En ny generaldirektör för Skolverket, Joakim Malmström, presenterades den 15 januari av det för skolan ansvariga statsrådet Lotta Edholm (L). Den nya generaldirektören är filosofie doktor i historia och kommer närmast från Riksantikvarieämbetet där han har varit Sveriges riksantikvarie och myndighetschef.

Läs även: DEBATT: Skolans kvinnliga perspektiv förtrycker pojkar

”Jag är övertygad om att han på ett ypperligt sätt kommer att axla det ansvar Skolverket har utifrån den omställning av skolpolitiken som regeringen nu genomför”, sade skolminister Lotta Edholm (L) vid en pressträff.

Jag tvingas tyvärr hålla med skolministern om att ännu en förändring av skolan är nödvändig: ”Tillbaka till en skola där elever lär sig läsa med riktiga böcker, där faktakunskaper står i centrum och där lärare kan fokusera på sin undervisning”.

Det finns nog inte någon skattefinansierad verksamhet i samhället som varit utsatt för så många genomgripande och ofta skadliga förändringar som skolan plågats av, under de nära femtio år som jag på relativt nära håll kunnat följa utvecklingen. Experimentlustan och möjligheten att göra karriär på ständigt återkommande förändringar inom skolans värld har varit närmast obegränsad, för såväl våra politiker som för skolans många ansvariga tjänstemän.

Alla har de gått i skolan och antagligen därför känt sig lika kallade som lämpade att ständigt peta i skolans och lärarnas regelverk och villkor. Detta har lett till en onödig ökenvandring för ett antal generationer av elever, exempelvis inom ämnesområdet svenska språket och dess behandling, både i muntlig och skriftlig form. Nu är det återigen dags för nya förändringar.

Nyligen hörde jag talas om ännu en konsekvens av skolans många förändringar, som jag ändå hade svårt att tro kunde finnas i verkligheten. Några unga nyanställda klarade inte av att skriva sina egna namnteckningar på ett avtal som deras arbetsgivare behövde ha med dem. De visste inte vad ordet namnteckning betydde eller hur man satte en egen sådan under ett avtal. De hade inte fått lära sig att skriva skrivstil i sin svenska skola. Hur kan detta överhuvudtaget vara möjligt, i dagens Sverige?

Vad är en namnteckning undrade de? Hur kunde vi hamna så galet undrar jag, svaret är ju känt för de flesta av oss, att det handlar om det för hand skrivna egna namnet. Skrivet på ett sätt som är typiskt för den som bär namnet. Namnteckningen ska kunna användas för identifiering, till exempel genom att jämföra den med motsvarande namnteckning på en godkänd identitetshandling.

För att kunna skriva sin namnteckning på traditionellt sätt krävs ett visst mått av skrivkunnighet. Vart tog skolundervisningen om skrivstil vägen, som funnits med sedan den allmänna skolplikten infördes 1842? Jo den försvann i samband med att Skolöverstyrelsen 1969 började agera för införandet av ett nytt sätt att skriva för hand. Detta resulterade i att en ny skrivstil, den så kallade SÖ-stilen, introducerades i landets alla skolor 1975.

Läs även: Gästkrönika: Skolan måste vara tråkig

Förändringen var bara ett av flera sätt att göra karriär inom administrationen av skolan. Det till synes eviga trasslandet med betygssystemen är ett annat. Men detta var ett ingrepp som liksom experimentet med den galna särskrivningen av ord av typen ”En röd hårig sjuk sköterska”, dömde flera generationer svenska barn till en pinsam oförmåga att uttrycka sig själva med skrivstil, eller att läsa och förstå gamla handskrifter och brev. Ett skamligt sabotage mot våra unga människors förmåga, att bruka och förstå sitt eget och tidigare generationers skrivna språk, kan jag tycka.

Den så kallade SÖ-stilen arbetades fram uppifrån på uppdrag av dåvarande Skolöverstyrelsen, som också gav stilen sitt namn. Syftet var att skapa en mer lättläst och lättskriven skrivstil, bland annat genom att slopa en del sammanbindningar mellan bokstäver. Trots reformens omfattning och en massiv utbildningssatsning för lärarna i efterhand, avskaffades tvånget att använda SÖ-stilen efter bara tio år. Då ströks även alla formuleringar om skrivstil ur styrdokumenten.

I den senaste läroplanen för grundskolan finns enligt uppgift en kommentar om handstil. Att eleven kan skriva enkla texter med läslig handstil och på dator, nämns i kunskapskraven för svenskan i årskurs tre. Exakt hur en sådan handstil ska se ut och hur man lär ut den, är i dag helt upp till läraren. Det behöver inte vara en särskild stil eller vackert. I praktiken innebär det att en del elever får lära sig skrivstil, medan andra textar. Så länge elevernas handskrivna texter går att läsa i trean, är kunskapskravet uppnått.

Att undervisningen i skrivstil numera är frivillig och att de elever som tidigare fick lära sig den påbjudna SÖ-stilen ofta idag står i katedern kan till och med innebära att unga människor som nyss kommit ut i arbetslivet, inte ens vet vad en namnteckning är och ännu mindre hur man får till och använder den.

Lagen kräver inte någon särskild form för en namnteckning, det räcker med något så enkelt och urgammalt som ett bomärke. Det viktiga är dock att namnteckningen skall kunna användas som identifiering, exempelvis vid just en jämförelse med en accepterad ID-handling. I övrigt tar Brottsbalkens 14:e kapitel endast upp betydelsen av att använda rätt namnteckning, det vill säga sin egen. Att skriva någon annans, är givetvis bedrägligt och kan vara straffbart.

Det är bara så sorgligt att vi har ställt till det på detta sätt för våra unga med alla onödiga och ständigt återkommande förändringar av skolan. Jag kan bara hoppas, att den återställare av skolans arbetssätt vi nu än en gång står inför, med en ny ansvarig myndighetschef, blir den sista på mycket länge.

Vi har sannerligen inte råd att fortsätta experimentera med och utsätta våra barn och ungdomar för följderna av den politiska lekstugan om skolan längre.

Läs även: Lidström: Grundskolan är Sveriges mest ondskefulla institution