Facebook noscript imageBrinkemo: Nationaldagsneuroser, folkdräkter och historielöshet
Per Brinkemo
Krönikörer
Brinkemo: Nationaldagsneuroser, folkdräkter och historielöshet
Jimmie Åkesson 2010 och Magdalena Andersson 2020, vid riksdagens högtidliga öppnande. Foto: Fredrik Persson/TT / Sören Andersson/TT / Karl Gabor
Jimmie Åkesson 2010 och Magdalena Andersson 2020, vid riksdagens högtidliga öppnande. Foto: Fredrik Persson/TT / Sören Andersson/TT / Karl Gabor

När Jimmie Åkesson för dryga tio år sedan kom i folkdräkt till riksdagens öppnande var det ett fiskande i grumliga vatten. Idag och på Magdalena Andersson tycks folkdräkt vara ett uttryck för sund patriotism. Någon svensk kultur att vårda eller bevara verkar dock inte gå att sikta om vi får tro experterna – allt kommer visst utifrån, noterar Per Brinkemo.

Jag blir så häpen att jag blir full i skratt. I kulturkampen är allt tillåtet. Framför allt skamlösheten.

Minns hur Jimmy Åkesson hånades när han 2010 kom i folkdräkt till riksdagens öppnande. Han kritiserades för att försöka lägga beslag på det svenska kulturarvet, mana fram nationalistiska stämningar, beskriva svensk kultur som något evigt fixerat och oföränderligt. Dessutom försökte hans parti lägga beslag på den svenska flaggan.

Läs även: DEBATT: Demografi, kultur och värderingar hänger ihop

Men vad som ena dagen är fult och farligt är nästa fint. Nu bär allt fler politiker folkdräkter vid riksdagens öppnande, vilket SVT noterade redan 2021.

När Magdalena Andersson på nationaldagen höll tal vid Falu koppargruva, en plats som hon sa förkroppsligar det svenska, var hon klädd i en folkdräkt från Närke och hon beskrev sig som en stolt svensk patriot.

Och i vinden vajade den svenska flaggan.

När hon fick frågan från en reporter om man hade kunnat uttrycka sig så här för tio år sedan svarade hon – ja.

Hm…

När uppståndelsen var stor över Jimmie Åkessons folkdräkt 2010 intervjuades antikvarien på Dalarnas museum, Kerstin Ankert, ansvarig för folkdräkter. För att markera mot SD sa en som just är ansvarig för ett svenskt kulturarv att det minsann inte finns något, nästan, som är enbart svenskt. Ta exempelvis kattunerna, sa hon, en tunn, glättad bomullsväv i tuskaft med tryckt mönster, ”de är tryckta nere i Centraleuropa och har sedan importerats hit.”

Aha…

Strax före nationaldagen i år skrev 106 kulturvårdsarbetare en debattartikel riktad mot Björn Söder som hade skrivit att Sverige måste vårda sitt kulturarv. Vad innebär det svenska kulturarvet för dig? frågade de honom. Är det våra medeltida kyrkor som byggts av byggmästare och hantverkare från Italien, Tyskland, Frankrike och Danmark? Är det den knuttimrade stugan vars stockar sammanfogats med tekniker som är ett resultat av generationers kunskapsutbyte mellan vandrande hantverkare från hela Europa?” De anklagade honom för att ”piska upp fosterlandskärlek.

Denna oerhört märkliga osäkerhet kring Sverige, denna skräck inför att svensken helt plötsligt skulle få för sig att bli nationalistisk. Är det något svensken inte kännetecknas av är det vare sig nationalism eller ens patriotism. Vi vet ju inte ens hur vi ska fira nationaldagen.

Vad är det vi ska fira? Vad är svensk kultur? undras det hela tiden. Inte minst av dem som är satta att vårda kulturarvet.

Och under nationaldagen diskuterades om vi verkligen borde fira en sån där som Gustav Vasa. Han var ju på många sätt en tyrann, nådde inte upp till vår nivå av humanism och tycktes inte heller känna till självklarheter som de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde.

Läs även: Skogkär: Åh, vilket härligt kulturkrig!

För något år sen såg jag den fascinerande dramadokumentären ”Amerikas första president”, om George Washington och hur han tillsammans med de sex andra grundlagsfäderna – The founding fathers – 1776 skapade ett nytt land genom världens äldsta ännu gällande konstitution, så elegant och bärkraftigt formulerad.

Invävt i dramatiseringen intervjuades historiker och jurister tillsammans med den före detta försvarsministern Colin Powell liksom flera tidigare presidenter, både republikanska och demokratiska; George Bush den äldre och den yngre, Bill Clinton och Barack Obama. De kunde sitt lands historia imponerande väl och trots politiska meningsskiljaktigheter hade de en gemensam berättelse om hur landet grundades. De gjorde avancerade utläggningar om konstitutionens betydelse och tycktes alla bottna i sin historiska förståelse av landets uppkomst och kulturella struktur.

Inte ett ord om att allting, egentligen, kommit utifrån.

Jag minns att jag blundade och försökte föreställa mig Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Stefan Löven eller Fredrik Reinfeldt i motsvarande situation. Jag försökte frammana bilden av den tidigare försvarsministern Peter Hultqvist och den nuvarande, Pål Jonson, berättadendes om när Sverige föddes och vad som utgör grunden och särdragen för vårt land.

Det blev helt tomt.

När jag ändå med viljeansträngning försökte förställa mig dem säga något var det Gustav Vasa som dök upp, traditionen från sockenstämmorna som fick bönder att samarbeta, konsensuskulturen, det lite tystlåtna, lågaffektiva, den höga tilliten och att lagom är bäst.

Men jag hörde strax inom mig hur Kultursverige och museiintendenter rasade över ministrarnas fåniga prat om något slags svenskt särdrag som de menade riskerade väcka nationalistiska stämningar till liv. Allt prat om svenskhet, landets födelse och kultur var bara löjligt när Sverige numera är ett mångkulturellt samhälle i en global värld.

Sådana föreställningar skulle bara leda till en exkludering av dem som inte har sina rötter i landet. Dessutom kommer ju redan i första ledet allting utifrån.

Allt, precis allt.

Ja, allt bortsett från denna uppfattning.

Läs även: Lindén: Det töntigaste som finns är svensk antinationalism

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".