Det är bra att Torsten Sandström tar upp att den psykiska ohälsan bland barn, ungdomar och vuxna är katastrofal. Men att skylla det på en överdiagnostisering av ADHD och dålig barnuppfostran är att göra det enkelt för sig. Till stor del beror den psykiska ohälsan beror i stort sett på bristande resurser inom psykiatrin.

Läs även: Sandström: Fri uppfostran gav oss bokstavsdiagnoserna

Numera använder man oftast begreppet Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. I den gruppen finns ADHD, ADD, Aspergers syndrom, autism, Tourettes syndrom, med flera. Det som försvårar med dessa diagnoser är att spektrat är stort. Man kan ha lindriga symptom och man kan ha jättestora svårigheter. Dessutom kan svårigheterna variera med hur man blir bemött och vilka resurser man får, främst under skoltiden.

Jag kommer mest att använda mig av begreppen MBD, DAMP och ADHD eftersom det är dessa diagnoser som Torsten Sandström använder sig av.

Torsten Sandström anser att dessa svårigheter är något som kommit mer och mer i dagens samhälle, samt att dessa barn inte fanns tidigare. Det är helt fel. Redan i slutet av 1800-talet finns det dokumenterat av en läkare som funderade över varför vissa barn var överaktiva och att de hade stora koncentrationssvårigheter.

På tidigt 80-tal startade Christopher Gillberg en stor studie om dessa barn. Då kallades det för MBD, Minimal Brain Dysfunction. Det forskades även tidigare både i Sverige, USA och andra länder. Men man hade svårt att greppa problematiken. På Folke Bernadottehemmet i Uppsala såg man också dessa barn. Bo Bille och Kerstin Brieditis kom ut med boken MBD-barn 1984. Den var väldigt bra att ha för oss föräldrar, eftersom man gavs tydliga riktlinjer om hur vi skulle bemöta våra barn. Det var inte som Torsten Sandström skriver att vi inte ställde några krav på våra barn. Det var helt tvärtom:

De här barnen behöver mycket tydliga gränser och ramar, för att kunna fungera på ett optimalt sätt. De måste ofta få veta i förväg vad som ska hända. De behöver mycket lugn och ro omkring sig för att kunna ta till sig en bra undervisning. Är det någon som svikit dessa barn så är det den kravlösa, svenska skolan. Jag har träffat vuxna som gick i skolan på 60-och 70-talet som sagt att det bästa som kunde hända dem var att få komma till en OBS-klass, hjälpklass eller liknande. Där blev de ofta sedda och fick det lugn de behövde.

Bengt Hagberg, svensk professor i pediatrik, var bekymrad över dessa barn som han ansåg ständigt blev missförstådda vilket framgår ur rapporten från Socialstyrelsen En diagnos det stormat kring:

Den överaktivitet och de uppmärksamhetsproblem som funktionsnedsättningen förde med sig missförstods nämligen, såväl i hemmet som i skolan, underströk Bengt Hagberg: ”Överkrav eller underkrav ställs. Barnen lyckas aldrig, är alltid sämst i allt! De blir frustrerade och stressade, upplever sig jämt som misslyckade, blir ej sällan mobbade hackkycklingar som utesluts ur kamratgruppen och idrottslaget, där de är en besvärlig belastning. (---) För lärare är MBD-barnet inte bara ett dåligt skolbarn utan ofta och framför allt ’miljöförstöraren’, klassrummets plåga och skräck.

På 90-talet satt jag med i en utredning om hur man på bästa sätt skulle kunna hitta och hjälpa dessa barn. Utredningen mynnade ut i boken Nu är det vår tur – Samhällets stöd till barn med MBD/DAMP (Agneta Hellström/ RBU 1995). Med den boken följde förslag om att bygga upp små utredningsteam för att avlasta den vanliga psykiatrin. Det blev gjort med gott resultat, men tyvärr så föll dessa utredningsteam på att man inte ansåg att det var värt kostnaderna att ha sådana team.

