Rikspolischefen har nyligen presenterat den tolfte rapporten om det myndighetsgemensamma arbetet mot organiserad brottslighet. Aktionsgrupperna är dock tungrodda och ineffektiva, och glädjerapporteringen kring deras resultat torde bero på att ingen egentligen läser de omfattande rapporterna, skriver Peter Springare.
Under hösten 2007 tog regeringen beslut om en nationell satsning mot den grova organiserade brottsligheten. Justitiedepartementet gav ett antal ”experter” i uppdrag att lämna förslag till åtgärder för en effektivare och mer uthållig bekämpning av denna brottslighet. Med stöd av ”experternas” förslag utformade regeringen ett beslut för hur arbetet skulle gå vidare. I juli 2008 fick dåvarande Rikspolisstyrelsen i uppdrag att säkerställa en effektiv och uthållig verksamhet för bekämpning av den grova organiserade brottsligheten. Slutredovisningen av uppdraget överlämnades till regeringen i juni 2009 och lite senare samma år sattes spektaklet i sjön, med polismyndigheten som stolt draglok.
Den här myndighetsgemensamma verksamheten, med tolv myndigheter i samverkan, kom att bli en liten bebis för dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Den kom också genom åren, av någon helt outgrundlig anledning, att bli helt oantastbar och har varje år försvarats med näbbar och klor av landets högre polischefsskikt. För polisen är denna verksamhet otroligt kostnadsdrivande i förhållande till det mycket magra resultat som genereras och man kan med fog påstå att verksamheten är direkt kontraproduktiv. Det märkliga i detta är att så länge högre polischefer är i aktiv i tjänst så hyllas aktionsgrupperna, men när de slutar eller går i pension är en del inte sena att totalsåga hela konceptet. Både när det gäller ur effektivitetssynpunkt och kostnadssynpunkt.
Jag har nogsamt följt utvecklingen av denna satsning ända sedan starten 2009, då jag som mångårig grov brottsutredare erbjöds en av två utredningstjänster till aktionsgruppen som placerades i Örebro. Man tillsatte nio aktionsgrupper runt i landet, med cirka 20 befattningshavare på varje grupp och en lite större aktionsgrupp i Stockholm. Jag hoppade dock av innan starten, när jag insåg hur otroligt invecklad och svårarbetad organisationsstrukturen skulle bli och hur rekryteringen till aktionsgrupperna skulle gå till. Kort sagt, min uppfattning var att detta inte skulle bli särskilt effektivt.
Jag har nu läst igenom min tolfte årsrapport, som rikspolischefen ska redovisa till regeringen, om resultatet och verksamheten föregående år. Jag kan inte förstå att polismyndigheten är så euforisk över dessa rapporter att de till och med utlyser presskonferenser där de berättar om hur bra resultat verksamheten genererar. För mig är det uppenbart att i stort sett ingen kan läsa dessa årsrapporter från pärm till pärm. Det verkar som att ansvariga politiker nöjer sig med att höra rikspolischefens euforiska ord i samband med presskonferenser. Man har helt enkelt bestämt sig för att det här med aktionsgrupper mot grov organiserad brottslighet är bra och effektivt. Organisationen kring aktionsgrupperna är gigantisk.
För att bedriva kampen mot grov organiserad brottslighet har man byggt upp ett gigantiskt styrsystem, som gör att hela verksamheten slår knut på sig själv flera gånger om och därför inte är mer effektiv mot den grova organiserade brottsligheten än vad de ordinarie grova brottsrotlarna var innan man införde aktionsgrupperna 2009. Så här ser det ut: Samverkansråd, Operativt råd, Styrgrupp Nationellt underrättelsecentrum, Nationellt underrättelsecentrum, Regionala samverkansråd, Regionalt underrättelsecentrum, Regional operativ verksamhet, Aktionsgrupperna, Operativa myndighetsresurser. Var och en som läser detta kan ju räkna ut att detta slukar otroligt många miljoner per år att driva runt och sedan sätta det i relation till resultatet.
Narrativet kring aktionsgruppernas förträfflighet och effektiviteten i samband med det myndighetsgemensamma arbetet, följer samma mönster som andra narrativ inom polisen. När det sedan görs ordentliga genomlysningar och revisioner så avslöjas gång på gång hur höga polischefer håller fast vid ineffektiva arbetsmetoder och kontraproduktiva organisationsstrukturer, utan att orka bry sig om konsekvenstänk och sunt förnuft.
Exempel på sådant under senare tid är rapporten från internrevisionen om polisens förmåga, eller snarare oförmåga, att utreda grova brott, där framför allt höga polischefer fick svidande kritik för polisens urusla ledarskap och rekrytering av icke utbildad personal till exempel. Ett annat exempel är Riksrevisionens rapport om hur polisen hanterar och arbetar med särskild händelse i samband med grova brottsutredningar. Också där svidande kritik kring en lång rad punkter där punkterna var för sig inverkar mycket negativt på polisens förmåga att utreda brott i allmänhet och grova brott i synnerhet.
Där avslöjas också en naivitet hos dagens högre polischefer och att de inte är tillräckligt kompetenta i sina roller. Ytterligare exempel på höga polischefers naivitet och inkompetens är när man ser vilka direktiv som ges och angivna brottsrubriceringar i samband med att en avliden människa hittas i sitt hem och där man inte säkert kan säga att det är ett sjukdomsfall. Till följd av ångestdrivna felaktiga polisbeslut blir anhöriga många gånger traumatiserade för livet. Men det kan vi utveckla en annan gång.
Avslutningsvis vill jag bara ge en kort analys/kommentar av de två resultat som hela den euforiska muntliga rapporten, angående det myndighetsgemensamma arbetet för 2022, bygger på. Om vi börjar med återtagandet av brottsvinster i hela landet, så är man otroligt nöjd med ”rekordsiffran” 73 miljoner under hela 2022. Denna siffra måste man sätta i relation till att den organiserade brottsligheten årligen drar in minst 40 miljarder. Det finns flera olika beräkningar om detta, men några hävdar det dubbla. Om man då antar att det är runt 40 miljarder som gäller, skulle 73 miljoner motsvara mindre än 0,2 procent.
Om vi sen tar det ”hittills största” antal utdömda fängelseår sedan starten 2009 och som gäller resultatet av alla myndigheters gemensamma ansträngningar i hela landet under 2022, så uppgår den till 467 år. Ja, Anders Thornberg ville spä på några år i rapporten av någon för mig okänd anledning, eftersom han tyckte det var relevant att redovisa de år som tingsrätterna dömt ut. Nu är det så att ett antal domar har överklagats till hovrätten vilket han redovisar längst bak i rapporten och då bör vi revidera till 439 fängelseår som vunnit laga kraft.
För att få ytterligare perspektiv. Åren 2001–2002 hade jag och min kollega tre ärenden som rörde grov organiserad brottslighet i Örebro, bland annat grova narkotikabrott, vapenbrott och utpressning. Till vår hjälp hade vi en spaningsgrupp samt ett par ytterligare förstärkningar. I dessa ärenden dömdes sammanlagt 110 års fängelse ut som vann laga kraft. Och i ett av ärenden beslagtog vi drygt en miljon i brottsförtjänster. Cirka 25 personer lagfördes. Det var bara i Örebro det, utan den superorganisation som beskrivits ovan och med en budget runt 100 000 i kostnader för övertid, hyrbilar med mer. Tiderna förändras tydligen. Varje enskild aktionsgrupp idag kostar många tiotals miljoner per år att dra runt till ett mycket magert resultat.
Läs även: Lidström: Den svenska vanärans botten
