På 40 år har liberalismen hunnit kritiseras teoretiskt från vänster och därefter från höger och nu på allvar utmanas vid valurnorna. Redan 1980 hade anglo-amerikanska politiska filosofer formulerat vad som kom att kallas communitarianism, ”kommunitarism” på svenska, från engelskan community, gemenskap.

Läs även: Göranson: Vi måste börja bry oss om grundlagen

De inriktade sig på den individualism som liberala samhället fostrade och som de menade leder till splittring och frånvaro av sammanhang.

Kritiken var inte olik den som revolutionärerna Karl Marx och Friedrich Engels skrev i Kommunistiska manifestet 1848:

Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

Även 1800-talssociologen Emile Durkheims begrepp ”anomi” syftar på liknande upplösningsfenomen.

Kommunitaristerna Charles Taylor, Alasdair MacIntyre och Michael Sandel menade på 1980-talet att Upplysningens individualism bör motverkas av vänsterpolitik och katolsk sociallära. De ansåg därtill att den uppburne socialliberale politiske filosofen John Rawls rättvisemodell byggde på en felaktig och atomistisk människosyn.

Bakom analysen svävade G.W.F. Hegels ande, liksom den för övrigt gjorde även bakom Marx.

Tidskriften Axess har i flera texter aktualiserat den teoretiska diskussionen om behovet av samhällsgemenskap när liberalismen rämnat. Författare till dessa artiklar är den socialdemokratiske skribenten och historikern Joel Stade, som även skrev i Expressen 2022 i samma ämne, nämligen det post-liberala samhället.

Stade har tidigare i Axess recenserat den katolske statsvetaren Patrick Deneens bok Regime change: Towards a post-liberal future (se min recension i Bulletin i somras) och i senaste numret av Axess tar han ett helhetsgrepp om vilka problem liberalismen gett upphov till, återigen utifrån Deneen men även de nu bortglömda kommunitärerna, en grupp politiska filosofer.

En kort personlig publiceringshistoria är på sin plats här: 1991 skrev jag en text om liberalism och kommunitarism i den marxistiska tidskriften Zenit. Två år senare hade jag översatt åtta artiklar bland annat av Taylor, MacIntyre, Sandel, Rawls, Richard Rorty och Michael Walzer för vänsterförlaget Daidalos, skrivit introduktion (se utkast till kommande bok om liberalismens kritiker).

Sedan hade jag redigerat allt och postat dessa 200 sidor på diskett till Göteborg som man gjorde innan internet. Varefter jag for jag till New York för filosofistudier.

Men samma sommar, 1993 alltså, gav Timbro ut antologin Gemenskaparna, redigerad av statsvetaren Emil Uddhammar. Daidalos hade inte ordnat översättningsrättigheterna så mitt arbete var förgäves!

Läs även: Gustavsson: Inför moratorium på svenska medborgarskap

Tjugo år senare gav jag ut antologin Kommunitarism själv inklusive en intervju jag fått med Charles Taylor i New York. Jag hade också fått en intervju med den pragmatiske filosofen Richard Rorty i Stanford som publicerades i Axess 2002.

Han var, liksom socialdemokraten Michael Walzer, milt skeptisk men ändå sympatiskt inställd till kommunitarianerna.

Men kulturvänstern gillade han inte, socialist som han var och uppväxt med amerikansk trotskism:

Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter. Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel.

Tillbaka till socialdemokraten Joel Stades aktuella analys i Axess nr 3/2024 av det västerländska samhället.

Han tar fasta på begreppet ”statsindividualism” som historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren lanserade för knappt 20 år sedan i boken Är svensken människa? I denna formel enas vänstern och högern:

Den liberala vänstern vill frigöra individen genom att bryta ned traditionella livsmönster och normer. Den liberala högern vill frigöra individen som ekonomisk varelse, genom att rulla tillbaka regleringar och sänka skatter. Både sidor använder rättigheter som verktyg, rättigheter som ger individer rätt att via domstolar omintetgöra demokratiskt fattade beslut.

Och staten upprätthåller knappast ett samtal om vart samhället är på väg. Stade citerar ärkeliberalen Birgitta Ohlsson som nyligen sagt till DN:

Liberaler har ju aldrig arbetat utifrån utopiska berättelser och jag säger inte att vi borde göra det. Men det måste finnas en tydligare bild av vart samhället ska gå, annars kommer någon annan och fyller det tomrummet.

Stade håller med och fortsätter analysen:

De filosofiska och religiösa fundament som varit grunden för den västerländska civilisationens framväxt har avvecklats på några korta decennier och gjort samtiden oförmögen att diskutera moralfrågor och än mindre skapa enighet om hur moraliska problem ska lösas. Staten saknar alltmer förmågan att bidra till samhällsförändring och reduceras till en maskin för att upprätthålla individuella rättigheter och juridiska processer.

Han ser omsvängningen under migrationskrisen 2015 då såväl socialdemokratin som borgerligheten, båda under stor vånda, insåg att den massiva invandringen måste mötas med realistiska integrationsåtgärder. Det vill säga vad Stades partikollega Lawen Redar (S) sagt det senaste halvåret om invandringen, se min krönika i Bulletin.

Stade gör även en liknade analys av skolvalet och skriver att ”återinföra det gemensamma goda som ett mål både för eleven, klassrummet och skolväsendet skulle få långtgående effekter”.

Rubriken på hans artikel är ”En väg framåt” men varthän? Jo, framtiden är postliberal menar Joel Stade. För att komma dit krävs ”samhörighet och gemensamma strävanden mot ett gott samhälle för att det ska fungera. Postliberalismen bygger på den insikten.”

Den brittiske politiske filosofen John Gray som jag skrev om i Bulletin 2022, och som kallar sig just ”post-liberal, ett medvetet vagt begrepp”, är inte lika optimistisk. Han avvisar allt tal om gemensam värdegrund och betonar i stället värdepluralism och konflikter. En antagonistisk – stridbar - liberalism.

Dags att liberaler tar upp striden med Stade, Gray och Deneen.

Läs även: Brinkemo: Vår längtan tillbaka till klan och kollektiv