Varje dag reser jag fram och tillbaka mellan Sverige och Mellanöstern. För några månader sedan pratade jag med en kurskamrat. Hon frågade var jag bodde och jag svarade Rosengård. Jag såg hur mimiken förändrades till förvåning. Sitt stela ansikte till trots svarade hon “jag håller på att flytta från Umeå till Malmö, jag kollar runt på lägenheter och hittade faktiskt jättefina lägenheter i Rosengård med rimlig hyra”. “Men du vill inte bo där, eller?” frågade jag. ”Nej” svarade hon skarpt och fnittrade. Behövde jag fråga varför?

Läs även: Sjunnesson: Samhällsgemenskap efter liberalismen

Jag märkte i tidig ålder av en dubbelmoral när jag träffade etniska svenskar från välbärgade områden med en positiv inställning till invandring och mångkultur. Jag misstänker att även om de är så uttalat positiva, så har de aldrig satt sin fot i utanförskapsområdena.

En rapport från Socialdemokraterna, ”Framväxten av parallellsamhällen”, erkänner att Socialdemokraterna misslyckanden medfört stora konsekvenser. För att lösa detta konstaterar S att ”den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”

Men vill människorna i detta land leva i en mångkulturell miljö? Hur ska det gå till i praktiken, till exempel i en stad som Malmö där svenskar är i minoritet?

En invandringspolitik utan folkligt stöd

Jag ser dagligen denna trend i mitt jobb i en välbärgad kommun där endast en minoritet har utländsk bakgrund, och för första gången i mitt liv slogs jag av hur segregerat vårt land är. Det är desto värre när denna trend börjar vid spädbarnsålder, hur ska dessa barn någonsin mötas? Kommer de ens att mötas?

Den höga invandringen har ändrat Sveriges demografi i grunden och decenniers politisk korrekthet parallellt med mörkläggning har medfört konsekvenser, och många svenskar som kände sig missnöjda med utvecklingen och gav uttryck för det blev trakasserade av en elit som stämplade dem med etiketten “rasist” på grund av deras åsikter.

Det går att konstatera att politiken som förts har saknat ett folkligt stöd, man behöver inte vara forskare i statsvetenskap för att räkna ut följderna. Resultatet blev att många aktivt valde att flytta.

Naivitet och de låga förväntningarnas rasism

Tove Lifvendahls påpekar i sina böcker om Rosengård att hon stött på Rosengårdsbor som berättar om hur mycket de älskar området de växt upp i men valt att flytta därifrån i takt med att de blivit mer framgångsrika, vilket resulterar i att enbart utsatta bor kvar. En boende uttryckte i en intervju: ”Om jag ska bli något, kan jag inte utvecklas här.”

Den svenska politiken, både från vänster och höger, har varit alldeles för naiv. Nyanlända har kastats till utanförskapsområden med de låga förväntningarnas rasism som uttrycks i form av brist på ställda krav på språkkunskaper, arbetsbörda och sedan har locket lagts på.

Det är väsentligt att ha med i debatten att somliga invandrare inte vill bli en del av det svenska samhället – ska det svenska samhället då tvinga in de svenska värderingarna eller ska de skickas hem?

Läs även: Berggren: Judehatet har rotat sig i Sverige

En fungerade återvandring och assimilation

Lösningen ligger i att Sverige behöver netto noll i kostnader för all sorts migration tills vi har löst problemen i landet, detta bör också gälla arbetskraftsinvandring och kvotflyktingar. Fokus behöver istället läggas på flyktinghjälp med det basala såsom mat, tält, mediciner och hjälp på plats där en stor andel flyktingar befinner sig för att minska behovet att komma till just Sverige.

Parallellt med detta behöver Sverige uppmuntra människor som efter decennier inte är en del av samhället eller inte känner någon lojalitet till landet att återvända, det behövs ökade offentliga befogenheter och generöst ekonomiskt stöd krävs för att öka viljan att återvända.

Vidare bör samhället skifta fokus från integration till assimilation, min uppfattning är att svenskar föredrar assimilation; det enda svenskar gillar med mångkultur är kebabrulle och falafel. Lösningen på kort sikt bör vara krav på anpassning av livsstilen samt att på lång sikt införa återvandringsprojekt för de invandrare som efter decenniers tid inte blivit en del av det svenska samhället.

Svensken vill ha assimilation

Avslutningsvis byggde Sveriges avsikt på en god vilja, men det gick inte som planerat. Vi kanske inte säger det högt, men samhället lever efter föreställningen “lika barn leka bäst”. Det kan konstateras att utsatta områden alltid kommer att ha ett dåligt rykte eftersom människor som vill klättra upp i samhället tenderar att flytta därifrån, medan de som blir kvar där har låg social status.

Politiker, i sin maktposition, rapar gärna ur sig floskler om integration och sammanhållning framför kameran, men det bortser inte från det faktum att svensken inte vill ha integration, inte ens vänstern är intresserad av integration.

En bra början borde vara att ställa sig frågan varför man inte sätter sin fot i ett utanförskapsområde.

Läs även: Brinkemo: Den klankulturella tidsandan och säkerhetsbranschen

Helen Hassan