Ständiga rubriker om att mängder av unga och gamla lider av adhd oroar mig. Allt fler får denna sjukdomsdiagnos. Och får medicin för detta. Den psykiska ohälsan skjuter med andra ord i höjden i det svenska samhället, tycks det.

Läs även: Gustavsson: Trickle-down economics är en socialistisk halmdocka

Enligt min mening rör det sig inte om en sjukdom utan snarare om en normalavvikelse inom befolkningen. Adhd står för Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder och beskrivs som en funktionsnedsättning som innebär svårigheter för en individ att koncentrera sig och/eller reglera sin aktivitetsnivå och hämma sina impulser.

Varför anser jag då att det inte handlar om en riktig sjukdom? Jo, därför att diagnosen ställs uteslutande genom iakttagelse av personen ifråga och inte genom några vetenskapliga fysiska tester av hans eller hennes kropp, blodvärden, hjärnfunktioner, eller annan biologisk provtagning. Den som enbart vacklar mellan något frånvarande beteenden eller något överdriven aktivitet riskerar alltså att stämplas som psykiskt sjuk. Det räcker med andra ord att vara stökigare än människor i genomsnitt är.

Jag inser förstås att nästan alla själsliga åkommor är svåra att diagnosticera. Men å andra sidan måste ett betydande säkerhetsintervall brukas, så att inte tämligen normala individer stämplas som sjuka. För att hindra feldiagnoser bör därför endast allvarliga själsliga avvikelser – såsom exempelvis diagnoserna borderline, bipolär, manodepressiv – listas som psykiska sjukdomar vid sidan av flera andra, lika eller mer allvarliga, åkommor. Varför?

I en broschyr från Socialstyrelsen framgår tydligt hur vag och alltså osäker diagnosen adhd är. Det talas om normala variationer. Enligt min mening är det inte samhällets sak att bland människor med vanliga växlande förmågor – av ett slag som är svåra att med visshet konstatera – peka ut vissa individer som sjuka.

Liksom för personer som av yttre händelser känner oro, bör förvisso medicinering ibland kunna ske mot tydliga symptom som överensstämmer med adhd. Läkare skriver ju redan idag ut läkemedel mot rubbat lugn, såsom vid oro och familjekriser. Det är förstås bra och någon särskild akademisk diagnos från USA behövs inte. Men existensen av diagnosen adhd riskerar att öka frekvensen sjukdomsfall, i och med att oroliga föräldrar och vuxna lockas att gripa efter etiketten som ett sätt att få särbehandling för sitt barn, trots att det handlar om normala avvikelser. Att adhd just bara rör sig om smärre avvikelser framgår tydligt av broschyren i länken.

Läs även: Gustavsson: Kina lider av nationell hybris

Varför växer det fram nya diagnoser? Utvecklingen tycks styras från USA. Forskare där och i vårt land vill gärna skaffa sig alltmer speciella arbetsområden för att på så vis pinka in nya revir, som kan bli en bra försörjning och en intressant plattform för samarbete med läkemedelsindustrin. Det är förstås normalt. Men då det gäller ytterst svårbestämbara personlighetsskillnader får drivet mot specialisering negativa effekter. Det faktiskt friska riskerar att förvandlas till något sjukt. Det som förr oftast rättades till genom goda samtal, vänliga dunkar i ryggen eller en tablett har numera ersatts med en magisk sjukdomsdiagnos: adhd.

Det är främst det magiska tänkande här som skrämmer mig. På osäkra grunder stämplas en person som sjuk. Och unga eller gamla som har nedsatta förmågor lockas att tro att de är sjuka. En ödesbestämd magisk diagnos stämplas i deras pannor för framtiden, trots att beteendet kanske snart förändras, inte minst när det handlar om barn och unga.

I första hand är det läkarvetenskapen som måste hålla rent i sitt rum för psykiska diagnoser. Det händer tyvärr inte, utan ständigt nya bokstavskombinationer uppstår. I så fall måste politikerna reagera. Men inte heller detta sker tyvärr. I stället skrias det om stigande psykisk ohälsa i Sverige, trots att inget annat hänt än att samhället förändrats och nya diagnoser uppfunnits. Med tanke på alla som stämplats med diagnoser framstår vårt land idag som ett av västvärldens sjukaste länder!

I dystra stunder tror jag att många politiker är nöjda med situationen. Dels kan de fatta beslut som uppmuntrar oroliga föräldrar: man erbjuder vård, medicinering och särbehandling. Dels kan politikernas egna misslyckanden med att bygga förnuftiga skolor, agera mot familjesplittring och minska samhällsvåldet enkelt sopas under mattan genom simpla diagnoser.

Läs även: Sandström: Vad skapar psykisk ohälsa?

”Så kan vi inte ha det” brukade en nyligen avsatt statsminister utan talang för självkritik eller humor säga. Han skulle nog inte förstå att jag tar orden på allvar då det gäller ökningen av antalet själsliga diagnoser.