Precis som Kriminalvården är säkerhetsbranschen en expansiv bransch. Eller borde vara. Precis som Kriminalvården har den svårt att hitta personal, nio av tio säkerhetsbolag har brist på folk. Precis som Kriminalvården har säkerhetsbranschen svårt att behålla kompetent personal, allt fler väljer att sluta.

Läs även: Brinkemo: Skamkulturers tystnad och skuldkulturers bikt

När Sverige behöver kriminalvårdare och ordningsvakter som mest, vill folk inte ha jobben.Det är svårt att klandra dem. Otryggheten i arbeten där man möter hot och våld är ett högst begripligt skäl att välja bort dem. Det räcker med bara en gnutta inlevelseförmåga, att man föreställer sig själv vaka över den växande skara interner som begått bestialiska mord, rena avrättningar. Eller att som ordningsvakt på gator och torg inte ha en aning om vilka man tillrättavisar och vad de är kapabla till.

Det är båda yrken som oftast har att göra med mindre trevligt klientel. Precis som polisen. I en nyligen publicerad Novus-undersökning uppgav 37 procent av poliserna att de varit utsatta för hot, våld och trakasserier det senaste året, kopplat till arbete. Hela elva procent uppger att de också utanför tjänst, på fritiden blivit trakasserade.

Det värsta är att inte bara dessa yrkeskårer är utsatta för våld och hot. Många av landets akutmottagningar har sedan några år en skylt uppsatt med följande uppmaning: ”Högst två anhöriga får följa med in på akuten.” Man undrar först i sitt stilla sinne vad skylten gör där. Har svenskarna plötsligt blivit så släktkära att de rusar i klungor till kusinen eller mostern som blivit krasslig och söker sjukvård?

Sen pratar man med vänner och läser vårdtidningar och förstår lite mer. Inte minst vad som händer när gängkriminella skjutits. ”Om någon har avlidit av sina skador kan de anhöriga påstå att det är personalen som har dödat patienten. Många är utåtagerande i sin sorg. De kan bete sig rätt så skrämmande, kasta saker omkring sig, slänga sig på golvet eller till och med ge sig på personalen” berättar en sjuksköterska.

En annan berättar om verbala hot från både gängmedlemmar och anhöriga och om rädslan för att gå hem efter sitt pass med riskerna för att stöta på kriminella. ”Med de unga kriminella, deras anhöriga och vänner vet man aldrig vad som kan hända. De är nyckfulla, fullständigt respektlösa och väldigt, väldigt hotfulla. Att de kallar en ”hora” eller ”jävla fitta” är ingenting mot vad de annars kan vräka ur sig. Det är så vidrigt att jag inte ens själv kan uttrycka det.”

Man kan förstå varför skylten satts upp.

Det är inte bara skylten som är ny vid akutmottagningar. Det är de där biffiga typerna med handfängsel och batong som ska skapa trygghet. Och säkerhetsslussarna. Och på vissa ställen kameraövervakningen. Allt detta för att skydda sjukhuspersonalen och andra patienter. Ja, så länge de nu pallar att jobba kvar.

Läs även: Brinkemo: Vår längtan tillbaka till klan och kollektiv

Hur går det då för ambulanssjukvårdare som ju knappast har med sig väktare i sina utryckningsfordon? I vissa områden får de vänta med att åka fram till den som behöver vård tills polisen kan eskortera och skydda både bilen och personalen. Stenkastning, verbala hot, våld, stölder av material i ambulansen, allt detta är en verklighet för dem som finns till för att hjälpa utsatta. Detsamma gäller brandkåren.

Socialsekreterarna?
Det är också en yrkeskår som finns till för att stötta och hjälpa. Enligt en nyligen gjord undersökning av Akademikerförbundet SSR utsätts 66 procent av dem som arbetar i utsatta områden för hot i sitt arbete. Nästan en av femåterkommande.

Lärarna?
När jag för några år sedan kom till gymnasieskolan Knut Hahn i Ronneby för att föreläsa för kommunpersonal förvånades jag över hur svårt det vara att komma in i byggnaden. Skolan hade infört ett omfattande säkerhetssystem. Vid entrén fanns en säkerhetssluss och det krävdes id-kort med namn, bild och chip som elever och personal måste dra i en kortläsare.

Skolan hade satt upp övervakningskameror och väktare bevakade skolan. Jag frågade förvånat den lärare som mötte mig varför allt detta var nödvändigt. Svaret var att det var till skydd för elever och lärare efter flera våldsamheter mellan ett hundratal i två ”grupperingar”, flera allvarliga dödshot och obehöriga som ringdes in när konflikter uppstod.

Det är inte bara denna skola som haft problem. Antalet anmälningar på grund av hot och våld mot lärare i skolan har fördubblats på tio år, berättar Arbetsmiljöverket.

Så summa summarum; vi har hot och våld mot kriminalvårdare, väktare, polis, sjukvårdspersonal, ambulansvårdare, brandmän, socialsekreterare och lärare. Då är det ändå bara ett litet axplock av yrkesgrupper.

Det är svårt att inte tänka på de unga som står inför att välja livsväg och göra yrkesval. Vad kan de tänkas bli mest sugna på?

Fram till 1976 fanns ett särskilt straffrättsligt skydd till och med mot förolämpningar av tjänstemän och brottet låg under allmänt åtal. Men bestämmelsen avskaffades. Den behövdes inte längre eftersom normen var så stark att man inte beter sig illa mot offentliganställda. I början av 2024 blev utredningen Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier klar.

Där föreslås att straffsatserna höjs och man återinför det straffrättsliga skyddet också mot förolämpningar. Att kränka tjänstemän med uttryck som ”Din hora”, ”jävla fitta” eller ”jag ska knulla din morsa” kriminaliseras.

Det är bra.

Men sen när man funderar ett varv till kan man ändå undra hur det ska kunna genomföras. Det lär ju betyda fler anmälningar till en redan hårt pressad polisorganisation, ännu fler kriminella i häkten och fängelser som redan nu har brist på både plats och personal.

Hur i all sin dar blev det så här?

Ja, just ja, det är den där jäkla tidsandan.

Läs även: von Seth: En social ingenjörskonst för assimilation