Mikael Gislén skrev på Bulletin Debatt (4/9) om bistånd, specifikt i relation till Indien i samband med landets lyckade månlandning, och fråga förtjänar att belysas vidare.

I hög grad handlar det om bistånd som är förfelat och som till och med haft negativ inverkan och om bistånd som hamnar på ministrars, nationaldirektörers och andras schweizerkonton. Allt detta finns och har framför allts funnits och bistånd är en verksamhet som utvecklats långsamt och dragits med diverse barnsjukdomar under lång tid. Jag vill i denna artikel presentera några distinktioner och vederlägga både den orealistiska idealismen och den överförenklade kritiken.

Läs även: DEBATT: Svenskt bistånd i skuggan av Indiens månlandning

En nödvändig distinktion är mellan humanitärt bistånd, också kallat katastrofbistånd, och utvecklingsbistånd. De tillämpar helt skilda metoder och kanaliseringar av medel. Humanitärt bistånd genomförs ofta inte av den bilaterala givarens statliga biståndsorgan utan av anlitade NGO:s (non government organizations) och många gånger genom bidrag till FN-organ som bland annat UNHCR. Medel kanaliseras sällan genom en mottagande stat utan så direkt till konsumenter som möjligt. Utvecklingsbistånd däremot kanaliseras ofta genom mottagande stats konton i ministerier kopplat till villkorande och överenskomna budgetposter för betalningar.

Det skedde mycket omfattande förändringar i biståndet efter Berlinmurens fall. Innan dess fanns en tävlan om inflytande mellan öst, väst och alliansfria rörelsen. Projekten var disparata. Vad som hände under 90-talet var en ökad samordning mellan de stora bilaterala, FN-systemet och Världsbanken och man skapade en biståndssamordning. Östblocket och Alliansfria rörelsen var ute ut spelet och man kunde samverka.

Det ordnades biståndssamordning inom sektorerna som grundades i en generell utvecklingsplan för sektorn med tillhörande handlingsplaner för delsektorer och man blev överens om vem som ska stoppa vad i vilken låda. Man skärpte villkoren för ”good governance” inom sektorn, för mottagarens egna insatser och för att insatserna skulle så långt möjligt nyttja lokalt näringsliv i genomförande och man skärpte revisionen.

Tidigare doktrin

Under Palmes tid skapades doktrinen ”bistånd på mottagarens villkor” Det låter fint och ödmjukt att mottagaren avgör vad som önskas och hur. Emellertid blev det en ytterst korruptionsdrivande doktrin. Olof Palme tog initiativet till Alliansfria rörelsen som skulle slå en kil mellan Öst och Väst under kalla krigets dagar och han arbetade för en stark roll för Sverige i rörelsen och att därmed göra Sverige till en spelare i världspolitiken.

För att skapa denna rörelse behövdes rekrytering av allierade och biståndet kom att bli ett diplomatiskt instrument för att knyta Östafrika, Mellanamerika och Indien till rörelsen och min erfarenhet som aktiv i biståndet under åttiotalet var att den diplomatiska vinsten var viktigare än biståndets resultat. Efter Östblockets fall och den nya samordningen blev Alliansfria rörelsen helt ute ur spelet med ett fåtal socialistiska länder kvar.

Föreställningar om bistånd

I debatten om bistånd i sociala medier finner vi två felaktiga ytterligheter. Den ena är att allt bistånd är av ondo och att pengarna går direkt i despoters fickor. Bakom föreställningen finns bland annat missuppfattningen att bistånd alltid kanaliseras genom mottagarländers stater. Det gör inte humanitärt bistånd och inte konsumentstöd och inget bistånd där kostnaden främst går till experters löner.

Bistånd för inköp har i hög utsträckning fasats ut. En annan missuppfattning är den rosenröda entusiasmen att biståndet har haft omfattande betydelse för fattigdomsbekämpning och att varje budgetnedskärning skulle drabba utsatta behövande. Budgetnedskärningar för stramare prioritering kan många gånger ha positiva effekter och överbudgetering som förekommit hat ingen eller negativ nytta.

De mycket biståndskritiska har bland annat förfasat sig över att Sverige ger bistånd till Irak. Det biståndet är av tre slag. Ett är humanitärt bistånd för återvändande till dem som flytt sina hem under IS härjningar och det kanaliseras inte genom staten.

