Den svenska skolan står inför stora och reella utmaningar, såsom dålig kunskapsförmedling, bristande ordning och trygghet, bristfällig lärarutbildning och sjunkande status för skolan och läraryrket. Därtill försöker ansvariga myndigheter att fuska fram förbättrade resultat för skolan i internationella jämförelser.

Men i stället för att ta itu med problemen intensifierar de rödgröna partierna klappjakten på friskolorna. Senaste försöket att dra undan mattan för friskolorna är en försämring av dessa skolors ekonomiska ersättning. Argumentet är att kommunerna ska kompenseras för de kostnader de har för att säkerställa fungerande skolverksamhet.

Här måste man skilja på kommunens ansvar för det allmänna skolsystemet i kommunen och de kommunala skolornas ansvar för sin egen verksamhet. Kommunernas huvudsakliga kostnader för det övergripande skolansvaret ligger utanför skolpengssystemet.

Med undantag för glesbygden är kommunernas ansvar för skol- och förskoleplatser inte så kostsam som friskolornas motståndare vill göra gällande. Eleverna rör sig tämligen fritt mellan kommungränserna. Friskolorna tar lika stor risk som kommunerna när antalet elever sjunker. Där det råder brist på platser är friskolorna, inte minst av eget intresse, aktiva att möta behoven med ökad kapacitet och nya investeringar.

Läs även: Skolan: Sänkta betygskrav sågas – ”destruktivt”

För de planekonomiskt lagda rödgröna debattörerna är vårdnadshavarnas och elevernas val (som uppenbarligen oftare faller till friskolornas fördel) ett störningsmoment. För friskolor är konkurrensen snarare ett naturligt tillstånd. En skoletablering kan mycket väl slå fel på grund av demografiska förändringar eller populära konkurrenter. Friskolor är ingalunda försäkrade mot denna typ av risker. Varför ska de kommunala verksamheterna skyddas med en högre ersättning?

Om man jämför friskolors och kommunala skolors kostnader per barn är det uppenbart att ersättningsystemet redan ger kommunerna högre ersättning med cirka åtta procent i jämförelse med friskolorna. Med beaktande av detta är de kommunala skolorna i praktiken överkompenserade för sina eventuella merkostnader för skolverksamheten i kommunen.

Friskolornas sämre ekonomiska ersättning beror på en rad parametrar. Kommunala skollokaler är ofta subventionerade för kommunens egna verksamheter, medan friskolorna måste skaffa sina lokaler på en konkurrensutsatt marknad. Friskolornas schablonmässiga ersättning för administration är för låg. Dessutom kan friskolorna inte kan dra av momsen och blir underkompenserade för det.

Läs även: DEBATT: Elever från Mellanöstern behöver en annan pedagogik i skolan

Det är också viktigt att erinra sig att skillnaden mellan kommunernas ersättning för skolan är långt mycket större än skillnaden mellan ersättningen för kommunala skolor och friskolor. Kommuner som betalar högst skolpeng betalar så mycket som 70 procent högre skolpeng än de kommuner som betalar lägst. Vill man åstadkomma likvärdighet när det gäller ekonomiska resurser ska man i första hand ta itu med skillnaderna mellan kommunernas skolersättning.

I takt med att staten ökar sitt ekonomiska engagemang i skolan minskar kommunerna sitt. Nästan hälften av det ökade statliga stödet för skolorna har ätits upp av minskat kommunalt stöd. Här har kommunerna inkasserat ytterligare kompensation i skolfinansiering även om det inte har varit statens avsikt. Den kommunala skolersättningen är i dag underfinansierad och för de flesta kommunala och fristående skolor har statsbidragen blivit en nödvändig del av finansieringen. Statsbidragen är dock en mer osäker finansieringsform. Det finns större inslag av politisk styrning, och förutsättningarna kan förändras från ett år till ett annat. Det drabbar mindre friskolor hårdare än kommuner med betydligt bättre ekonomiska och administrativa resurser.

Ibland sägs i debatten att friskolor har mer studiemotiverade elever än de kommunala, och att friskolorna därmed plockar russinen ur kakan. Om det överhuvudtaget är sant är det inte för att skolorna har valt dessa elever utan för att det är studiemotiverade elever och deras vårdnadshavare som mer aktivt väljer de välfungerande skolorna. Ska bra skolor med gott rykte straffas för det?

Om man ändå vill främja resurstillförsel till elever med svårare socioekonomisk bakgrund står det fritt både för kommunen och staten att forma ersättningssystem som främjar den typen av elever. Varför vill man straffa friskolorna generellt med en lägre ersättning?

Den allt sämre ersättningen till friskolorna avspeglar sig i dessa skolors lönsamhet. Det som vänstern gärna beskriver som ”vinstjakt” är inget annat än ett mödosamt arbete för att få verksamheten att gå ihop. Genomsnittligt resultat efter skatt och finansiella poster för branschen ligger på cirka tre procent vilket är lägre än tjänstesektorn generellt. Dessutom har den långsiktiga trenden i friskolornas lönsamhet varit klart sjunkande.

Läs även: Beslut att stänga muslimsk friskola står fast

Skulle ersättningsnivåer till friskolorna, enligt de rödgrönas förslag, försämras, kommer de flesta verksamheter att avvecklas i någon form. Mest utsatta blir små verksamheter och ideella huvudmän. Det innebär i princip slutet på 30 år av framgångsrik valfrihet i skolan. Ska valfriheten värnas måste den ekonomiska ersättningen till friskolor snarare förbättras och förenklas.

Vänsterpopulistiska inspel i ersättningsfrågan till trots är skolfinansieringen i behov av reformer. Nedan några förslag för en effektivare och rättvisare ekonomisk modell:

• Inför riksnormer för kommunal skolpeng med möjlighet till sanktioner för kommuner som underfinansierar sina skolsystem.
• Gör statsbidragen enklare, långsiktigare och mer transparenta.
• Öka satsningen på elever från socioekonomiskt utsatta områden.
• Inför momsplikt för friskolor och andra välfärdsbolag. Höj momskompensationen till friskolor under tiden.
• Uppgradera ersättningen till friskolorna för övergripande administration.

Bijan Fahimi
Vd Tellusgruppen