Känner du dig trygg i vetskapen att du med säkerhet får den hjälp du behöver om du råkar bli allvarligt sjuk? Eller bara uppnår en hög ålder som gör att du inte klarar av att ta hand om dig själv?

Jag trodde att varje individ i vårt samhälle kunde känna den tryggheten. Att samhället skulle stötta och backa upp.

Läs även: Psykiatriker om Moderat adhd-förslag – ”en jämställdhetsfråga”

Senare skull jag vis av erfarenhet lära mig veta bättre. Jag förstod rätt snart under de tre år som min egen mamma blev så allvarligt sjuk och kämpade för sitt liv med hjälp av en respirator, att inget stöd fanns för henne. Trots att mamma var bra försäkrad var det ingen av hennes tecknade försäkringar som hon betalat för sedan hon var ung, som kunde ta över och ge henne ett ekonomiskt bidrag när hon hamnade i den sitsen att hon inte ens kunde betala sina räkningar. Eftersom hon låg i respirator. Den var hennes enda trygghet just då.

I min värld ska man kunna lita på det samhälle man lever i. Man ska kunna lita på sjukvården och det allmänna skyddsnätet och även lita på att en eventuell försäkring man tecknat, utifall man behöver nyttja den, ska falla ut till ens fördel.

Läs även: Fråga Johan: Är alla psykologer för ömtåliga för att hjälpa mig?

Jag ställer frågan: vems ansvar är det när man blir sjuk? Är det mitt ansvar att se till att jag på eget initiativ har ordnat med back up för min egen person den dagen det eventuellt behövs? Och då menar jag just personlig uppackning, i form av någon jag känner exempelvis. En nära vän eller en släkting? För oavsett alla dessa försäkringar som går att teckna är det mest tomma löften och luddiga villkor. Borde man inte kunna teckna en försäkring på en försäkring? Med hopp om att vara garderad till ett hundra procent.

Om min mamma inte hade haft mig så är jag övertygad om att hon inte levt idag. Ingen annan hade lagt den tiden och energin på att se till att hon klarade sig igenom all sjukdom som drabbade henne under flera års tid. Nu menar jag bara sjukdomsbiten, inte den ekonomiska. Där hade hon definitivt inte fått någon hjälp från någon.

Vore det inte en bra idé att inrätta en ny typ av myndighet. För Sverige gillar ju myndigheter. Om jag hade fått vara initiativtagare och projektledare för att starta en sådan myndighet med det syftet jag är inne på så hade jag gett den namnet Trygghetsmyndigheten. Där ska staten se till att anställa rätt människor som har rätt erfarenhet av att hjälpa människor som på olika sätt hamnar mellan stolarna. Utan att Trygghetsmyndigheten först ska utröna om den som är i behov av hjälp möjligtvis kan få hjälp av en nära vän eller släkting först. Eller i bästa fall en försäkring. Som ändå visar sig verkningslös i slutänden.

Läs även: Sandström: Snart får vi alla en psykiatrisk diagnos

I väntan på att mamma skulle få opereras blev hon utförsäkrad av Försäkringskassan vilket fick förödande konsekvenser. Själv var hon så sjuk att hon inte ens bad mig eller någon annan om hjälp, hon förstod nog inte själv innebörden i Försäkringskassans beslut. Eftersom den sjukpenninggrundade inkomsten ramlade ner till noll kronor när hon blev utförsäkrad fanns ingen hjälp att få från vare sig ALFA-kassan eller A-kassan. Inte heller den sjuk- och olycksfallsförsäkring hon betalat för i mer än trettio år.

Maria Ljungmark
Författare till boken ”Mamma dog två gånger”