Varför skrivs det så mycket och så upprört om skolsegregation och varför skyller man så gärna skolans problem på segregationen i samhället? Skolan och samhället har alltid varit segregerade, åtminstone i de större städerna. Är segregationen verkligen något negativt? Själv är jag uppväxt i Malmö och tillbringade nio år på den numer ökända Sofielundsskolan, som för ett tag sedan var Sveriges näst sämsta skola. Så var inte fallet då jag gick där vill jag bestämt hävda. Det var en utmärkt skola och jag minns fortfarande när Gustav Vasa dog och vad Honduras huvudstad heter.

Läs även: Skogkär: Skolan har inte heller klarat invandringen

Men segregerad var den liksom staden Malmö som sådan. Om man drog en linje på kartan som delade Malmö i två lika delar, kunde man placera 59 av kommunfullmäktiges 60 ledamöter i den ena halvan. I min halva bodde endast en idealistisk representant för Sveriges Kommunistiska Parti (det hette faktiskt så på den tiden). Malmöfängelset och sinnessjukhuset låg i samma halva. I den andra halvan fanns Malmös fina parker, Ribersborg, stadsbiblioteket, stadsteatern, och så vidare.

Jag misstänker att situationen är likartad idag, även om det har tillkommit fler stadsdelar. Varken Rosengård eller Västra Hamnen fanns under min barndom, men segregationen kvarstår.

Läs även: Törnvall: Namnteckningar och skolan som politisk lekstuga

Fördelen med den segregerade Sofielundsskolan var att det nästan endast var arbetarbarn som gick där och merparten av dem bodde i enrumslägenheter med sina föräldrar och syskon. I mitt kvarter var en fjärdedel av lägenheterna tvårummare medan resten var enrummare. Det fanns inte plats för kläd-eller prylsnobberi och begreppet socioekonomiskt svag var inte uppfunnet. Den klassmässiga segregationen var självklar i det socialdemokratiskt styrda Malmö och hade någon föreslagit bussning eller andraåtgärder för att minska den, hade vederbörande betraktats som mindre vetande.

En ytterligare fördel med min skola var att vi varje år fick nya och fina läroböcker. Vi som gick på Sofielundsskolan var nöjda och vi visste, som tur var, inte om att vi var trångbodda. Att ursäkta ogjorda läxor med trångboddhet hade säkert väckt en viss förundran och kanske även en del munterhet, som vår lärare på sedvanligt sätt hade satt stopp för. Det var en fungerande skola trots att den var segregerad, eleverna var ”trångbodda” och att vi alla kom från ”socio-ekonomiskt svaga” hem.

Så länge boendet är segregerat kommer skolan att vara det och jag ser ingen större nackdel i det. Det finns en trygghet att gå i en skola nära hemmet. Att bussa små bar när en riktigt dålig idé, som skapar otrygghet för barnen och försvårar kontakten mellan skola och föräldrar. Dåliga skolresultat beror inte på klassmässig segregation, trångboddhet eller dålig ekonomi. Det finns andra faktorer och om man inte vill kännas vid dessa, finns inte något hopp om bättring.

Läs även: Lidström: Grundskolan är Sveriges mest ondskefulla institution

Bo Jönsson

Pensionerad professor i teoretisk kemi