Det är inte bara Vänsterpartiet som behöver en kritisk genomlysning av relationer till palestinska väpnade aktörer som Hamas och PFLP.

Även Socialdemokraterna bör omfattas av samma princip när det gäller den historiska relationen till Yasser Arafat, Fatah och den palestinska politiska miljön i stort även i nutid.

Frågan gäller enligt min uppfattning inte främst politisk kritik, utan hur konsekvent Socialdemokraterna i Sverige har varit i sin syn på aktörer som sysslar med våld, auktoritära strukturer och islamistiska och antisemitiska uttryck som väckt omfattande internationell kritik.

Det finns därför ett behov av en ärlig genomlysning av hur nära dessa relationer faktiskt har varit, och hur de i praktiken kan ha påverkat svensk utrikespolitisk trovärdighet samt bedömningar av våld, demokrati och antisemitism.

Socialdemokratiska regeringar under Olof Palme, Sten Andersson och Ingvar Carlsson etablerade tidiga kontakter med PLO och bidrog till att ge organisationen internationell legitimitet i en tid då västvärlden betraktade den som kontroversiell på grund av kopplingar till terrorism på marxistisk grund – en rörelse som senare utvecklades i en alltmer islamistisk riktning.

Det gäller exempelvis det officiella mottagandet av Arafat under 1980-talet, innan PLO:s ompositionering i fredsprocessen och flera år innan Arafat ens tog avstånd från terrorism mot civila israeler och judar.

Senare socialdemokratiska företrädare, inklusive Margot Wallström, Peter Hultqvist och Carin Jämtin, har fortsatt en utrikespolitisk linje där relationen till palestinska institutioner och Fatah fortsatt varit central.

I dag handlar detta främst om strukturer kopplade till Fatah och Palestinska myndigheten.

Fatah är ett parti som hyllar palestinska terrorister och ser dessa som martyrer.

Partiet har en ledare som är förintelseförnekare och som hyser enormt perverterade antisemitiska vanföreställningar vilket genomsyrar hela partiet.

Detta parti är alltså de svenska Socialdemokraternas systerparti, tro det eller ej!

Här uppstår det alltså något som kan beskrivas som ett socialistiskt politiskt DNA i delar av den svenska Mellanösternpolitiken, nämligen en återkommande benägenhet att legitimera aktörer i den palestinska rörelsen utan en tillräckligt skarp offentlig bearbetning av deras antisemitism och antisionism, terrorism och islamistiska innehåll.

Samma mönster återkommer inom svenska Vänsterpartiet, där enskilda företrädare och miljöer vid olika tillfällen uttryckt politisk förståelse eller sympati för organisationer som Popular Front for the Liberation of Palestine, och där gränsen mellan antiimperialistisk solidaritet och normalisering av väpnade aktörer ibland blivit otydlig.

I flera fall har även uttalanden om Hamas och dess roll i den palestinska politiken väckt debatt om var svenska Vänsterpartiets principiella gränser egentligen går i synen på aktörer som använder politiskt våld som metod.

Om Sverige i andra sammanhang kräver uppgörelser med historiska kopplingar till extremism och antidemokratiska rörelser, måste samma krav på transparens och självkritik även gälla den egna utrikespolitiska traditionen som Socialdemokraterna drivit i decennier.

En vitbok om Sveriges relationer till den palestinska islamismen, från PLO:s och Arafats historiska roll till dagens islamistiska strukturer, skulle därför inte vara en anklagelse, utan en nödvändig genomlysning av hur svensk utrikespolitik formats och vilka konsekvenser det haft.

Det är dags att även Socialdemokraterna gör en vitbok!