Svenska skolor fungerar som regel hyggligt, men det brister i likvärdighet och vi har skolor med svaga resultat och brister i ordning och arbetsro.

Jag ska försöka mig på en kultursociologisk ingång för att förstå fenomenet och spekulera lite i lösningsförslag.

Den franske sociologen Émile Durkheim publicerade 1893 sin De la division social de travaille. Han gjorde där en distinktion mellan två sätt att hålla ihop ett samhälle med olika slag av mentalitetsformering. Det ena kallade han mekanisk solidaritet, vilket innebär en auktoritär styrning med yttre kontroll. Ungdomar uppfostras till fasta regler för uppförande vilka är kopplade till ålder, kön och social ställning. Reglerna upprätthålls med sanktioner. Utrymmet för att forma sitt liv efter egna önskemål och vilja är begränsat. Allt som anses avvikande bestraffas. I denna uppfostran lär man sig inte att göra egna ställningstaganden, lita till sitt omdöme eller utveckla inifrånstyrning. Man lär sig lyda.

Motsatsen till mekanisk solidaritet kallade han organisk solidaritet. Det är främst en uppfostran till inifrånstyrning som fokuserar på självdisciplin och att utveckla ett eget omdöme. Toleransen är hög för olikheter i livsstil, smak och intressen. Man syftar till självförverkligande. Durkheim kopplade de två hållningarna till arbetsdelning och i dagens språk skulle vi kunna tala om olika ekonomiska, politiska och sociala utvecklingsnivåer. I Sverige råder utpräglad organisk solidaritet. I Mellanöstern råder mekanisk solidaritet.

Läs även: Dahlman: De röda vill inte stoppa kaoset i skolan

Den engelske pedagogen Basil Bernstein gjorde samma distinktion om skolkulturer. Motsvarigheten till mekanisk solidaritet kallade han samlingskoden. Den går ut på strikt tidsindelning, lärarauktoritet, strikt ämnesseparation och prov med givna svar – och alltså inte något slags kreativa och problemlösande uppgifter utan inpluggning av text. Kunskap betraktas som återgivande av text.

Motsatsen kallade Bernstein integrationskoden. Den präglas av flexibel tidsanvändning, ämnesintegration, där elevernas uppgifter ofta är av kreativ och problemlösande art. Kunskap är här mer än bara återgivande. Den är också tolkning, resonerande och förmåga att självständigt ta sig an en uppgift. Text är inte bara till för återgivande utan för att ställa frågor, kunna ifrågasätta, resonera och tolka.

När elever får uppgifter inom integrationskoden så är det alltså inte på förhand definierat precis vad de ska åstadkomma. Eleven förväntas förstå vilka insatser som röner uppskattning och finna sitt eget sätt att ta tag i uppgiften. Det är vad Bernstein kallade en osynlig pedagogik. Den fungerar alldeles utmärkt för västerländska medelklasselever som uppfostrats i en anda av organisk solidaritet. Det är en pedagogik för borgarklassens diskreta charm.

Efterkrigstidens svenska skolreformer grundas i 1946 års skolkommission och de pedagogiska principerna har bestått i de fem (från 2022 sex) läroplansgenerationer vi haft sedan dess. Skolkommissionen hämtade sina ideal från John Dewey och hans progressivism, som hade sin grund i amerikansk liberalism och pragmatismens filosofi. Ledamöter och experter i kommissionen besökte de försöksskolor i Chicago där Deweys idéer prövades i praktiken av hans kompanjon William Kilpatrick. Svensk skola är en ren USA-import och flera textstycken i kommissionens slutbetänkande (SOU 1948 :27) är närmast identiska med avsnitt i makarna Myrdals Möte med Amerika.

Läs även: Dahlman: Snorungar ska inte få bestämma i skolan

Nu har vi elever från Mellanöstern i våra skolor och tillämpar denna västerländska medelkasspedagogik, med följden att eleverna inte förstår vad som förväntas av dem. De har ingen vana vid att självständigt utforma sitt arbete om det inte pekats med hela handen om vad som förväntas och ska göras. De finner brist på order och klarhet. När de inte förstår uppgiftens mening och inte har klara order uppfattar de att auktoriteten saknas och det blir ganska fritt fram att bete sig som man vill när sanktionerna är svaga – och självdisciplin och inifrånstyrning har man aldrig uppfostrats till. Det skapar oordning och bristande skolresultat.

Därför tror jag att man i skolor med elever med den kulturbakgrunden måste gå från osynlighetens pedagogik till synlighetens pedagogik. Eleverna ska ha klara instruktioner om vad de ska göra och vad de ska kunna återge. Det ska stå fullt klart vad som väntas. Det ska finnas klara regler för hur man beter sig i skolmiljö och det ska finnas sanktioner för regelbrott. Det var det receptet som tillämpades framgångsrikt av den tidigare så hyllade rektor Hamid (innan hans stjärna dalade på grund av uttalad antisemitism).

Läs även: Lärare attackerades på skola i Eslöv – allvarligt skadad

Jag menar att man sedan mycket gradvis och i små steg kan återintroducera pedagogik mer baserad på integrationskoden, och på så sätt ge eleverna mer utrymme för självstyrande i uppgiftsutformningen.

Men det måste ske i små steg och i en gradvis övergång.

Göran Linde
Proessor emeritus i pedagogik med inriktning mot innehållsrelaterade frågor och med omfattande verksamhet inom biståndsarbete i utvecklingsländer

-----
Vill du publicera dig på Bulletin Debatt? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu