Färska siffror visar att svenskarnas förtroende för domstolarna sjunker. Enligt EU-kommissionens årliga undersökning anser 71 procent av svenskarna att landets domstolar är oberoende, en minskning med tio procentenheter jämfört med året innan. Om allmänheten inte litar på domstolarna får vi så småningom parallella rättssystem. En del skulle säga att vi redan har det.

Orsaken kan antagligen kopplas till oförmågan att hantera den organiserade brottsligheten. Alldeles för få åker fast och om de gör det dömer domstolarna till låga straff. Laglydiga invånare upplever att varken de själva eller samhället skyddas.

I detta läge efterlyses många fler poliser, bättre tvångsmedel och olika straffskärpningar. Allt detta behövs, men det kommer inte att ge önskat resultat så länge domstolarna fungerar som de gör idag.

Läs även: Heidbrink: Regeringen struntar i grundlagen av bekvämlighetsskäl

Kulturen inom rättsväsendet har börjat diskuteras på senare tid. Den omsorgs- och vårdideologi som sätter brottslingens intressen i centrum, samtidigt som den bortser från brottsoffrens upprättelse och samhällets behov av skydd, har bland annat lyfts upp av Bo Wennström och Fredrik Kärrholm.

Domar i strid med vår uppfattning om rätt och moral är emellertid inte bara en följd av missriktad omsorgsideologi. Det är i själva verket en konsekvens av hur hela rättssystemet fungerar. Moral och juridik ska inte hänga ihop överhuvudtaget, det är kärnan i rättspositivismen – den rättsliga kultur som råder i Sverige.

Rättspositivismen bygger på en filosofi som kom i början på förra seklet. Det var den så kallade Uppsalaskolan med Axel Hägerström i spetsen. Enligt rättspositivismen är domarens uppgift endast att tolka lagen. Moral, etik och annat som kunde vägas in i domsluten ansågs bara vara känslouttryck som inte hade med juridik att göra. Rättspositivismen var ett radikalt skifte från den annars gällande naturrättsliga läran, som ytterst härledde rätten från en utomstående källa, naturliga värden, kristen etik eller de mänskliga rättigheterna som kom efter andra världskriget. Mycket förenklat kan skillnaden beskrivas med på vems uppdrag domaren arbetar, lagstiftarens eller folkets.

Läs även: Jakob Heidbrink: Regeringskrisen visar att Sverige behöver en ny grundlag

Den svenska rättspositivismen blev med tiden helt dominerande inom juristkåren. Det ansågs förlegat och närmast odemokratiskt att som jurist ta andra hänsyn än till den demokratiskt beslutade lagstiftningen. En annan inställning var helt enkelt fel – ungefär som om en läkare skulle envisas med att praktisera en alternativ medicin som behandling. Då får denne söka sig utanför sjukvården. Att större delen av världens länder gör annorlunda förändrar inte detta, även om det kunde leda till viss eftertanke.

Rättspositivismen gjorde att domstolarna i Sverige blev som ett slags maskiner. I dessa matades förutsättningar och fakta in och ur dem kom resultat – domsluten. Bort med moral, rättvisa, straff och annat bjäfs. Enkelt, smidigt och modernt var det som gällde.

Detta ideal passade också ett land präglat av ingenjörstänkande och rationalitet. Politikerna beslutar om lagar och regler. Domarna tolkar och reder ut hur de ska tillämpas på verkliga fall.

I denna utveckling förlorade dock domstolarna sin koppling till den allmänna rättskänslan. De tillämpade det som politiken hade beslutat utan några överväganden om vad som egentligen var rätt och fel. Domarna blev experter på lagtolkning och inget mer.

När allt fler idag luftar kritik mot domar och beslut blir reaktionen både yrvaken och märklig. Rättsväsendets företrädare anser att de bara gör sitt jobb och att kritiken därför är helt felaktig.

Ett domslut som kritiseras får nästan alltid samma första svar från rättsväsendets representanter, vilket ibland kan uppfattas arrogant: ”Har du läst domen?” Om kritikern då inte har gjort det avfärdas denne direkt. Eftersom många inte orkar det eller förstår vad som står i en dom brukar detta räcka.

Läs även: Debatt: Lagförakt och brott är inte konservativt

Om kritikern faktiskt har läst och förstått domen blir i stället nästa argument: ”Har du synpunkter på lagstiftningen får du vända dig till politikerna”. Eftersom få har kunskap om hur lagstiftningen ser ut med alla dess specialregler och undantag försvinner då ytterligare en stor del av kritikerna.

Kvar finns några som ändå dristar sig till att kritisera domslutet. De vet att lagstiftningen ofta ger ett betydande tolkningsutrymme för domstolarna. De kan utdöma högre straff eller ta hänsyn till olika omständigheter, om de vill. Kommer denna invändning avslutas diskussionen med ”Domstolens enda uppgift är att tolka lagen. Punkt.”

Där tar det stopp. Vi kan tycka att de borde förstå vilka signaler ett domslut ger eller att de borde sätta fallet i ett större perspektiv, exempelvis hur nödvärn behöver anpassas till en ökad utsatthet idag. Men det blir som att tala till en vägg. Svaret blir bara att domstolen har dömt enligt lag.

Vi är tillbaka i rättspositivismen. Det går inte att kritisera en maskin.

Följden av detta blir då även att det som en gång var ett radikalt och modernt arbetssätt i domstolarna idag verkar starkt konserverande. Ingenting kan förändras.

Ett mer naturrättsligt tänkande i rättsväsendet, där domstolarnas uppgift är större än att bara tolka lagen, skulle möjliggöra en bättre anpassning till dagens verklighet. Digitaliseringen och globaliseringen vänder upp och ner på det mesta runt omkring oss. Kriminaliteten ser helt annorlunda ut idag än i mitten på förra seklet.

Rättsväsendet måste också kunna fungera i denna nya värld. Gör det inte det förlorar vi förtroendet.

Daniel Claesson
Public affairs-rådgivare och liberal debattör