Debatten om islam i Europa präglas ofta av en tydlig uppdelning mellan religion och politik. Syftet är att kunna kritisera islamism utan att ifrågasätta troende människor. Men uppdelningen riskerar att göra bilden ofullständig. Samma källor som vägleder individens tro innehåller också föreställningar om lag, samhällsordning och auktoritet – och kan användas i båda riktningarna.

Debatten om islam i Europa fastnar ofta i en till synes självklar uppdelning: islam är religion, islamism är politik. Syftet är begripligt: att kunna kritisera politiska idéer utan att misstänkliggöra troende människor.

Men uppdelningen riskerar samtidigt att försvåra förståelsen av något mer grundläggande – att religiösa system som sharia också innehåller strukturer för lag, auktoritet och samhällsordning.

I ett sekulärt land som Sverige, där religion sedan länge skilts från stat och rättssystem, är detta inte alltid självklart. Denna förståelse ingår inte i vår självklara referensram, inte minst eftersom kristendomen i dag saknar ett organiserat rättssystem med egna lagar och domstolar.

I en aktuell debattartikel argumenterar Sameh Egyptson för att islam och islamism bör hållas isär. Islam beskrivs som en religion med stor tolkningsbredd, medan islamism framställs som en modern politisk ideologi. Resonemanget är pedagogiskt, men lämnar en central fråga obesvarad: varifrån kommer de idéer som islamismen bygger på?

Här blir Paul Holmgrens invändning avgörande. Islamismen har inte uppstått i ett vakuum. Den hämtar sina ramar och sin legitimitet ur samma källor som religionen själv – sharias rättskällor, där Koranen, haditherna och rättsliga tolkningar spelar en central roll. Dessa behandlar inte enbart individens tro och andliga liv, utan innehåller också resonemang om lag, samhällsordning och politisk auktoritet.

SE ÄVEN: SLUTREPLIK: Egyptson – Därför MÅSTE islam och islamism skiljas åt

Samtidigt finns det skäl att bredda perspektivet ytterligare. Om fokus enbart läggs på organiserade rörelser riskerar man att förbise hur religiösa normer och krav också kan få genomslag på andra sätt.

I många sammanhang sker förändringar inte genom politiska program, utan genom gradvisa anpassningar i vardagen. Krav på särskild ordning i offentliga miljöer, arbetsliv och institutioner – eller symboler som hijaben i offentlig kommunikation – kan framstå som enskilda eller praktiska, men bidrar sammantaget till att ge religiösa normsystem ett ökat utrymme.

Utvecklingen drivs då inte nödvändigtvis av en tydlig ideologisk rörelse, utan av hur normer tillämpas, efterfrågas och accepteras i samhället.

Redan tidigt i islams historia utvecklades sharia till ett omfattande rättssystem. Det kom att reglera både individens religiösa plikter och samhällets institutioner. Frågor om rättskipning, ekonomiska relationer och maktutövning var inte perifera, utan centrala – och fortsätter att vara det i många tolkningar och tillämpningar i dag.

Det handlar inte om två helt skilda fenomen, utan om olika sätt att förhålla sig till samma religiösa och rättsliga grund. Den islamiska traditionen rymmer en juridisk och samhällelig dimension, och det är ur detta tolkningsfält som islamismen kan växa fram.

När gränsen mellan religion och politik dras alltför skarpt riskerar debatten att missa hur religiösa norm- och rättsregler, som sharia, i praktiken kan fungera både som personlig vägledning och som grund för att organisera samhället – och därmed tillåts få genomslag i ett samhälle där lagen ska gälla lika för alla.

Caroline Thelning

Projektledare reklam & kommunikation

Grundare av Kvinnokraft 4.0