Debatt: V:s Pahlavi-brev visar att partiet inte hör hemma i en regering
Reza Pahlavis riksdagsbesök i april väckte starka reaktioner från delar av den svenska vänstern. Ett brev till talmannen och Jonas Sjöstedts försvar av brevets innehåll aktualiserar en större fråga: hur förenligt är Vänsterpartiets politiska arv med rollen som regeringsparti?
Vänsterpartiets historiska rötter finns i den kommunistiska rörelsen, och frågan om vänsterns relation till auktoritära vänsterrörelser har återkommande varit föremål för debatt. Bland delar av Vänsterpartiets medlemmar med bakgrund i den iranska vänstern finns fortfarande hårda ”antiimperialistiska”, ”antisionistiska” och ”antikapitalistiska” tendenser kvar från hemlandet.
När detta kombineras med Vänsterpartiets mörka leninistiska förflutna manifesteras partiets intolerans och antidemokratiska tendenser tydligare.
Jag ska först berätta kort om mina egna förstahandsobservationer som student på Teherans universitet under 1979 års islamiska revolution, observationer som numera också har stöd i flera vetenskapliga publikationer. Det fanns fyra stora vänsterpartier under den islamiska revolutionen – Tudeh parti, Fadaian, Mojahedin och Peykar – och alla fyra var stalinistiska partier, med även terroristiska tendenser. För dem var liberalism, reformism och revisionism de värsta svordomarna.
Egentligen skedde den islamiska revolutionen när shahen själv började öppna landets politiska atmosfär, men de här vänstergrupperna, som hade sina anhängare bland studenter och författare, betraktade regeringens reformer som en ”bourgeoisie” manöver och ville, i likhet med islamisterna, inte nöja sig med något annat än att hela regimen föll. Och även när regeringen var beredd att avgå och fredligt överlämna makten till oppositionen för att få ett slut på våldet, motsatte sig hela vänstern och dess radikala islamistiska allierade detta och störtade monarkin i en blodig revolution.
Med ett sådant enormt våldskapitel skulle det inte vara så svårt att inse att samhället skulle komma att radikaliseras ännu mer och att de demokratiska rättigheter som shahens regering till slut hade lyckats etablera, såsom en fri press, snart skulle gå förlorade. Efter det att den islamiska regeringen tog över var vänstern enig om att tvinga den nya regeringen att vidta olika åtgärder mot ”imperialismen”. De var också eniga om att stödja khomeinisternas ockupation av den amerikanska ambassaden åtta månader efter revolutionens seger.
I Sverige fortsätter den iranska vänsterns odemokratiska och högst ideologiska karaktär att kasta skuggor in i dagens svenska partipolitik, där Vänsterpartiet fungerar som ett skydd för fenomenet. Ett exempel på detta är partiets engagemang i det brev som ett antal personer med vänsterintressen skrev till riksdagens talman den 10 april detta år. De uttryckte sin ”djupa oro” över att två riksdagspartier hade bjudit Reza Pahlavi att tala i en av riksdagens salar.
I brevet hade vänsteraktivisterna använt samma resonemang som iranska statliga medier har använt om kriget, att ”sjukhus, skolor, universitet och annan samhällsbärande infrastruktur har lagts i ruiner”. De ville inte peka på de otaliga precisionsattacker mot militära mål, där större delen av den islamiska regimens ledning slogs ut.
Den iranska vänstern har alltid varit emot Pahlavifamiljen på grund av denna familjs västvänliga ståndpunkter. I brevet hänvisar de emellertid till prinsens stöd för de gemensamma amerikanska och israeliska militära aktionerna mot den iranska regimen som skälen till sitt motstånd.
Faktum är att begäran om utländsk militär hjälp, särskilt efter den brutala massakern på tiotusentals civila iranier den 8 och 9 januari detta år, inte bara uttrycktes av prinsen. Tre andra personer i det råd som bildades efter protesterna 2022 hade samma syn: fredspristagaren Shirin Ebadi, kvinnoaktivisten Masih Alinejad och Ali Karimi. En kurdisk smågruppsledare i rådet ville också avsätta den iranska ledningen, medan de sista tre medlemmarna var okända och försvann från den politiska scenen.
Även enligt källor som läckt från det islamiska etablissemanget följde stora skaror av människor prinsens utrop till demonstrationer i Iran den 8 och 9 januari detta år. I många städer i västvärlden ordnades också stora demonstrationer den 14 februari detta år till stöd för prinsen. Exempelvis var antalet demonstranter 250 000 i München. I Toronto demonstrerade omkring 350 000 iranier, och Ontarios premiärminister berömde dem för deras exemplariska beteende.
Om man jämför detta med en lång historia av interna konflikter inom den iranska vänstern, grupper som aldrig har kunnat samla ihop fler än hundra personer i sina sammanträden, kan man lättare förstå den enorma skillnaden mellan de här gruppernas kultur, som är baserad på konflikt och revolution, och de stora skarorna av västvänliga Pahlavianhängare. Dispyterna mellan de iranska vänstergrupperna har även i vissa fall lett till våldsamheter och dödligt våld mellan dem.
För att försvara kritiken mot prinsens Sverigebesök trädde två av Vänsterpartiets kända ledande figurer, Jonas Sjöstedt och Ali Esbati, fram i massmedia. Jonas Sjöstedt finns det ingen större anledning att dröja vid, då han agerade som ett urverk och upprepade bara de färdiga argument som tilldelats honom.
Ali Esbatis bakgrund kan kanske hjälpa till att bättre förstå inställningen hos flera av dem som skrev under brevet till Andreas Norlén. Esbati säger i en intervju med vänstertidningen Flamman att hans närstående hörde till den iranska vänstern, att de samtal som pågick hemma påverkade honom och att detta gjorde att han redan som elvaåring ville gå med i Ung Vänster.
Han bodde i ”en invandrartät förort”, där han såg ”de orättvisor som drabbar människor som kommer till Sverige”. Han sa också i intervjun att han är marxist. Och vilken handling kan avspegla marxismen tydligare än Kommunistiska manifestet, där det står att marxisternas ”mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning”.
Brevet till riksdagens talman var ett direkt försök att stå emot yttrandefriheten, som är en av demokratins grundlagsskyddade pelare i Sverige. Effekten av handlingen är grov, särskilt med hänsyn till det faktum att det var en liten och marginaliserad grupp som försökte tysta ner den stora gruppens röst.
Vänsterpartiets inblandning i den här händelsen visar på en bristande respekt för grundlagen och de demokratiska spelreglerna. Väljarna har självklart rätt att rösta in partiet i riksdagen, men det är uppenbart att det finns extremistiska tendenser kvar under ytan. Det är således högst rimligt att fråga sig om ett sådant parti överhuvudtaget är moget att sitta i en svensk regering.
Majid Ahmadeyan
