De liberaler som förespråkar obligatorisk förskola från tre års ålder menar att detta ska lösa integrationsproblemen. Men förslaget är inte effektivt utan bygger på social ingenjörskonst och riskerar att dölja verkliga problem bakom en förenklad reform.

Segregationen är ett faktum. På många förskolor i utsatta områden har nästan alla barn utländsk bakgrund, ibland bara ett fåtal med svensk bakgrund. Personalen är ofta också från andra länder. Barnen talar ofta sina hemspråk, ofta arabiska, medan svenskan knappt hörs.

Aggressivitet och våldsamt beteende är utbrett, med sparkar, örfilar och grova ord. Barn berättar om föräldrar i fängelse eller våld i hemmet. Ett barn kan visa med kroppsspråk och ord att hen blir slagen hemma – vilket smittar av sig i förskolans miljö. I vissa kulturer ses våld som ett accepterat uppfostringsverktyg, till skillnad från den svenska synen där våld är förbjudet.

I vissa förskolor accepteras våld som vardag, något andra aldrig skulle tolerera. För vissa barn betyder fredag inte fredagsmys utan jummah – fredagsbönen inom islam. All mat är halal, och detta är noga. Samtidigt präglas pedagogiken av bristande fokus på svenska språket.

I samlingar uppmuntras barn att räkna på hemspråk istället för svenska. Men barn är där för att lära sig svenska, inte för att träna hemspråket. Oavsett bostadsort lever barnen i Sverige, och det är landets språk som ska användas. Det är avgörande att barn får tillgång till svenska – att de pratar svenska, läser svenska böcker och får undervisning av pedagoger med svenska som modersmål. Vem ska annars lära dem svenska när de kommer hem?

I samhället märks detta genom ”white flight” och ”nimby” – svenskar flyttar när en viss andel invånare har utomeuropeisk bakgrund. Enligt Gunnar Sandelins bok Den stora omvandlingen räcker fyra procent med utomeuropeisk bakgrund för att svenskar ska börja lämna ett område. Med europeisk bakgrund krävs åtta procent. Det förklarar dagens segregation.

Föräldrar som vill det bästa för sina barn – ofta på andras bekostnad – ska inte hyckla. Den som sätter sitt barn i friskola i tryggt område men kallar andra rasister när de lyfter problemen är inte bättre än de de kritiserar. Vad skiljer egentligen en miljöpartist eller champagne-socialist från en sverigedemokrat i denna fråga? Skillnaden är att den senare är ärlig – de andra ljuger.

Men det finns åtgärder. Utöver språk krävs fokus på familjeplanering. Problemen barn bär med sig hemifrån följer med in i skolan. Föreställ dig åtta barn i en etta, med föräldrar på försörjningsstöd eller låglönejobb. Läxläsning, lugn och stabilitet blir omöjligt.

Det är barn som sover i kapprum, växer upp i fattigdom och blir lätta mål för kriminella. På gården står äldre killar och lockar med status, pengar och gemenskap – sådant barnen saknar hemifrån.

Föräldraansvaret måste lyftas. Det handlar inte om religion eller kultur – utan sunt förnuft. Om man skaffar barn måste man tänka framåt: klarar jag att försörja barnet? Är jag ekonomiskt lämplig som förälder i Sverige?

Det går att tala om massinvandringens konsekvenser utan att förneka att barnen är födda i Sverige – men uppfattas ändå inte som svenskar, varken värderingsmässigt, kulturellt eller etniskt.

Där börjar känslan av att inte höra hemma. En identitetskris skapar mellanförskap, grogrund för kriminalitet, förakt och hopplöshet.

Och därför måste frågan ställas: vad ska det bli av förortsbarnen?

Helen Hassan,
Samhällsdebattör