Trots coronamisslyckande, accelererande gängkriminalitet, havererad integration och nu senast korankravaller, så vägrar den politiska oppositionen envist alla möjligheter att ta över. Varför? frågar dagens debattör Mats Bergh.
Sverige har under lång tid befunnit sig i en ond och nedåtgående spiral. Försämringar sker på i stort sett alla områden. Energipriserna liksom bränslepriserna rusar. Levnadsomkostnaderna för vanliga medborgare ökar dramatiskt. Gängmorden exploderar. Brås forskning sedan 1990-talet om överrepresentation för vissa länders migranter, som gärningsmän i särskilt allvarlig brottslighet, är tydlig och leder enbart till en slutsats: Sverige ser bara början av våldsproblemen och kan i vissa delar vara omformat för all framtid.
Debattören Josefin Utas uttrycker i Expressen den 20 april sin vanmakt över att som medborgare stå bredvid, se problemen, höra enstaka statsråd underminera sitt ämbete och samtidigt uppleva att det politiska systemet synes helt inkapabelt att lösa de akuta frågorna. Jag delar hennes uppfattning och förtvivlan, men vill bredda bilden till att avse regeringsmakten. Jag har redan vid flera tillfällen skrivit artiklar i Bulletin om hur Ulf Kristersson och Ebba Busch synes undvika makt och ansvar.
Läs även: DEBATT: Ebba Busch måste kliva ur Ulf Kristerssons skugga
Enligt grundlagen har oppositionen alltid möjlighet att överta regeringsmakten. Av 1 kap 4 § Regeringsformen (RF) framgår att riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen kan förklara att ett statsråd inte har riksdagens förtroende. Ett yrkande om en sådan misstroendeförklaring ska väckas av minst en tiondel av riksdagens ledamöter för att tas upp till prövning. För en misstroendeförklaring krävs att mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för den. 13 kap 3 § RF. En misstroendeförklaring mot statsministern innebär att hela regeringen faller.
Genom den så kallade Decemberöverenskommelsen 2014 valde Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet att frivilligt avstå från regeringsmakten. Den viljan manifesteras dagligen fortfarande efter sju och ett halvt år, trots att den så kallade Januariöverenskommelsen inte är i bruk längre.
Efter valet besitter idag Moderaterna 70 riksdagsmandat, Sverigedemokraterna 61, Kristdemokraterna 22, Liberalerna 20 och Centerpartiet 31. De fyra förstnämnda har alltså tillsammans 173 mandat, två från majoritet. Den tidigare SD-ledamoten och nuvarande ”vilden” Roger Richthoff, kan antas förorda en annan regering varvid oppositionen utan Centerpartiet i praktiken förfogar över 174 riksdagsmandat, ett från majoritet.
Socialdemokraterna har sedan 2018 bekvämt och ohotat kunnat utnämnda de statsråd de velat. De har vidare suttit på hela utnämningsmakten, vilket i Sverige innebär rätten att utse exempelvis myndighetschefer och domare. Oppositionen har i praktiken accepterat mängder av statsråd som vid en genomlysning inte är i närheten av att uppfylla lågt ställda krav på sakkunskap på sitt ministerområde.
Under tiden har i princip samtliga samhällsområden mer eller mindre misskötts och covidhanteringen har enligt den nedtystade Coronakommissionen sannolikt resulterat i tusentals onödiga dödsfall på grund av oskicklig hantering. Att kommissionen mötts av ovilja att utge handlingar för granskning har accepterats av oppositionen utan misstroendevotum.
Den självutnämnda oppositionsledaren Ulf Kristersson har sedan 2018 enbart haft ett uppdrag: Ta makten. Han har under denna tid haft att kontakta samtliga riksdagsledamöter för att genom förhandling och befordran, jo det är så det fungerar, tillse att en ny regering kunnat väljas.
I dag behövs bara en enda sidbytare. Centerns näringspolitiske talesperson Helena Lindahl röstade redan 2019 emot Stefan Löfven som statsminister.
Läs även: DEBATT: Ulf Kristerssons oskicklighet riskerar efterlängtat maktskifte
När Vänsterpartiet sommaren 2021 i praktiken fällde regeringen Löfven öppnades ett gyllene läge. Ny statsministeromröstning. Med ett år kvar till ordinarie val och en impopulär regering i konflikt med Vänsterpartiet hade även de nu en uppenbar möjlighet att sticka kniven i Socialdemokraterna och ändra styrkeförhållandena på den socialistiska sidan en gång för alla. Minst tre möjligheter fanns:
- M, KD, SD, L tillsammans med en centerpartist hade räckt för en ny regering.
- M och KD-regering som tolererades av övriga.
- En oortodox samlingsregering av oppositionspartierna M, KD, L och V som enbart fram till valet skulle koncentrera sig på utökade resurser till offentlig sektor, rimlig migration samt trygghet och säkerhet för att uppnå enighet. SD hade helt enkelt fått acceptera denna konstellation fram till ordinarie val 2022.
Men i det läget valde alltså Ulf Kristersson att inte ens försöka erövra statsministerposten. Han lämnade walkover. Avstod från att pröva regeringsfrågan och sig själv som statminister.
I påskhelgen brann Sverige, Sveriges stöd till Ukraina är högst motvilligt liksom Socialdemokraternas stöd till Nato. Statsråd skämmer ut sig och attackerar oliktänkande medborgare. Sveriges allmänna trygghets- och säkerhetssituation är mycket allvarlig. Till det kommer att centerledaren Annie Lööf är hårt trängd och nu ges en möjlighet att backa. Även nu vägrar dock Ulf Kristersson att visa ledarskap. Inget misstroendevotum inges. Taktiserandet inför höstens val vet inga gränser.
Läs även: DEBATT: Sverige behöver sanningskommission om migration och brottslighet
Frågan som Ulf Kristersson och hans skugga Ebba Busch har att svara på är följande:
Vilka kontakter har tagits med övriga riksdagsledamöter för att bilda regering sedan 2018, och hur är det möjligt att helt ha misslyckats och inte med ett ord kommunicerat vad som gjorts i saken? Många pragmatiska företagsledare hade snabbt löst situationen informellt och genom genuint intresse. Som sagt. Hur är det möjligt?
Mats Bergh
Rättspolitisk debattör
