronor. På Sidas hemsida kan man läsa att ”Sida fortsätter stödja det afghanska folket utan direkt samarbete med afghanska staten”. Hur det går till utan att Talibanerna kontrollerar och godkänner mottagarna borde Sida förklara närmare.

Somalia får 713,5 miljoner från Sida och Mocambique 803,3 miljoner kronor varav 747,8 miljoner för ”långsiktigt utvecklingsarbete” och 55,5 miljoner i humanitärt stöd.

Det skulle kunna vara ett dåligt skämt att Turkiet fick 188,4 miljoner kronor i bistånd av Sverige förra året, bland annat avsett för ”demokratiskapande åtgärder”, men det är dessvärre sant.

Palestina har fått biståndspengar av Sverige under mycket lång tid. På sjuttiotalet skramlades det med bössor till förmån för Palestina i varje gathörn. Förhållandena blev ändå aldrig bättre i Gaza eller på Västbanken. När Palestinas dåvarande president, Yassir Arafat, avled 2004 i Paris uppdagades det att han var världens sjätte rikaste person.

Så länge biståndet flödar och pengarna räcker till bibehållen makt och ett liv i lyx för ledarskiktet samt till vapenköp finns det naturligtvis inga incitament för att på allvar förbättra situationen för landet och resten av befolkningen. En reell förbättring skulle ju kunna leda till att biståndet minskas eller dras in.

Svenskt bistånd till palestinsk terror

När Sverige 2014 med utrikesminister Margot Wallström (S) som enda EU-land förutom Cypern valde att erkänna Palestina beslöt man samtidigt att öka biståndet. Under en femårsperiod fick Palestina 1,5 miljarder i bidrag för ”statsbyggande åtgärder”, förutom det humanitära bidraget som för 2014 var 414,4 miljoner kronor.

Det har sedan betalats ut varje år och biståndet från Sida förra året, 2023, låg på drygt 417 miljoner kronor. Större delen av biståndet har förmedlats via UNRWA som anklagats för korruption och samarbete med Hamas.

Av tio års generösa svenska bidrag till ”statsbyggande åtgärder” syns inga demokratiska framsteg eller utvecklande initiativ överhuvudtaget. Palestina och PLO har aldrig haft en regering oberoende av Al Fatah, Hizbollah eller Hamas.

Så, trots den fruktansvärda tragedi som nu utspelar sig i Gaza, utlöst av Hamas terrorattack i Israel, och att Gaza nu är i stort behov av nödhjälp från omvärlden så måste frågor ändå ställas.

Varifrån fick Hamas pengar till att bygga det enormt omfattande tunnelsystemet? Hur stor del av det svenska biståndet har gått till militära ändamål?

Läs även: DEBATT: Svenskt bistånd i skuggan av Indiens månlandning

Kravlöst bistånd utan resultat

”Sida arbetar för att människor som lever i fattigdom själva ska kunna förbättra sina levnadsvillkor” står det på deras hemsida.

Det låter ju bra, frågan är hur lång tid det får ta innan levnadsvillkoren har förbättrats? Sida började ge bistånd till Mocambique 1975 och har fortsatt med det i snart femtio år utan att särskilt mycket hänt.

Svenska skattebetalare skänker i år genom Sida nästan en miljard kronor till Mocambique för ”långsiktigt utvecklingsarbete”.

Ja, långsiktigt är verkligen rätt ord. Gränslös generositet med skattebetalarnas pengar är andra ord för att beskriva Sidas halvsekellånga, uppenbarligen kravlösa, gåva till Mocambique.

Vid naturkatastrofer, stora olyckor och andra händelser som kräver akuta insatser är det självklart viktigt att det finns organisationer som har den förmågan. Och att människor skänker pengar.

Men till samma länder i femtio år?

Beroendet av biståndsindustrin

När pengarna inte räcker måste vi prioritera. Det gäller såväl familjer som ett helt land.

Bistånds- och bidragskulturen måste ses över. Pengarna behövs till basala samhällsfunktioner i Sverige. Generositeten med skattemedel måste omprövas och begränsas. Men alla försök att skära ner på utgifter i form av bistånd och bidrag möts av häftiga protester från människor som tror att statens kassa är outsinlig eller som själva, på ett eller annat sätt, är beroende av biståndsindustrin.

Sverige är på väg att bli ett dysfunktionellt land och en av orsakerna bland många andra är att så många människor idag får sin lön genom att ge bort andras pengar…

”Det är ingen mänsklig rättighet att få svenskt utvecklingsbistånd”, säger regeringens bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forsell (M).

Så här säger Olle Thorell (S), biståndspolitisk talesperson i ett anförande i riksdagen:

Vi social-demokrater vill återställa enprocentsnivån i biståndet. Vi vill att Sverige ska vara en betydelsefull global aktör. Vi vill att Sverige ska ta täten i världen och föregå med gott exempel i fråga om hur stor andel vi avsätter för bistånd och hur vi agerar för klimatomställningen, för respekten för mänskliga rättigheter, för folkrätten och för fred och nedrustning. Vi ser ingen skam i att vilja vara en humanitär stormakt. Vi är stolta över Sverige och vill satsa på att Sverige ska göra skillnad på världsscenen.

Socialdemokratiskt storhetsvansinne och just den Bror Duktig-attityd som omvärlden har rätt svårt för. En självbild som borde omvärderas.

Läs även: DEBATT: Frågan om bistånd är inte svartvit