Torsten Sandström undrar ökningen av antalet som blir diagnosticerade. Det är inte så konstigt. Numera är man på det klara med att även flickor har dessa problem. Då, på 80-talet, pratade man mest om att det var pojkar som stod för den största delen av dessa diagnoser. Numera vet man att även många flickor har samma svårigheter. Varför det tog så lång tid att komma underfund med detta har nog mest berott på att pojkar med ADHD är mer utåtagerande än vad flickor är. Flickor får ofta diagnosen ADD som innebär att de oftast inte är så utåtagerande.

Dessutom är NPF-diagnoser ofta ärftliga. Så många gånger har föräldrar börjat fundera över sin egen skolgång och barndom, när deras barn fått en diagnos. Så idag är det många vuxna som blivit utredda, samt fått diagnos. De känner att de äntligen fått svar på vad som var så tokigt för dem när de var barn och unga.

Läs även: Sandström: Snart får vi alla en psykiatrisk diagnos

För att få en ADHD-diagnos så måste man uppfylla vissa kriterier. Det räcker inte med att man är överaktiv eller har koncentrationssvårigheter. Man ska även ha svårt med motorik och perception. Man kan även ha kognitiva svårigheter, man kan ha problem med språk och tal, man kan ha dyslexi samt andra inlärningssvårigheter och beteendestörningar. Beräkningar har gjorts att det är ca 1,2 procent av alla barn som har ADHD med stora problem. Och att det är ca 5–10 procent som har medelsvåra eller lättare svårigheter. Det innebär ändå att även de barnen behöver stöd och hjälp i sitt dagliga liv.

Vill man lära sig mer om detta så rekommenderar jag varmt artikeln DAMP och ADHD ’’osynliga’’ funktionshinder av Björn och Christina Kadesjö.

Behöver man då en utredning och diagnos? Min erfarenhet är att det för de flesta är oerhört viktigt. Dels för att en utredning kan visa på vilka svårigheter som ett barn har. Utifrån det kan man då se vad barnet behöver stöd med, främst i skolan. En diagnos är också viktig för att få en förklaring på det som man undrat över, varför ens barn är som det är. Det innebär också att man kan visa andra i sin omgivning att ens barn inte är ouppfostrat, utan att det finns en förklaring till barnet beteende. Dessutom behöver hela familjen stöd och hjälp för att på bästa sätt kunna stötta och hjälpa sitt barn.

På 60–70-talet blev man orolig över att MBD/DAMP skulle en ”slaskdiagnos”. Så var det nog, främst i USA. Jag tolkar det som att även Torsten Sandström har dessa tankar. Nu är det så att har barnet, ungdomen eller den vuxna, blivit utrett av ett kompetent team inom psykiatrin eller ett NPF-team, så är man säker på att barnet har dessa svårigheter. Sedan kanske skolan eller andra i samhället tar till ADHD-begreppet för att kunna söka extra pengar. Men det är helt fel. Då hamnar vi att det är många som tror att det här handlar om barn som inte blivit rätt uppfostrade, eller kommer från familjer som är socioekonomiskt utsatta.

Jag uppfattar det som felaktigt att Torsten Sandström anser att Christopher Gillberg är skyldig till en slapp och kravlös barnuppfostran. Det är helt fel, utan tvärtom har han, precis som Björn Kadesjö, Bo Bille och andra, spridit kunskap om hur dessa barn ska bemötas på bästa sätt.

Kan vi dessutom enas om att sluta använda begreppet ”barn med bokstavsdiagnoser” eller ”bokstavsbarn” som är ännu värre, vore det en klar fördel. Idag säger vi barn med NPF, och NPF handlar alltså om barn, unga och vuxna med Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Läs även: ADHD och gängkriminalitet hänger ihop

Christina Ryskåsen

Pensionerad föreläsare, författare och engagerad i frågor som rör barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Aktiv i 25 år i RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar. Mor till en idag vuxen son med NPF och medförfattare till boken Lycklig varannan onsdag, Damp-mammor berättar.