I Lasse Wierups bok ”Gangsterparadiset” (2020) beskrivs ett rån med omotiverad nivå av grymhet, bland annat hotas en taxichaufför med att hans ringfinger kommer att huggas av om förövarna inte får mannens vigselring. Den mörbultade föraren citeras med att rånarna blivit ”höga av att plåga honom” (sidan 108). Offret kan mycket väl ha observerat en sanning så stor att vi andra missat den. Skadeglädje är troligen för vissa ett närmast narkotiskt missbruk.

Läs även: Springare: En misslyckad kamp mot organiserad brottslighet

Psykologen Anna C. Salter har länge arbetat med behandling av kriminella. I hennes bok ”Predators” (2003) skildras hur flera sadistiska brottslingar återkommande beskriver sig som beroende av njutningen de får av att plåga andra. En man som i boken kallas herr Carrson beskriver hur han vara nära att svimma av extasen han fick av att pistolhota en kvinna – hans plan var att våldta henne och sedan döda för njutningen i själva mordet. Först tillskriver han upplevelsen adrenalin, men rättar sig sedan och säger att det kan vara ”andra kemikalier” i kroppen.

Carrson vittnar om hur han eskalerade till detta extrema tillstånd – ständigt jagande ett starkare sadistiskt rus. Efter kicken av ovan beskrivna brott var han rädd att våldtäkter utan mord inte ”skulle vara något alls”. Han är inte unik. Salters beskriver hur kriminella sadister ofta fungerar som den värsta sortens knarkare, att de måste ta starkare och starkare doser för att bli nöjda. Med skillnaden att det är interna kemiska reaktioner som stimuleras, istället för att injicera externa substanser (se sjätte kapitlet i ”Predators”).

Om vi återgår till det rån från ”Gangsterparadiset” som vi inledde med, där två av förövarna för övrigt var framtida grundare av gänget Dödspatrullen – borde vi vara förvånade? Ofta avbildas sadister i media som passionerade hobbyister, som håller folk inlåsta i sina källare eller partner i hemmet. Medan gängvåld brukar förklaras som antigen primärt ekonomiskt motiverat eller drivet av rykteslogiken, att man dödar och plågar för att skapa fruktan och våldskapital eller hämnas oförrätter. Men är det rimligt att anta en hård gräns mellan självförverkligande och kommers?

Precis som ungdomen som roas av att skapa musik på fritiden gärna vill övergå till ett yrke där hen kan leva på detta stimulerande intresse – är det inte rationellt för den som har läggning för smärtans konstform av söka sig till hantverk där detta ingår och belönas?

Som Salters beskriver brukar sadister sällan erkänna till sitt förvridna psyke. Hemlighetsmakeriet är fullt rationellt. Få kriminella underhuggare vill arbeta för en öppen sadist, för att undvika att straff delas ut godtyckligt. Klienter avstår att låna av en skadeglad lånehaj eller köpa droger av någon som skulle roas av att se dem dö av snedtändning. Därför hävdar de skadeglada att de enbart valt ett yrkesliv kantat av brutalitet för ekonomisk vinning och status, eller som respons på orättvisor.

Den amerikanske seriemördaren Richard Ramirez fick frågan om vad som skapade en seriemördare, och uppgav att det skulle vara socioekonomiska faktorer och trauma — vilket han förklarar i en intervju i Insider Edition. Det finns skäl att vara skeptisk när Ramirez eller liknande talar om sådant, för att citera Salters: ”The high sadists talk about is likely to explain sadistic behavior far more than any psychoanalytic theories about the abuse they may have suffered.”

Men är detta verkligen att slå in en stängd dörr, har ämnet förtigits? Ja, det framstår dessvärre som att vara en stängd dörr i Sverige. BRÅ:s rapport ”Ungdomsrån” (2021), som avhandlar förnedringsrånen, listar inte sadism som ett motiv. Det skrivs att ”Motiven till rånen är pengar, spänning, status och konflikter”. Trots att det beskrivs att vissa förövare ”bränner den som rånas med en cigarett eller hånskrattar när hen gråter” (sida 17,78). När jag söker på BRÅ:s hemsida hittar jag ingenting om sadism.

