I veckan kunde man läsa om att Skansen är på väg att förlora stora delar av sin kulturhistoriska kompetens och tvingas stänga flertalet av sina hus och gårdar. En tråkig utveckling givetvis, men inte en helt oförutsägbar sådan.

Skansen grundades 1891 av Artur Hazelius (1833–1901) som ett sätt att bevara svensk allmogekultur från hela landet, och på så sätt skapa ett ”Sverige i miniatyr”. Detta som ett svar på urbaniseringen och industrialiseringen, som han menade utgjorde ett hot mot bevarandet av våra seder, levnadsvanor, traditioner och hantverk.

Grundandet av Skansen (och även Nordiska museet, också det av Artur Hazelius) skedde mitt i den nationalromantiska våg då man satte ett stort värde på nationell identitet och bevarandet av traditioner.

Från nationalism till internationalism

Med tiden har synen på dessa värden förändrats och ersatts av ideal som mångkultur, internationalism och relativisering av svenska traditioner och kulturarv, och det är få – kanske särskilt de som är verksamma inom svenskt kulturliv – som skulle kalla sig för nationalistiskt sinnade.

För kontext står följande att läsa i ingressen i en bok från 80-talet om Skansens historia:

”Från att ha varit en nationalromantikens högborg håller Skansen på att bli ett kulturellt centrum för internationalismen i Sverige – det kan gälla allt från statsbesök till folkdanstrupper. Tretton procent av Sveriges befolkning är i dag invandrare. Skansen kan redan bjuda dem på ett koncentrat av deras nya hemland, ett mini-Sverige. Ska Skansen också bli spelplats för deras hemlands kulturer med alla dess stimulerande och berikande särdrag?”

Det är ett tankesätt vi känner igen från vår tids politiker, kulturelit och journalister. Fram till för något år sedan fanns det exempelvis ett bidrag för så kallade etniska organisationer, som syftade till att bevara en nationalitets kulturella identitet i Sverige. En förutsättning för att kunna erhålla bidraget var dock att det inte fick finnas för många personer med svensk bakgrund bland medlemmarna. Lyckligtvis avskaffades den här etniska särbehandlingen av nu sittande regering.

Det är inte svårt att se ett samband mellan decennier av ovanstående retorik och prioriteringar och det faktum att ointresset kring vårt eget kulturarv är så stort att man nu tvingas stänga upp till 70 procent av husen och gårdarna och dra ner på verksamhet som aktivt förmedlar kulturarv och sedvänjor.

Kulturarv kräver aktivt förvaltarskap

Det finns länder och regionala platser där kulturarvet lever och frodas. Men det säger en hel del om det närmast katastrofala skick som svenskt kulturarv befinner sig i när det inte ens finns underlag att bevara det på en så anrik plats som Skansen, mitt i Sveriges huvudstad.

Vi lever i en snabbföränderlig värld, och på samma sätt som Artur Hazelius gjorde för över 100 år sedan behöver vi i vår samtid komma till insikt om att kulturarv är något viktigt som är värt att bevara, men att det inte sker per automatik utan kräver ett ständigt engagemang och aktivt förvaltarskap.

Arvid Nikolausson, ordförande i Kulturföreningen Gimle