Jag och min familj flydde islamisternas förtryck och kom till fantastiska Sverige där vi kunde leva som fria människor. Men de senaste decennierna har våra förövare tillåtits följa efter, och därtill får de såväl finansiellt bistånd som moraliskt och politiskt stöd för sin verksamhet, skriver dagens debattör Mosa Mazroui-Sebdani.
“Det är en skymf mot alla som fallit offer för islamistisk extremism att Hizb ut-Tahrir inte redan är terrorklassade i Sverige.”
I en debattartikel i Bulletin den 26/1 argumenterar Adam Ivehag för en terrorklassning av Hizb ut-Tahrir. Som flykting från islamistisk terror vill jag därför ge mitt perspektiv på frågan.
Läs även: DEBATT: Hizb ut-Tahrir måste terrorstämplas
Jag var tre år när vi flyttade till Sverige. Min familj består mestadels av sekulära som ville undslippa förföljelse och religiöst förtryck. Sverige, som är ett av världens friaste, minst korrupta mest sekulära demokratier har gett oss en fantastisk uppväxt med enorma möjligheter. Här har mina systrar haft möjligheten att förverkliga sig själva, och jag som HBT-person har kunnat känna mig trygg i att samhället står bakom mig.
Att välkomnas in i ett av världens tryggaste, rikaste och öppnaste länder är en fantastisk möjlighet som ingen bör ta för given.
Sedan dess har samhället förändrats och numera är även våra förövare etablerade här. De åtnjuter inte bara friheten att bedriva sin verksamhet – ibland med ekonomiskt stöd, men tas dessutom i försvar av stora delar av den politiska opinionen. Sverige har varit en räddning för oss som flytt, men idag ser utvecklingen oroväckande ut. Även om de flesta svenskar inte förstår vad extremisterna är kapabla till, så har vi alla fått en inblick i det våldskapital de besitter.
Många blev chockade av korankravallerna, samtidigt som en del försvarade eller åtminstone ursäktade handlingarna. Andra förkastade förvisso de våldsamma upploppen och terrorhoten med krävde ändå introducerandet av blasfemilagar. I fjol var jag delaktig i en debattartikel i ämnet men det tål att upprepas; kravallerna och hoten måste ses i det sammanhang där islamisterna obehindrat flyttar fram sina positioner.
Istället för att sätta stopp för utvecklingen, så försöker makthavare att tillmötesgå islamisterna, bland annat genom att bjuda in dess företrädare till ett möte med statsministern. Det är nedslående och det känns svekfullt att erbjuda oss sekulära flyktingar skydd, för att därefter bjuda in våra förövare i värmen.
Läs även: Ahmed: Ett samtal med mina ofödda barn om islamiseringen
När många i Sverige firade den brutala terrorattacken den 7:e Oktober så var möjligtvis även det chockerande för en del svenskar, men för oss som flytt från deras ideologi var det föga förvånande, om än deprimerande. Tyvärr är problemet inte avgränsat till hamas-anhängare, Stockholms moské, eller korankravaller utan vi ser även exempel på Islamistisk koppleriverksamhet, miljonbidrag till turkiska islamister, och till och med bostadsområden som styrs av en imam.
Vi kan konstatera att utvecklingen går åt fel håll, och att det drabbar alla svenskar. Extra smärtsamt blir det för oss med tidigare erfarenheter av islamism och för en del i min omgivning innebär det en upprepning av trauman. Flera av oss känner nu att vi inte är säkra vart vi än flyr.
Jag har exmuslimska vänner i Sverige som tvingas leva under skyddad identitet. Andra har upplevt en så stark hotbild att de tvingats att lämna landet. Detta samtidigt som Hamas och Houthi-rebellerna kallas för frihetskämpar.
Det verkar som att en stor del av samhället har skrivit under på det grundlösa påståendet att muslimer är utsatta för ett strukturellt förtryck och därför varken kan kritiseras eller hållas ansvariga för sina företrädare. Det är ett narrativ som används av islamister för att tysta oss, och samtidigt mobilisera vanliga muslimer kring sina radikala idéer.
Jag undrar om vi som sökt en fristad från religiös förföljelse är värda att stå upp för? Det finns inte många fria sekulära demokratier i världen, om Sverige inte kan fortsätta vara det, vart ska vi då kunna känna oss trygga?
Samtidigt som islamister har kunnat bedriva skolor, bygga moskéer och studieförbund så motarbetas de som avslöjar deras verksamhet. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till den Iranska revolutionen då socialisterna i god tro allierade sig med islamisterna, för att sedan bli utplånade när Khomeini väl kom till makten.
I dagens Sverige riskerar akademiker att straffas för att de exponerar det muslimska brödraskapets verksamhet, som än idag tillåts fortsätta verka.
Jag trodde faktiskt inte att detta mörker skulle nå hit.
Läs även: DEBATT: Islamiseringens aktörer i Sverige måste stoppas
Mosa Mazroui-Sebdani
Systemutvecklare baserad i Bryssel