Ett annat är att via finansiellt stöd till FN-organ stötta de läger där IS-terrorister hålls i förvar för annars finns risken att Irak inte förmår underhålla dessa läger och IS-terrorister släpps ut. En tredje är juridiskt stöd för att kunna lagföra IS-terrorister och den sortens bistånd går till experters löner och inte till mottagande stat.

Läs även: Hjort: Rwandska doktorander på en svensk biståndsbudget

Biståndets motiv

Vi föreställer oss att biståndets motiv är helt ädla och idealistiska. Om vi ser till både Barcelonaavtalet och Global Compact så står det i klartext att biståndet syftar till att skapa förbättrade levnadsförhållanden för att stävja ekonomiska flyktingströmmar. Det motivet fanns också med när statligt bistånd introducerades genom bildandet av NIB 1962.

Det finns alltså ett egenintresse i biståndet. Gislén lyfter givarlandets export med så kallat bundet bistånd som innebär att inköp görs från givarlandet. Sverige tillämpar obundet bistånd, vilket innebär strikta upphandlingar utan att särskilt gynna export från Sverige. Det köps inte Volvobilar genom svenskt bistånd men desto fler Toyota och Nissan.

En belysande personlig berättelse

När det kommunistiska enpartisystemet i Moçambique kollapsade vid en statsbankrutt 1992 hade jag en Sidatjänst i landets utbildningsministerium. Efter kollapsen gick Världsbanken in med enormt stöd för återhämtning med så kallade mjuka lån och det var villkorat till flerpartisystem, konvertibel, valuta, marknadsekonomi, pressfrihet och annat som kunde få landet på fötter. Den tidigare totala bristekonomin med avsaknad av alla förnödenheter byttes till ett varuutbud i nyöppnade supermarkets och nya företag och en valuta som var efterfrågad och det blev ett uppsving i arbetsmarknad och en årlig BNP-tillväxt om åtta procent de närmaste åren.

Den tidigare i DDR-utbildade utbildningsministern ersattes av en ung och modern minister. Han hemställde hos Sida att jag skulle finansieras som hans rådgivare med uppgiften att leda biståndssamordningen. En samordning inleddes enligt nämnda principer. Sida hade tidigare engagerat sig i stöd för skolböcker och finansierat ett skolboksförlag som var en sektion inom Utbildningsministeriet, ett tryckeri som också låg under ministeriet och ett distributionsföretag som låg under ministeriet.

När tryckeriet hade tryckfärg hade de inga plåtar och tvärtom och distributionsföretaget hade dyra lastbilar som saknade reservdelar och stod still. Jag räknade på vad varje utdelad bok hade kostat Sverige och det var orimliga kostnader för varje bok. Jag konfererade med Världsbanken och vi kom på idén att låta trycka böckerna i kommersiella tryckerier i Sydafrika och sedan sälja dem till indiska handlare som hade små pickupper som täckte distribution i hela landet. Vid försäljningen täcktes tryckkostnaden. Sedan skulle de indiska handlarna få sälja böckerna till skoldistrikten med 20 procents avans och biståndspengarna skulle gå till skoldistrikten för inköp och gratis utdelning. Så skedde.

Jag blev efter noter utskälld av Sidas höjdare för att verka för kapitalförstöring av vad de investerat i tryckeri och distributionsföretag men de bad ett år senare om ursäkt när det visat sig att alla barn upp till tredje årskursen för första gången fått skolböcker och det till en kostnad som för Sida var halverad.

Vad kan vi lära av historien? Jo att bistånd skall använda sig av lokalt näringsliv och stötta marknadsekonomi och handel och inte vara gåvobistånd mer än nödvändigt. Och också att det ska finnas en utvecklingsplan och inga disparata projekt och framför allt villkorande mot ”good governance” inom sektorerna.

Läs även: Skogkär: Avbryt bistånd till länder som inte tar emot utvisade medborgare

Göran Linde

Professor emeritus i pedagogik och med mångårig erfarenhet av biståndsarbete i utbildningsministerier i afrikanska och asiatiska länder för Sida, Asian Development Bank och EU-kommissionen.
Kontakt: goran.linde@yahoo.se