Vid frågor svarade rapportförfattaren Anna Öström mejledes: ”vi har inte gjort en jättefördjupning i motiven eller vad som ligger bakom dem. […skadeglädje] har vi inte sett, men det finns ju såklart en begränsning av vad som uttrycks i en förundersökning [studien inkluderade även djupintervjuer]. Det kan säkert vara så att det i vissa enstaka fall kan det ha handlat om någon slags skadeglädje.”

Jag hörde av mig till kriminalvården, där experten Martin Lardén återkopplade: ”Sadism undersöks i regel inte specifikt utöver att sexuell sadism undersöks i samband med fördjupade riskbedömningar avseende återfall i sexualbrott. […] Någon specifik bedömningsmetod för sadism eller sadistisk personlighet används inte systematiskt i Kriminalvården.”

Skadeglädje borde dock vara relevant för kriminalpolitiken, för som Salter påpekar i dokumentärserien ”Sex, Lies, and Sex Offenders”, fungerar exempelvis inte empatitränande behandling på sadister. För de vet mycket väl att deras offer lider, det är en del av tjusningen. Hur många rånare som valt brottets bana delvis för njutningen i skadan, har lyckats imitera sina oförstående kollegor och därmed fått nicka sig igenom träning i känsloförståelse som är verkningslös för dem?

Det har redan visat sig att sadism är kraftigt bidragande i att avgöra vilka fotbollsentusiaster som anammar kriminella attityder och inte (Međedović och Kovačević 2021). Är det klokt av Kriminalvården att utgå från att liknande dynamik inte äger rum i rekrytering av gängkriminella? Skälet till att de flesta kan lyssna på gangsterrapp utan att fara illa medan exempelvis Alex Ceesay menar att den drog honom till kriminalitet, kanske är att Ceesay i hemlighet går igång på att skada andra?

Det ska tilläggas, sadism kan ha en väldigt lös koppling till sex. Salters tar upp exemplet med en man som fick mer stånd av att höra skildringar av våld utan sex inblandat. Eventuellt kan den sexuella kopplingen vara obefintlig – för vissa. Flera av sadisterna hon interagerat med beskriver inte njutningen som orienterad kring genitalier och erotisk lust, utan som ett allmänt rus (”Predators”, kapitel 6). Vi har få anledningar att anta fenomen skulle vara begränsade till försvinnande sällsynta pervon.

Läs även: DEBATT: ”Snippadomen” kräver mer förnuft och mindre känslor

Eftersom förövare har incitament att ljuga inte bara för klienter och kollegor om denna giftiga sida, utan särskilt för kriminalvården (som dessutom bara undantagsvis försöker kontrollera frågan), förblir antalet sadistiska förövare okänt. Jag är övertygad om att MC-medlemmarna som torterade en man inför hans barn 2021, och knarklangarna som skar av fingret på en kollega för att han tappat bort varor (”Gangsterparadiset”, kapitel 5) — alla skulle svära på att handlingarna enbart kom av kall ekonomisk logik.

Men som den cyniker jag är misstänker jag att de nog kombinerat nytta med nöje. Vissa övergrepp är ekonomiska primärt, vissa sadistiska, och när de har tur lyckas de kombinera dessa ändamål perfekt. Som en artist som väger kommersiella och konstnärliga intressen emot varandra när hen släpper ett album.

Om vi inte vågar vara cyniska, då kommer vi att få det svårt att skilja agnarna från vetet. Innan strafflängder bestäms, behandlingsplaner väljs ut och liknande, bör dömda i regel behöva genomgå mätningar av sadism. Kanske hade Dödspatrullens grundare ha kunnat styras bort från sina horribla karriär om vi varit villiga att se sidan hos dem som ett av deras tidiga offer försökte varna för.

MRI-maskiner har i forskningsvärlden redan nyttjats för att observera sadisters hjärnkemi när de ser andra lida (Harenski med fler 2012). Om det inte finns tillräckliga tekniker, då bör staten tillsätta expertgrupper till att utveckla objektiva och pålitliga sätt att kvantifiera sadism bland förövare – samt upprätta fler behandlingsprogram och strafflängder anpassade efter dessa.

Läs även: DEBATT: Hög tid för en ny kriminalpolitik

Staffan Marklund
Kontorsarbetare och samhällsdebattör